Lula – mellan två eldar
Luiz Inacio ”Lula” da Silvas tillträde som Brasiliens president är en stor nyhet för Latinamerika och Karibien. Man utgår från att den sydamerikanska jätten kommer att återfå den internationella betydelse den hade en gång i tiden och att den kommer att bidra till att återuppliva eller ge ny energi åt de olika integrationsprocesser som pågår i regionen, vilket är viktigare än någonsin när den olycksaliga Monroe-doktrinen nu fyller 200 år.
Agendan sträcker sig från en vitalisering av Mercosur till CELAC (Latinamerikanska och karibiska staternas gemenskap) och UNASUR, för att bara nämna de viktigaste. Ett tecken på omorienteringen av Brasiliens utrikespolitik är den nya presidentens åtagande att inte bara delta i nästa CELAC-toppmöte i Buenos Aires den 24 januari utan också att återinföra Brasilien i denna organisation, som landet lämnade efter ett beslut av Jair Bolsonaros regering.
Detta är bara en del av den agenda som Mauro Vieira, Lulas utrikesminister, har på sitt bord. Att stärka banden med länderna i det globala Syd är en annan av hans prioriteringar, liksom att insistera på en reform av FNs säkerhetsråd för att garantera Brasilien en permanent plats i detta organ. Och en annan prioriterad fråga kommer utan tvekan att vara att återuppta BRICS, avtalet mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, som för närvarande befinner sig i en svår (men inte olöslig) utvidgningsprocess med stöd av Peking, där man överväger att införliva Argentina, Egypten, Indonesien, Kazakstan, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Nigeria, Senegal och Thailand. Efter sin resa till Argentina ska Lula göra ett par mycket omstridda besök: först i Vita huset och sedan i Peking. Båda under årets första kvartal.
Lula måste dock använda all sin diplomatiska och förhandlingsförmåga för att undvika att fastna i det korståg som Biden-administrationen har inlett mot två av Brasiliens partner inom BRICS – mot Ryssland, genom det ”proxykrig” eller ”ombudskrig” som förs på ukrainsk mark med medverkan av Europas ovärdiga nykoloniala regeringar. Till det kommer den växande upptrappningen av kriget mot Kina, ”huvudfienden” enligt det senaste dokumentet från Nationella säkerhetsrådet, eftersom det, sägs det, är det enda land som har viljan och förmågan att omforma den nuvarande världsordningen till sin fördel. Ryssland har viljan, men inte kapaciteten. Kriget i Ukraina är en plan som syftar just till att ytterligare undergräva denna kapacitet.
Kina är en annan sak. Det asiatiska landet är Brasiliens överlägset främsta handelspartner: handeln mellan de två länderna uppgick till 135 miljarder dollar 2022, vilket är mer än dubbelt så mycket som handeln med USA. Bidens gester i förhållande till den asiatiska jätten kunde inte vara mer krigiska och pinsamma för Lula: från att ha bjudit in en företrädare för Taiwan till sin presidentinstallation, en gest utan motstycke sedan USA officiellt erkände Folkrepubliken Kina, till att göra detsamma i samband med sitt olyckliga ”toppmöte för demokrati”, där Taipeis sändebud satt bredvid ingen mindre än Venezuelas självutnämnde ”interimspresident” Juan Guaidó [numera bortplockad av sina egna] och andra personer av hans sort. Dessutom bör man komma ihåg de ständiga provokationerna från USAs styrkor i Sydkinesiska havet, besöket av Nancy Pelosi och försöket att neka Kina tillgång till mikrochips.
Lula vet att en annan av hans BRICS-partners, Indien, inte heller betraktas positivt av Washington i dag då dess ökade handel med Ryssland tolkas som ett ekonomiskt bidrag till landets militära insatser i Ukraina och för att minska effekterna av Bidens sanktioner mot Ryssland. Bakom de vänliga leenden som kommer att prägla det officiella fotot i Vita husets ovala rum är det därför troligt att den spänning som kännetecknar det internationella systemet idag kommer att överföras med full kraft till mötet mellan de två ledarna när fotograferna väl har gett sig av. Washington behöver villkorslösa allierade för sitt heliga korståg mot Ryssland och Kina, och det värsta som Brasilien, och alla andra latinamerikanska och karibiska länder, kan göra är att ge sig in i en kamp som är helt främmande för oss och där vi har nästan allt att förlora och inget att vinna. Lula vet säkert att ett av de få sätt han har att undvika att bli rekryterad till detta krig är att stärka unionen mellan länderna i Vårt Amerika. Förhoppningsvis kan han agera, eller tillåts agera, i enlighet med detta.
Atilio A. Boron, Página 12/Cuba en Resumen 230102 /cv
Några citat ur Lulas installationstal:
- Det vore inte rättvist och inte korrekt att be om tålamod hos de som går hungriga. Vi kommer att avskaffa hungern för 33 miljoner människor.
- Vi bör bryta den isolering som vårt land utsatt sig för. Vi bör vara herrar över vårt öde.
- Vi ska inleda en energi- och ekologisk omvandling. Vårt mål är att avskogningen ska vara noll i Amazonas. Det är inte nödvändigt att fälla ett enda träd och inte heller att invadera vår biomassa.
- Vi ska dra tillbaka de lagar och dekret som ökat tillgången till vapen och ammunition och som skapat så mycket osäkerhet. Brasilien vill inte ha och behöver inte ha vapen i händerna på befolkningen. Vi behöver säkerhet, böcker, utbildning och kultur för att vi ska bli ett mer rättvist land.
Cubadebate 230101 (kraftigt nedkortat)
Luiz Inácio Lula da Silva asume desde este domingo su tercer mandato en Brasil
