USA vs Venezuela
En lite längre och förklarande text om förhållandet mellan USA och Venezuela. Artikeln är skriven av Carlos Ron, tidigare vice-minister i Venezuela.
År 1829, ett år före sin död, skrev Simón Bolívar, ledaren för den sydamerikanska självständighetsrörelsen och inspirationskällan till dagens bolivarianska revolution i Venezuela, en profetisk fras: ”Förenta staterna tycks av försynen vara förutbestämt att plåga Amerika med elände i frihetens namn.”
Bolívar hade haft att göra med en förrädisk regering i Washington som, trots att den förklarade sig neutral, hade vidtagit åtgärder som gynnade spanjorerna. Detta är inte förvånande med tanke på att det alltid låg i USA:s intresse att självständighetsrörelsen inte skulle lyckas. Så tidigt som 1786 hade Thomas Jefferson skrivit: ”Vår konfederation måste ses som det näste från vilket hela Amerika, norr och söder, ska befolkas. Vi bör också vara försiktiga så att vi inte tror att det ligger i den stora kontinentens intresse att alltför tidigt trycka på spanjorerna. Dessa länder kan inte vara i bättre händer. Jag är rädd för att de är för svaga för att kunna hålla dem tills vår befolkning kan vara tillräckligt avancerad för att vinna dem bit för bit.”
Detta innebär att USA och Venezuela sedan de båda länderna grundades har haft en spänd relation som präglats av två olika projekt för samma territorium. Det amerikanska projektet, som ett neokolonialt projekt baserat på traditionen från Manifest Destiny, som försöker utöka sitt inflytande över Sydamerika; kontra det bolivarianska projektet, som ett projekt för politisk och social frigörelse för dess folk. Denna spänning har nått olika toppar och dalar under en komplex historia på tvåhundra år, men den har aldrig riktigt avtagit.
Förenta staterna blev en supermakt efter andra världskriget, delvis med hjälp av Venezuelas olja. USA hjälpte till att installera en fascistisk, antikommunistisk diktatur på 1950-talet tills den kubanska revolutionens seger fick den amerikanska regeringen att övergå från att stödja brutala diktaturer till att etablera kontrollerade demokratiska projekt som skulle fortsätta att förbjuda vänsterns deltagande i politiken. Venezuela blev en förebild för USA:s allierade. När nyliberalismen spred sig över hela Latinamerika reagerade Venezuela dock kraftfullt: först 1989, med det folkliga upproret Caracazo där massorna gick ut på gatorna mot Internationella valutafondens,IMF program, och senare 1992, med två militära uppror under ledning av Hugo Chávez som visade att den liberala demokratimodellen för Latinamerika hade krossats. År 1998 ledde det folkliga förkastandet av nyliberalismen och tanken på att demokratin kunde utövas av folket och inte bara av eliterna till att Hugo Chávez valdes till president och att en ny konstitution skrevs som omvandlade landet till en deltagardemokrati.
CHÁVEZ STAKAR UT EN NY VÄG FÖR SUVERÄNITET
USA reagerade inledningsvis genom att underskatta Chávez och vad han representerade. Clinton-administrationen försökte till och med samarbeta med honom, men insåg snart att den nya venezuelanska regeringen var villig att stå upp för sin suveränitet och avvisa alla former av förmyndarskap från USA. När George W. Bush kom till makten i USA hade Chávez återupptagit relationerna med Kina, stärkt Venezuelas band till Kuba och påbörjat en världsturné för att besöka statscheferna i Organisationen för oljeexporterande länder OPEC, vilket USA ogillade. Under denna turné besökte han bland annat Iran, Saddam Husseins Irak och Muammar Gaddafis Libyen. Chávez var övertygad om att världen behövde gå från den unipolaritet som var resultatet av kalla krigets slut till en ny multipolär värld där olika åsikter och regionala makter kunde växa fram och ge en ny balans i de internationella relationerna. Chávez hade brutit med åratal av venezuelansk lydnad inför USA:s utrikesdepartement och började utforma sin egen utrikespolitik.
