Se upp för USA:s trojanska häst i Latinamerika genom ”ekonomiskt partnerskap”
Knappt har det sjunde CELAC-toppmötet (Latinamerikanska och karibiska staters gemenskap) avslutats, på vilket regionens enighet var den dominerande parollen, så försöker USA sänka gemenskapen. På CELAC-mötet kom Brasiliens och Argentinas tillkännagivande om att öka den bilaterala handeln i sina respektive valutor (på vägen mot en gemensam valuta), när USA officiellt meddelar att man kommer att främja ett Partnerskap för ekonomiskt välstånd i Nord- och Sydamerika [the Americas Partnership for Economic Prosperity, Asociación de las Américas para la Prosperidad Económica].
Det osar Bushs begravda frihandelsområde för Nord- och Sydamerika (FTAA/ALCA) eller Obamas aldrig genomförda Equal Partnership/Alianza Igualitaria om den nu proklamerade Biden-Harris-administrationens, med stöd av Kanada, nya försök till partnerskap med de latinamerikanska och karibiska länderna. Detta skisserades vid det senaste Amerika-toppmötet i Los Angeles, som präglades av uteslutningar och oenighet.
Detta ”nya historiska initiativ för att stimulera den ekonomiska tillväxten på halvklotet, ta itu med de stora frågor som kommer att vara avgörande under kommande årtionden och konsolidera ett större ekonomiskt samarbete på vårt halvklot”, tillkännagavs i en kommuniké från Vita huset fredagen den 27 januari.
Man informerar att utrikesminister Anthony Blinken och USAs handelsrepresentant Katherine Tai arbetar för att samordna detta initiativ och betonar att en grupp på elva länder i regionen har anslutit sig från början: Barbados, Chile, Colombia, Costa Rica, Dominikanska republiken, Ecuador, Mexiko, Panama, Peru, Uruguay och Kanada. Med nio av dem har USA redan frihandelsavtal.
Notera att i denna första grupp saknas Brasilien och Argentina, två av Latinamerikas starkaste ekonomier. Enligt en regeringstjänsteman har USA fokuserat på de länder med vilka man redan har ramavtal gällande handel. Att Venezuela, Bolivia och Nicaragua inte skulle bjudas in var ju väntat.
För Bidenadministrationen är detta Partnerskap för Amerika ”en flexibel ram som är öppen för alla länder som delar våra värderingar och vår vision om ett välmående halvklot” och ”kommer att stärka och bredda våra ansträngningar för att främja regional ekonomisk tillväxt genom att fokusera på de faktorer som främjar ekonomisk tillväxt genom att driva på nedifrån och upp och från centrum och utåt, jobb av god kvalitet och vår konkurrenskraft”.
När man ser till dessa mål skiljer de sig inte särskilt mycket från dem som uttalades vid de Monetära Konferenserna i Washington 1889 och 1891. De påminner om Blaines skål efter middagen för delegaterna vid halvklotets möte 1889: ”För evig vänskap och välstånd mellan alla amerikanska stater”.
[Kubas nationalhjälte José] Martí varnade för en sådan inbjudan i sina artiklar om Washingtonkonferensen. Redan i sina första brev om kongressen till tidningen La Nación i Buenos Aires varnade Martí länderna i söder för riskerna med denna panamerikanska konklav sammankallad av USA. Han skrev: ”Aldrig har det i Amerika, från självständigheten till idag, funnits en fråga som kräver mer visdom, som tvingar till större vaksamhet, eller som kräver en klarare och mer noggrann undersökning, än den inbjudan som de mäktiga Förenta staterna, fulla av osäljbara produkter och fast beslutna att utöka sitt herravälde i [kontinenten] Amerika, gör till de mindre mäktiga amerikanska nationerna, som med fria och nyttiga handelsförbindelser är förbundna med de europeiska folken, att skapa ett förbund mot Europa och att avsluta handeln med resten av världen. Från Spaniens tyranni lyckades Spanskamerika rädda sig, och nu, efter att klarsynt ha sett de tidigare orsakerna, orsakerna och faktorerna till inbjudan, brådskar det att säga, eftersom det är sanningen, att det är dags för Spanskamerika att utropa sin andra självständighet.”
I sin minnesvärda artikel ”La Conferencia Monetaria de las Repúblicas de América” den 14 november 1889 påpekade den kubanske nationalhjälten: ”Det är inte formen på saker och ting som spelar roll, utan deras anda. Det som är viktigt är det verkliga, inte det skenbara. I politiken är det verkliga det som inte syns. Politik är konsten att för ett lands växande inre välbefinnande kombinera olika eller motstridiga faktorer och att rädda landet från andra folks öppna fiendskap eller giriga vänskap.”
