”USA [och Sverige] behöver lära av Kuba för att bekämpa klimatförändringarna”
Tro det eller ej, nordamerikaner kan lära sig några viktiga erfarenheter från socialistiska Kuba. John Bellamy Foster, sociolog och redaktör för Monthly Review, underströk detta i en artikel i december där han bemöter desperation och passivitet inför klimatförändringarna. Foster, som är en av världens ledande tänkare på miljöfrågor, skriver:
”Den bästa historiska analogin för dagens värld (med global klimatkris) är Kubas Specialperiod som följde efter Sovjetunionens upplösning. I början på 1990-talet stod plötsligt Kuba utan de massiva leveranser av fossila bränslen från Sovjet på vilket Kubas ekonomi berodde. Trots USA:s blockad kunde Kuba förse sitt jordbruk med grundläggande behov och återuppbygga sin ekonomi baserad på organiskt jordbruk och socialistisk ekologisk vetenskap som skapade ett bättre samhälle.”
Den plötsliga och drastiska minskningen av fossila bränslen hade drastiska konsekvenser för det kubanska samhället. Jordbruket var beroende av oljebaserade bekämpnings- och gödningsmedel. Produktionen föll snabbt under FN:s uppsatta minimum kaloriintag per person.
Den kubanska industrin vilade på fossil energi och industriproduktionen rasade med hälften. Transporterna behövde drivmedel och landsvägarna stod nästan tomma. Så gott som alla kubaner använde elapparater för ljus, kylskåp och annat. Elavbrott på 12 timmer eller mer drabbade de flesta städer. Många ”experter” förväntade sig att den kubanska socialismen skulle kollapsa som i Sovjet och Östeuropa.
Men den kubanska socialismen kollapsade inte. Istället uppnådde Kuba det som biologen Richard Levins på Harvard beskrev som en ”grön revolution”. Den kubanska socialismen överlevde tack vare statens beredskap att göra stora institutionella förändringar; den kooperativa andan och energin hos det kubanska folket; omfattande användning av tillämpad vetenskap som delade ut nya grödor och gödningsmedel, ny tillverkningsteknologi och nya arbetsmetoder.
Under Specialperioden blev Kuba ett jättelikt laboratorium utan tillförsel av oljeprodukter. En viktig del av denna gröna revolution var utvecklingen av stadsjordbruk. 80 procent av befolkningen bor i städer och stadsjordbruk utvecklades på flera olika sätt.
En var användning av upphöjda odlingsbäddar fyllda med kompost som placerades på mark med obrukbar jord. En annan metod var att börja bruka jord som låg i träda. En tredje var att uppmuntra odling i trädgårdar med användning av metoder för intensiv odling.
Redan 2002 odlades mer än 18 000 hektar i städer och över 200 000 personer var anställda i stadsjordbruk som gav ett stort bidrag till Kubas livsmedelsproduktion.
Kubas regering stängde hälften av sockerbruken och överförde ca 1 miljon hektar till livsmedelsproduktion. Djur, huvudsakligen oxar, användes istället för traktorer. Köttproduktionen sjönk medan produktion av grönsaker ökade dramatiskt, vilket gjorde att den kubanska dieten förändrades. Statliga jordbruk delades upp i mindre kooperativ i vilka lantarbetarna fick ökad kontroll. Skatter och priser för livsmedel förändrades för att motivera effektivitet och produktionsökningar. Fördelning/ ransonering användes för att garantera en jämn matfördelning. Redan 2002 överskred produktionen av grönsaker, ris och potatis kraftigt det som producerats före krisen och kaloriintaget låg gott och väl över FN:s kaloriminimum.
Också industriproduktionen genomgick viktiga förändringar under Specialperioden. En sådan förändring var en väsentligt ökad tillverkning av cyklar som till stor del ersatte motortransporter. En annan förändring var den snabba expansionen av bioteknologisk industri för att tillverka vaccin och biofarmaceutika i stor skala med hög kvalitet.
Kuba gjorde imponerande vetenskapliga framsteg under decennierna efter Sovjets kollaps och använde sig systematiskt av tillämpad vetenskap för att bemöta sociala problem. 2005 skrev redaktörerna på tidskriften ”Nature”: ”Kuba har utvecklat en avsevärd vetenskaplig förmåga, kanske mer än något annat utvecklingsland utanför Sydostasien.”
De kubanska erfarenheterna under Specialperioden är mycket relevant för dagens USA. De visar vad ett motiverat och välorganiserat samhälle kan uppnå inför en drastisk reduktion av tillgång till fossila bränslen. Det pekar på att kampen mot katastrofal klimatförändring inte är hopplös om ett samhälle kan uppbringa den nödvändiga kollektiva beslutsamheten.
Och inför den nuvarande Covidpandemin är en annan aspekt av de kubanska erfarenheterna relevant för USA och utgör i sig en indirekt kritik av vårt lands hälsopolitik. USA har varit själviskt och snålt med att distribuera anti-Covidvaccin till fattiga- och utvecklingsländer. I kontrast till detta så har Kubas medicinska samarbete under årens lopp inneburit att kubanska hälsovårdsarbetare bistått närmare 2 miljarder människor. De har utfört 14,5 miljoner operationer, förlöst 4,5 miljoner barn och räddat uppskattningsvis 8,7 miljoner liv. Sedan 1960 har 420 000 kubanska hälsovårdsspecialister arbetat i 150 länder. För närvarande finns drygt 30 000 kubanska hälsovårdsarbetare i 66 länder. Det är häpnadsväckande siffror för ett litet och fattigt land. Det är faktiskt siffror som det 30 gånger rikare USA skulle ha kunnat vara stolt över.
Tom Mayer, Colorado Daily 211210
U.S. should look to Cuba when combating climate change despair
Peace Train: U.S. should look to Cuba when combating climate change despair
BARA FYRA DAGAR KVAR AV KAMPANJEN –
”1 MILJON KANYLER TILL KUBA!”
VI HAR NÅTT MÅLET PÅ 1 MILJON –
NU GÄLLER DET HUR MYCKET VI KAN ÖVERTRÄFFA FRAM TILL NYÅR!
Kampanjen ”en miljon kanyler till Kuba!”, är ett stöd till Kubas vaccinationsarbete i, och utanför, Kuba.
Kubas vaccination av sin befolkning är ett slag mot USA:s förlamande blockad som försöker tvinga kubanerna ner på knä genom svält och desperation.
GE ETT BIDRAG! Pg 23 57 15 – ELLER Swish 123 182 37 72
Ta ett steg till och bli en del av solidaritetsrörelsen!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0