I oktober 2001, efter att George W. Bush hade delat upp världen mellan USA och ”terroristerna”, uttalade sig Chávez mot USA:s vedergällning i Afghanistan med orden: ”Man kan inte bekämpa terrorism med mer terror”. Mindre än ett år senare hade USA inlett en operation för en militärkupp mot Hugo Chávez i april 2002. En samordnad insats mellan stora venezolanska medier, näringslivet, parasitära fackföreningsledare och missnöjda delar av militären. Kuppen varade bara i 47 timmar, innan den på ett häpnadsväckande sätt störtades av en konstitutionalistisk militär och stora folkmassor som krävde respekt för sin valda ledare. Senare samma år misslyckades en oljelockout, som också stöddes av USA. Snarare än att försvaga eller hota Chávez radikaliserade dessa försök att underminera hans regering den bolivarianska revolutionen, och den inledde stora omvandlingar som inkluderade jordreform, en åternationalisering av oljeindustrin och utformningen av olika regionala integrationsprojekt utan USA.
År 2004 översvämmade USA Venezuela med medel från United States Agency for International Development (USAID) och National Endowment for Democracy (NED) i syfte att främja och vinna en folkomröstning om återkallande av Hugo Chávez. Bland de främsta mottagarna av amerikanska politiska medel fanns Súmate, en organisation ledd av María Corina Machado, som sedan dess utan framgång har ägnat sig åt att misskreditera det venezolanska valsystemet. I en jordskredsseger och med ett felfritt valsystem, som till och med hyllades som ”det bästa i världen” av USA:s tidigare president Jimmy Carter, röstade folket för att president Hugo Chávez skulle sitta kvar.
I december samma år lanserade han vad som skulle komma att bli hans mest djärva regionala projekt. Tillsammans med Kubas Fidel Castro skapade de ALBA (Bolivarian Alternative of the Americas), ett projekt som förkastade USA:s frihandelsområde för Nord- och Sydamerika (FTAA, eller ALCA på spanska). Nederlaget för detta regionala frihandelsprojekt kom så tidigt som 2005, då ledare som Chávez och Nestor Kirchner från Argentina förkastade avtalet i Bushs närvaro vid toppmötet i Mar del Plata, Argentina. Det var inte bara Venezuela som hade förändrats, utan även regionen.
I augusti 2004 presenterade USA:s ambassadör William Brownfield en fempunktsstrategi för USA:s ambassads aktiviteter i Venezuela: ”(1) Stärka de demokratiska institutionerna, (2) penetrera Chávez politiska bas, (3) splittra Chavismo, (4) skydda viktiga amerikanska företag och (5) isolera Chávez internationellt”. Detta skulle bli den strategi som användes mot president Chávez fram till hans bortgång 2013.
När orkanen Katrina drabbade New Orleans 2005 erbjöd president Chávez [liksom Kuba] hjälp till orkanens offer i en aldrig tidigare skådad solidaritetsyttring. USA avvisade hjälpen, men det Venezuela-ägda Citgo Oil Corporation, ett oljedotterbolag med tre stora raffinaderier i USA, började genomföra sin policy för socialt ansvarstagande genom att tillhandahålla rabatterad eldningsolja till låginkomsttagare i. Citgos Simón Bolívar-stiftelse stödde även andra sociala projekt som samhällsprogram och stadsjordbruk.
Chávez fortsatte att fördöma USA:s roll när det gällde att främja regimförändringar, och 2006 höll han ett minnesvärt tal under FN:s generalförsamling där han kallade Bush för ”djävulen”. Senare i en intervju med Time Magazine förklarade Chávez att det inte var en attack mot Bush utan snarare en motattack: ”Bush har attackerat världen, och inte bara med ord, utan med bomber.” Han sade sig reagera mot ”hotet från ett amerikanskt imperium som använder FN för att rättfärdiga sin aggression mot halva världen” och tillade att hans avsikt var att ”väcka den allmänna opinionen i USA och världen”.
Under senare delen av 2000-talet fortsatte president Chávez att minska Venezuelas beroende av Washington. År 2007 hade Venezuela avskrivit sin skuld till IMF. Samtidigt började landet också vidta åtgärder för att nationalisera viktiga sektorer i ekonomin, varav vissa hade kontrollerats av amerikanska företag. Elsektorn som tidigare kontrollerats av amerikanskt kapital. På samma sätt pågår för närvarande en åternationaliseringsprocess inom oljeindustrin och som ett resultat av detta ökar Venezuelas intäkter och kontroll över oljeprojekten. Den venezolanska regeringen bjöd in företag att delta i oljeproduktionen genom joint ventures, men företag som ExxonMobil och ConocoPhilips vägrade och avslutade därmed sitt deltagande i Venezuela. År 2009 exproprierade regeringen Cargills risbearbetningsanläggningar eftersom de bröt mot nationell lagstiftning som kontrollerade produktpriserna. År 2010 nationaliserade regeringen elva oljeborrmaskiner som hade tillhört Helmerich & Payne och exproprierade Owen Illinois anläggningar för tillverkning av flaskor och glasprodukter.