I maj 1891, när han rapporterade om den Internationella Valutakonferensen, sade han: ”Den som säger ekonomisk union, menar politisk union. Det är de som köper som bestämmer. De som säljer är tjänare. Handeln måste vara balanserad för att garantera frihet. /…/ När ett starkt folk föder ett annat gör det sig självt till tjänare för det. När ett starkt folk vill skapa problem för ett annat, tvingar det dem som behöver det till allians och tjänstgöring. Det första ett folk gör för att dominera ett annat är att skilja det från de andra folken. /…/ En union med världen, inte med en del av den; inte med en del av den mot en annan.”
Bidens nya erbjudande om välstånd anknyter också till retoriken i den Framstegsallians som Kennedy lanserade på 1960-talet i rädsla för den kubanska revolutionens exempel. Guld och gröna skogar och miljardtals dollar utlovades. Men det blev inget av det och sedan ledde det hela till den mörka perioden med Washingtonstödda militärdiktaturer i Latinamerika. ”Vilka ’fördelar’ eller ’allianser’ kan imperialismen erbjuda dem, förutom sådana som är helt och hållet till dess fördel?”, undrade Fidel 1962.
Washington har bråttom. I Vita husets meddelande betonas att ”efter detta tillkännagivande kommer vi utan dröjsmål att fortsätta genomförandet av Partnerskapet för Nord- och Sydamerika, med början i förberedelserna för framtida förhandlingar om åtaganden och andra samarbetsområden”.
Brådskan beror inte på att CELAC förutspår att Latinamerika och Karibien endast kommer att växa med 1,3 procent år 2023, jämfört med 6,7 procent år 2021 och 3,7 procent år 2022. Det handlar om att USA är väldigt bekymrat över sin förlust av globalt inflytande, den minskade exporten till regionen och den ökande kinesiska närvaron i Latinamerika.
Redan i juni 2022, i samband med Amerikatoppmötet, sade en tjänsteman från Bidenadministrationen till Reuters att ett tydligt mål för det framtida partnerskapet är att motverka Kinas växande inflytande i regionen. FNs statistik från 2015 till 2021 visar att Kina i Latinamerika, med undantag för Mexiko (USAs främsta handelspartner i Latinamerika), har gått om USA och ökade gapet förra året.
Om man bortser från Mexiko uppgick det totala handelsflödet – import och export – mellan Latinamerika och Kina enligt tillgängliga uppgifter till nästan 247 miljarder dollar år 2021, vilket är betydligt mer än de 174 miljarder dollar med USA.
Om någon tvivlar på att ”det verkliga är det som man inte ser” bakom Washingtons nya inbjudan, kan man bara erinra sig vad chefen för Southern Command, Laura Richardson, sa för några dagar sedan i ett samtal med tankesmedjan Atlantic Council om varför Washington verkligen bryr sig om Latinamerika.
”Med alla dess rika resurser och sällsynta jordartsmetaller”, ”60 procent av världens litium”, ”världens största oljereserver”, ”31 procent av världens sötvatten”… Här har vi de tydliga skälen till USAs intresse för vår region.
Läs mer: USA:s Sydkommando: Latinamerikas rikedomar är våra!
Latinamerika kan inte på något sätt ringakta sina ekonomiska och politiska förbindelser med USA; de är nödvändiga. Men denna nödvändighet förskonar oss inte från att väga faror, önskemål och historia mot varandra eller från att glömma imperiernas filosofi att ”söndra och härska”.
I denna tid av globala geostrategiska ommöbleringar är det värt att komma ihåg att Washington för 200 år sedan proklamerade Monroe-doktrinen om ”Amerika för (nord)amerikanerna”. Under dessa två århundraden har imperiets syn på vår region knappast förändrats, även om den nu har nya kläder och nya ansikten.
Vårt Amerikas räddning ligger fortfarande i att skapa ett enat Amerika, med egna idéer och krafter och med världens respekt. ”(…) vårt Amerikas brådskande plikt är att visa sig som det är, ett i själ och avsikt, en snabb vinnare över ett kvävande förflutet, befläckad endast av det gödslande blod som kampen mot ruinerna forsar från dess händer, från de ådror som våra herrar har slitit sönder”, sade José Martí för mer än hundra år sedan.
PS. Några dagar efter CELAC-toppmötet bekräftade USA sin gamla vanliga panamerikanska vision. I en rapport i den argentinska dagstidningen La Nación stod det: Efter toppmötet i Buenos Aires med Latinamerikanska och Karibiska staternas gemenskap (CELAC) sade USA att Amerikanska staternas organisation (OAS) är ”oumbärlig” och varnade återigen för att demokratin och de mänskliga rättigheterna i Latinamerika håller på att urholkas.
”OAS är en oumbärlig multilateral organisation”, sade Washingtons nytillsatta ständiga representant där, ambassadör Francisco Mora. ”Det är den enda organisationen där demokratiskt valda länder har representanter och där alla är engagerade i att försvara demokrati och mänskliga rättigheter”, påstod han.
Randy Alonso Falcón, Cubadebate 230129/cv
Como Troya moderna, ¿quiere poner EEUU su caballo en Latinoamérica?
