Vad vill Sverige med sitt Kubasamarbete?

När Obama förbättrade relationerna gjorde Sverige det också. När Trump försämrade relationerna gjorde Sverige det också. På fotot förre utrikesminister Wallström med Raul Castro

Utvecklingssamarbetet med Kuba 2021-2025 – vad vill Sverige egentligen?

SIDA har fått regeringsuppdrag att lämna underlag för en ny strategi för utvecklingssamarbete med Kuba 2021 – 2025 senast 30 oktober 2020. Enligt UD:s pressmeddelande 20-06-25 är utgångspunkterna följande:

I uppdraget till Sida ligger att föreslå vad som kan uppnås under strategiperioden inom områden som demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatens principer, jämställdhet, inkluderande ekonomisk utveckling, miljö- och klimatmässigt hållbar utveckling och biologisk mångfald.

Detta är en förlängning av det samarbete som inleddes 2016 med strategin att “stödja den pågående moderniseringen av landet och värna respekten för mänskliga rättigheter, samt ett mer gynnsamt samhällsklimat för det civila samhällets organisationer. Formuleringarna är allmänt hållna för att stödja ett positivt fortsatt samarbete.”

I strategin för 2021-25 är SIDAs avsikter tydligare, där hävdar SIDA att de politiska och medborgerliga rättigheterna i Kuba är kraftigt kringskurna, och att nödvändiga ekonomiska reformer saknas. De omfattande privatiseringar som genomförts anses otillräckliga. Kanske för att de inte tillåts inom skola, vård och omsorg. Det är kanske naturligt med tanke på den omfattande privatisering av vård, omsorg och utbildning med mera som genomförts i Sverige. Kuba tillåter utländska investeringar, men inte privatisering av strategiskt viktiga näringar som jordbruk och industri.

SIDA menar att “i denna kontext bidrar det svenska utvecklingssamarbetet till att förbättra förutsättningarna för människor som lever i fattigdom och förtryck.” Det är mycket tveksamt. SIDA blundar helt för de verkliga orsakerna till Kubas ekonomiska problem och menar att de skulle bero på att ”nödvändiga ekonomiska reformer uteblivit”.

Kubas samhällsstyrda ekonomi med garantier för gratis hälsovård och utbildning är ett obekvämt exempel. Detta sker när USAs ekonomiska krigföring kraftigt skärpts och skapar den fattigdom, som SIDA skyller på Kubas regering.

I FN  röstar Sverige med den stora majoriteten, när frågan om USAs blockad behandlas.  2019 utgjorde det blockadkritiska blocket 187 av FNs 193 medlemsländer. Med USA röstade endast Israel och Brasilien. Ukraina och Colombia lade ner sina röster medan Moldavien avstod från att rösta. 187 FN-medlemmar  röstade alltså mot USAs ekonomiska krigföring, som är ett uppenbart brott inte bara mot kubanernas mänskliga rättigheter, utan mot hela folkrätten. Men ändå ansluter SIDA sig mer eller mindre medvetet till USA i framställningen av ett påstått förtryck i Kuba.

De som följde den kubanska valprocessen och grundlagsdiskussionen, kvarter för kvarter och i nationalförsamlingen, kunde dock inte annat än konstatera att diskussionen var fri och engagerad, och ledde till omfattande justeringar av förslaget.

USA har med sin ekonomiska krigföring inte bara berövat Kuba mångfaldiga miljarder kronor, de bedriver också omfattande omstörtande verksamhet genom att värva och finansiera grupper som utan något som helst folkligt stöd,­ men desto mer dollarstöd från USAs ambassad i Havanna, ­ skapar den bild av förtryck som USA sedan använder för att hävda sin politik för “regimskifte”, dvs störta den folkvalda regeringen och ersätta den med en som kan få USAs godkännande. Den politiken har desto värre varit förödande i försöken att störta de folkvalda regeringarna i Nicaragua, Venezuela , Bolivia m fl.

Några SIDA-stödda svenska så kallade PAO, Partianslutna Organisationer för Biståndsarbete, samarbetar med de USA-stödda “biståndsorganisationerna” för regimskifte. SIDAs “biståndssamarbete” är inte ens en droppe i utsvältningsblockadens enorma hav, utan bidrar med sitt samarbete också till att rättfärdiga USAs omstörtande verksamhet, det så kallade demokratibiståndet. USAs ambassad i Havanna finansierar ett 30-tal kubanska så kallade NGOer, varav en del också får SIDA- stöd genom PAO.

187 av FNs 193 medlemsländer – alla utom USA, Israel, Brasilien, Ukraina, Colombia och möjligen Moldavien – inser att Kubas ekonomiska kris beror på USAs ekonomiska och handelsblockad, och kräver att den ska upphöra. USAs ekonomisk krigföring bryter mot FN-stadgan.

Det svenska biståndet välkomnas av ett land som kämpar för sin egen av folket valda utveckling, men som inte accepterar rika västländers föreställning att de kan bättre och har rätt att påverka fattiga länder för sina egna geopolitiska och ekonomiska intressen.

Anständigt vore att stödja Kuba ekonomiskt för att landet trots USAs utsvältningsblockad ska kunna leva och utvecklas på den goda väg kubanerna redan går. Och klokt vore att inse att det finns mycket att lära av Kuba inom de områden samarbetet ska ske, inte minst jämställdhet, jämlikhet och ekologiskt och klimatmässigt hållbar utveckling.

Eva Björklund 2020-09-15