USA:s interventionism och fientlighet mot Chávez fortsatte fram till hans bortgång 2013. Chávez tog i sin utrikespolitik djärva ställningstaganden. I december 2008, efter att Bolivia hade utvisat USA:s ambassadör för inblandning i landets inre angelägenheter, meddelade Chávez att han också skulle utvisa USA:s ambassadör från Venezuela i solidaritet med Bolivia. Flera veckor senare, i januari 2009, meddelade Chávez att han bröt förbindelserna med Israel, efter massakern i Gaza. Ända sedan dess har den sionistiska lobbyn i den amerikanska kongressen ökat sina attacker och sin kampanj för att misskreditera den bolivarianska revolutionen.
Samtidigt fortsatte den amerikanska regeringen att ingripa i Venezuela och stödja oppositionen politiskt. Chávez träffade Obama personligen vid det femte toppmötet i Trinidad och Tobago i april 2009, och som svar på hans ”låt oss glömma det förflutna och gå vidare”-strategi gav han honom ett exemplar av Eduardo Galeanos ”Latinamerikas öppna ådror”, som en påminnelse om att USA för att vända blad måste erkänna vad man gjort mot. Rekommendationen ignorerades när Honduras ALBA-medlem Manuel Zelaya avsattes i juni samma år med stöd av dåvarande utrikesministern Hillary Clinton. Obama-administrationen försökte återvinna det regionala inflytande och den respekt som Bush hade förlorat och signalerade vid ett par tillfällen att man var beredd på ett nytt ambassadörsutbyte med Venezuela. Mot slutet av sin mandatperiod gjorde Obama vissa pragmatiska politiska förändringar för att försöka ändra styrkeförhållandena, bland annat genom att återupprätta de diplomatiska förbindelserna med Kuba.
Venezuela blev dock ett vanligt förhandlingsobjekt för amerikanska politiker, och i takt med att USA gick vidare med att återupprätta relationerna med Kuba och underteckna kärnenergiavtalet med Iran, begärde intressen i den amerikanska kongressen att Obamaadministrationen i gengäld skulle öppna dörren för amerikanska sanktioner mot Venezuela. Sammanhanget hade förändrats. Nicolás Maduro hade vid det här laget valts till Chávez efterträdare och USA underskattade president Maduros popularitet och beslutsamhet genom att missuppfatta hur djupt engagerat det venezuelanska folket var i en fortsättning av den revolutionära processen.
MADURO FÖRDJUPAR REVOLUTIONEN MITT UNDER ATTACKERNA
Den 9 mars 2015 undertecknade Obama en exekutiv order som klassificerade Venezuela som ett ”ovanligt och extraordinärt hot mot USA:s nationella säkerhet och utrikespolitik”. Detta öppnade dörren för en ny serie ensidiga tvångsåtgärder – som USA felaktigt kallar ”sanktioner”, trots att man i själva verket saknar befogenhet att sanktionera andra länder. De första åtgärderna riktade sig mot regeringstjänstemän som meddelade att visum skulle dras in (om de hade ett sådant), bankkonton stängas (om de hade ett sådant), men framför allt restriktioner för amerikanska personer att ha kontakt med eller tala med personer som omfattas av sanktioner. Detta påverkar deras ansvarsområden i Venezuela och påverkar hela befolkningen, inte bara den enskilda individen. Möjligheten att återigen utväxla ambassadörer gick förlorad, och spänningarna fortsatte trots att Obama i en intervju till och med medgav att han inte ansåg att Venezuela utgjorde ett ”hot” mot USA:s nationella säkerhet. Under tiden lyckades oppositionen vinna parlamentsvalet. President Maduro erkände de revolutionära krafternas nederlag i dessa val och fram till idag erkänner USA endast formellt den nationalförsamling som valdes 2015 som Venezuelas enda legitima och demokratiska myndighet.
