Pressat för kubanska artister i Miami

I Miami, som vill framstå som frihetens och demokratins paradis, kan ingen uttrycka något positivt om Kuba utan att bli demoniserad som kommunist och utsatt för brutalt förtryck, särskilt inte om man är en artist av kubanskt ursprung. Hundratals artister har förtryckts, lurats och pressats att ändra åsikt av hatare som bara anklagar den kubanska regeringen för att ”kringskära yttrandefriheten”.

För flera år sedan, när en artist bosatt på Kuba besökte Miami, blev han omedelbart intervjuad – inte för att tala om sin show utan för att pressa honom att göra uttalanden mot revolutionen. Detta händer inte med andra latinamerikanska eller europeiska artister, trots att det i deras länder förekommer massakrer, försvinnanden och ständiga kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Det är anmärkningsvärt vilket hat och fördömanden man ser i Miami för att förhindra kubaners framträdanden, som Los Van Van Van, Habana de Primera, Haila María, Descemer Bueno, duon Gente de Zona. Vissa tvingades ge upp på grund av brutna kontrakt och hot om förlorat uppehållstillstånd i USA.

Skivor av de som vägrat ge efter har krossats offentligen, inklusive av en del utlänningar som besökt Kuba, men då kallas det inte ”kränkningar av de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten”, som så ofta framhålls mot Kuba. Till och med en reklamskylt för telefonsamtal med bilden av en artist som bor på ön fick tas bort.

Mitt i den förstörelse som orkanen Ian orsakat på Kuba har nu en mediakampanj dragits igång från Miami för att få till gatuprotester, som en del av en långvarig strategi för att inleda en mjuk kupp i stil med de som genomförts mot Venezuela och Nicaragua.

Mer än 40 webbplatser på YouTube och Facebook, med personal avlönad av USAID, ska uppmuntra kubaner att demonstrera och anklaga regeringen för strömavbrotten. Bland de åsiktsmatriser som skapats finns det påstådda förtrycket av dem som, sporrade av dessa mediekampanjer, ägnar sig åt vandalisering, vilket inte är tillåtet i något land och som brutalt förtrycks i t.ex. USA.

Deras uppmaningar till våld tar inte hänsyn till de skador som orsakats av den kraftiga orkanen Ian, som också drabbade Puerto Rico och Florida, och där det inte finns en enda uppmaning till protester, trots avsaknaden av statligt stöd.

Det mest beklagliga är att artister som utsatts för dessa hatare i Miami, bara för att de har rest till ön där de är födda, av rädsla måste böja sig för den antikubanska kampanjen.

Artister som Gente de Zona, Aymée Nuviola, Gardi Vázquez, Alain Daniel och andra söker nu en plats i Miami för att komma upp sig, liksom den kubanska reggaetonsångaren Yomil Hidalgo och en del skådespelare som försöker få politisk asyl i USA, trots att de fått sin konstnärliga utbildning tack vare det socialistiska systemet.

Vi vet att det får allvarliga konsekvenser för den som inte accepterar detta fula spel och tvingas ge upp sina egna principer för att få jobb i Miami, eftersom maffian pressar affärsmän och teaterägare att inte anlita dem. De blir till sorgliga marionetter.

Detta är ”friheten” för den som anklagar Kuba och som inte höjer rösten för sina bröder och systrar i Florida och Puerto Rico eller skriver sånger för dem, trots att de lever i en mycket svår situation utan statligt stöd.

Puerto Rico, en yankee-koloni, var efter orkanen Fiona i mörker i flera dagar, gatorna översvämmade, husen förstörda, ägodelar förlorade, inte ens dricksvatten fanns, och skadorna från orkanen Maria, som slog till för fem år sedan, fortsätter att ackumuleras.

Mycket av den infrastruktur som reparerades i Puerto Rico efter orkanen Maria var tillfällig, och på grund av de nuvarande översvämningarna efter orkanen Fiona har det mesta av detta spolats bort igen och inget statligt stöd ges.

Efter orkanen Maria ägnade Puerto Rico nästan ett år åt att återupprätta elektriciteten på hela ön, men dessa människor fanns inte i tankarna hos de artister som nu attackerar Kuba, och de skrev inte heller en enda stödlåt till dessa medborgare, som om de inte var människor. I dag uppskattar man att mer än 450 000 puertoricaner saknar dricksvatten och att 1 miljon hushåll och företag fortfarande är utan elektricitet.

President Joe Biden uppehöll sig bara fyra timmar i yankeekolonin, besökte inte katastrofområdena och träffade inte heller medborgarna. Jämför detta med Kubas president och andra tjänstemän som ständigt är på plats i drabbade områdena och fattar beslut för att lösa befolkningens problem.

Var finns de fjorton NGOer som är så oroade över påstådd ”fientlighet och godtyckliga fängslanden” på Kuba men inget säger om bristen på hjälp till invånarna i Fort Meyer, Sanibel Island, Pine Island och Puerto Rico?

I de nästan tvåhundra program som USAID och NED har utarbetat mot Kuba, och som stöds med miljontals dollar per år, beskrivs i detalj målen för att störta det socialistiska systemet och utnyttja den ekonomiska kris som orsakats av USAs skärpta sanktioner.

De konstaterar öppet att sådana program bidrar till att politiskt och ideologiskt mjuka upp människor, utsatta samhällssektorer och marginella element, vilket förbereder marken för andra subversiva handlingar och destabilisering. Detta framgår av den senaste tidens gatuprotester som sammanfaller med CIAs analyser där det sägs:

”…I takt med att förhållandena på ön försämras kommer våldsamma incidenter sannolikt att spridas på grund av den växande frustrationen över strömavbrott, transport- och livsmedelsbrist… detta kommer att leda till allvarligare utmaningar för myndigheterna…”.

Mot den kubanska revolutionen sker inget av en slump, allt är genomtänkt och beräknat. Men det finns de som inte vill se vargen i fårakläder.

José Martí var en visionär när han sade:

”Det är en fråga om liv eller död, och det finns inget utrymme för misstag.”

Arthur González, El Heraldo Cubano 221007 (nedkortat)
/cv

Coacción en Miami sobre artistas cubanos