Donald Trump valdes 2016 och några dagar innan han lämnade sin post förnyade Obama den exekutiva order som möjliggjorde sanktioner mot Venezuela, vilket öppnade dörren för Trump och hans anti-venezuelanska och anti-kubanska allierade att främja en kampanj med ”maximalt tryck”, en omfattande amerikansk sanktionspolitik som så småningom skulle försvaga Venezuelas ekonomi, försämra sociala omvandlingar, kooptera Venezuelas väpnade styrkor och skapa så mycket stress och lidande att befolkningen till slut skulle ta tillbaka sitt stöd från Chavismo för att uppnå ett regimskifte. Vid det här laget hade ledarskapet för den mest extremistiska oppositionen i Venezuela beslutat att inte bara få stöd från USA, utan att direkt ta upp konfrontationen mot regeringen.
Från att ha vidtagit åtgärder mot nyckelpersoner i regeringen utvidgade Trump attacken till att blockera Venezuelas oljeindustri, dess fartyg, dess guldhandel, dess nationella flygbolag och så vidare. De flesta av de hittills 931 åtgärderna mot Venezuela kom under Trumpadministrationen. Hans representant för ”övergången” i Venezuela, Elliott Abrams, berättade för oss vid ett möte 2019 att allt från mat till bensin skulle ta slut om inte president Maduro bestämde sig för att lämna landet. Ett land som hade en genomsnittlig årsinkomst på nästan 60 miljarder dollar 2013 kunde bara räkna med en inkomst på 710 miljoner dollar 2020. Den USA-ledda regimskiftesoperationen innefattade dessutom ett aldrig tidigare skådat erkännande av en självutnämnd president, Juan Guaidó, och ett icke-erkännande av president Maduro och resten av Venezuelas institutioner som legitima.
Genom att erkänna Guaidó kunde Venezuelas utländska konton frysas, Citgo Petroleum Corporation tas från Petróleos de Venezuela, S.A. (PDVSA, ett statligt bolag) och 31 ton venezuelanskt guld tas av Bank of England. Ingen av dessa tillgångar, tillsammans med Venezuelas särskilda IMF-dragningsrätter på 5 miljarder USD, gjordes tillgängliga för det venezuelanska folket under covid-19-pandemin. Inflationen framkallades av utländska snedvridningar av växelkursen och migrationen stimulerades av en kampanj där yrkesverksamma lockades att lämna landet och bli en del av arbetskraften i andra länder i regionen. När arbetarklassen också började migrera infördes dock djupare kontroller, och många venezuelaner utsattes för främlingsfientlighet och människohandel och blev offer för kriminella gäng.
Både 2014 och 2017 uppmuntrades gatuvåld i stil med färgrevolutionerna, men det dämpades så småningom. Den 4 augusti 2018 tog sprängladdningar som transporterades av drönare nästan livet av president Maduro och de högsta tjänstemännen i Venezuelas regering. Inom ett år efter den händelsen gjordes ett invasionsförsök i februari 2019 när dissidenter förklädda till humanitära hjälparbetare och med hänvisning till det västerländska konceptet ”rätten att skydda” försökte föra in vapen via gränsen till Colombia. Under 2020 genomförde en grupp legosoldater som tränats i Colombia av två amerikanska gröna baskrar också en misslyckad militär invasion; i mars 2019 slog en sofistikerad hackingoperation ut Venezuelas elnät under flera dagar; ett försök till militärkupp gjordes av Guaidó i april 2019 men saknade tillräckligt folkligt stöd; och i mars 2020, bara några veckor in i COVID-19-pandemin, utfästes en belöning på 15 miljoner USD på president Maduros huvud.
USA införlivade också gränskontroversen med Guyana i sina attacker, en debatt går tillbaka till den brittiska kolonialismens tid. Båda länderna tog upp den territoriella tvisten i enlighet med Genèveavtalet från 1966, där man efterlyste en fredlig och ömsesidigt tillfredsställande lösning. Trots att frågan fortfarande är olöst pågick diplomatiska kontakter och försök till lösningar i årtionden fram till 2015, då ExxonMobil började söka eftergifter i omtvistade vatten. ExxonMobils tidigare VD, numera utrikesminister, pressade då FN att stödja Guyanas ensidiga beslut att ta fallet till Internationella domstolen. I dag lurar inte bara ExxonMobil i området, utan säkerhetsstyrkor med koppling till USAs Sydkommando och CIA. Dessa har etablerat baser och blivit ytterligare ett hot mot Venezuelas suveränitet och den regionala freden.
President Maduro har slagit tillbaka. Livsmedelsbristen motverkades med organiserad livsmedelsdistribution och subventioner genom CLAP (Local Committees of Planning and Supply), som garanterade baslivsmedel till sju miljoner familjer. En antiblockadlag utformades av den konstituerande församlingen för att underlätta processer genom vilka olja kunde exporteras och intäkter kunde kanaliseras till sociala investeringar mitt i blockaden. Åtgärder vidtogs på det ekonomiska området för att bekämpa den inducerade inflationen och slutligen övervinna hyperinflationen och den skada som låga statsinkomster orsakade på de offentliga lönerna. Nästan en miljon migranter fick hjälp att återvända till Venezuela Livsmedelsimporten lyckades ersättas av nationell produktion.
Det venezuelanska folkets och dess revolutionära regerings epok under de senaste tio åren är ett bevis på motstånd och engagemang för att upprätthålla sin egen oberoende politiska, sociala och ekonomiska väg. Trots brister och svårigheter kunde de flesta venezuelaner peka på president Maduros regering som en garanti för att den folkcentrerade politiken skulle bestå. Jämförelser med de högerextrema misslyckandena i regionen förstärker denna uppfattning. I Venezuela har de senaste två åren istället visat på en stadig tillväxt – den största i Latinamerika enligt FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien ECLAC – tillsammans med social fred och stabilitet. Löftet om positiva samhällsförändringar trots de pågående attackerna låg till grund för president Maduros omval 2024.
När vi tittar på valet i Venezuela den 28 juli 2024 måste vi se det i samband med en kampanj för regimskifte som pågått i över två decennier. Det har aldrig handlat om demokrati, och det handlade aldrig om rösterna. Att María Corina Machado ställde upp i primärval som inte gick att kontrollera, trots att man visste att hon enligt lag inte fick inneha något ämbete, var ett tillräckligt bevis för att strategin aldrig var valmässig utan snarare upprorisk. Efter att Machado valt Edmundo González som sitt surrogat var det hon som drev kampanjen och som förblev den extrema oppositionens huvudperson. De behövde henne för att genomföra ett bedrägerianklagande som nu syftar till att samla internationellt stöd och skapa tillräckligt internt tryck för att en del av militären och delar av arbetarklassen ska vända sig mot regeringen och störta den. Men än en gång underskattade denna strategi det venezuelanska folket.
Upprorsstrategin krävde inte bara en berättelse om alternativa resultat som gav segern till González-Machados kandidatur, utan också fascistiskt våld som skulle terrorisera Chavismo till att acceptera denna falska berättelse. Under de två dagarna efter valet gick fascistiska chockgrupper ut på gatorna i Venezuela och riktade in sig på tusentals gräsrotsledare från Venezuelas förenade socialistparti (PSUV), militärförläggningar och säkerhetsposter, monument och offentliga arbeten som byggts under revolutionen, vilket så småningom ledde till tjugofem offer. Våldet begicks till stor del av betalda brottslingar, varav över 80 procent inte ens röstade under valet. När brottsoperationen upplöstes av de venezolanska myndigheterna blev det uppenbart att det inte finns något stöd för denna strategi bland allmänheten, utan att de flesta venezolaner snarare är engagerade i att upprätthålla nationell fred.
Om Trump å andra sidan återvänder till Vita huset utan att ha gjort några betydande förändringar i sina nationella säkerhets- och utrikespolitiska team som arbetar med Latinamerika, kan vi förvänta oss en ny upplaga av kampanjen för maximalt tryck. Venezuela kommer i vilket fall som helst att fortsätta sin väg mot socialism och en välmående framtid.
Carlos Ron, Chicago ALBA Solidarity, december 2024, nedkortat (ZT)
United States vs the Bolivarian Revolution
Gillar du det Svensk-Kubanska Föreningen gör?
Vill du bidra till kampen mot den omänskliga blockaden?
Swisha en tjuga eller valfri summa till
123 589 0975 eller pg 40 54 11 -0
Ett ännu mer betydelsfullt stöd är medlemskap!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap
(150 kr för pensionärer, arbetslösa och studerande) Samma swish som ovan.
