”Vänner till FN-stadgan” uttalar sig om ensidiga sanktioner
Uttalande från ”Group of Friends in Defense of the Charter of the United Nations” att avges under generalförsamlingens debatt om dagordningspunkt 28, med titeln ”Avskaffande av unilaterala extraterritoriella ekonomiska tvångsåtgärder som ett medel för politiskt och ekonomiskt tvång”
Herr talman!
Den Bolivarianska Republiken Venezuela har äran att ta till orda för Group of Friends in Defense of the Charter of the United Nations, vars medlemsstater redan från början uttrycker sin uppskattning för sammankallandet av denna historiska debatt om ett ämne som de fäster särskild vikt vid, med tanke på bland annat dess direkta inverkan på över en tredjedel av mänskligheten.
Unilaterala tvångsåtgärder, inklusive sådana som tillämpas som verktyg för politiskt eller ekonomiskt och finansiellt tvång mot något land, i synnerhet mot utvecklingsländer, är olagliga. De utgör en tydlig kränkning av själva grundsatserna i Förenta nationernas stadga, av de mest grundläggande normerna i internationell rätt, inklusive internationella mänskliga rättigheter och humanitär rätt, samt av bestämmelserna i både förklaringen om principerna i internationell rätt om vänskapliga förbindelser och samarbete mellan stater, i enlighet med Förenta nationernas stadga, och stadgan om staternas ekonomiska rättigheter och skyldigheter, som ingår i generalförsamlingens resolutioner 2625 (XXV) respektive 3281 (XXIX).
Ett av de mest ökända exemplen på denna misslyckade politik med ensidiga tvångsåtgärder är den ekonomiska, kommersiella och finansiella blockad som införts mot Republiken Kuba i över sextio år. Vi förnyar vår orubbliga solidaritet med Kubas folk och regering, samtidigt som vi än en gång uppmanar Amerikas förenta staters regering att omedelbart och villkorslöst upphöra med blockaden och att utesluta Kuba från den godtyckliga och ensidiga listan över stater som stöder terrorism. Kuba är verkligen ett exempel på värdighet, motstånd och seger över denna olagliga och anakronistiska politik.
Utfärdandet och tillämpningen av ensidiga tvångsåtgärder har inget utrymme eller någon som helst grund inom ramen för internationell rätt. De är förvisso olagliga. Det är viktigt att vara tydlig i detta avseende, eftersom nationer som tillämpar dessa unilaterala tvångsåtgärder försöker införa en falsk berättelse för att förvirra och vilseleda det internationella samfundet, eftersom de försöker rättfärdiga och till och med legitimera en sådan olaglig politik.
I detta sammanhang ska det också noteras att finansiella transaktioner eller tillhandahållande av varor och tjänster som är nödvändiga för humanitärt bistånd och grundläggande mänskliga behov påverkas av förekomsten av unilaterala tvångsåtgärder, inbegripet till följd av rädslan för ”sekundära sanktioner”.
Därför kan man lätt dra slutsatsen att ensidiga tvångsåtgärder, förutom att de skapar och fördjupar förutsättningarna för fattigdom och ojämlikhet, helt klart utgör brott mot mänskligheten och massöverträdelser av de mänskliga rättigheterna, eftersom de helt klart syftar till att beröva hela befolkningar deras försörjningsmedel.
I dag tillämpas ensidiga tvångsåtgärder mot över trettio nationer världen över, däribland många från vår gruppering, vilket direkt påverkar det dagliga livet för över en tredjedel av mänskligheten. Denna verklighet har skapat en systemkris i hela systemet för internationella förbindelser som inte bara fortsätter att urholka multilateralismen, utan som också ökar osäkerheten, instabiliteten, misstron och spänningarna runt om i världen. Därför utgör de ett världsproblem som kräver en global lösning, och därmed är dagens debatt så viktig.
Vi ser för närvarande en ny generation av dessa olagliga åtgärder, som nu är mycket grymmare och destruktivare än någonsin tidigare och som använder den smärta och det lidande de avsiktligt orsakar som ett medel för att främja interventionistiska och destabiliserande agendor. Dessa verktyg, som syftar till att utöva påtryckningar, exploatering, dominans och underkuvande på suveräna och oberoende nationer, utgör idag det största hindret för genomförandet av utvecklingsplanerna för nationer som utsätts för dessa sanktioner, inklusive för genomförandet av Agenda 2030 för hållbar utveckling.
Unilaterala tvångsåtgärder drabbar folkens liv och välbefinnande, eftersom sådana olagliga åtgärder hindrar eller stör bland annat tillgången till hälso- och sjukvårdstjänster, tillgången till och upphandlingen av läkemedel, medicinska förnödenheter, utrustning och tjänster, och utveckling, inköp och leveransen av vacciner, samt tillgången till livräddande läkemedel, vilket skapar allvarliga hinder för hanteringen och begränsningen av sjukdomar.
Unilaterala tvångsåtgärder hindrar också internationellt samarbete och begränsar de drabbade staternas möjligheter att få tillgång till utländska investeringar och teknik samt varor och tjänster som är nödvändiga för att hantera miljöfrågor, samtidigt som sådana olagliga åtgärder också blockerar internationell finansiering från låneinstitut. I länder som står inför miljöförstöring är ensidiga tvångsåtgärder en bidragande faktor som förvärrar miljöförstöringen och därmed påverkar människors rätt till en hälsosam och hållbar miljö och till en tillfredsställande levnadsstandard, och rätten till hälsa.
Mot bakgrund av framväxten av en multipolär värld har ensidiga tvångsåtgärder blivit ett medel för illojal konkurrens. Reservvalutor används som vapen, suverän egendom blockeras godtyckligt eller konfiskeras. Följden blir att varje land som är mer eller mindre beroende av västvärldens marknader, teknologi och finansiella stöd, och som kanske också har reserver i västliga jurisdiktioner, riskerar att helt förlora sina tillgångar. Sådana aggressiva åtgärder syftar bland annat till att strypa det globala syd och undergräva potentialen för dess dynamiska ekonomiska utveckling, med det yttersta målet att eliminera en konkurrent och befästa utvecklingsländernas ställning som enbart råvaruleverantörer.
På global nivå förvärrar unilaterala tvångsåtgärder avsiktligt den mångfacetterade kris som mänskligheten står inför i dag, inklusive dess energi- och livsmedelsförsörjning, samtidigt som de bryter försörjningskedjor och stör marknaderna, och de kommer att fortsätta att inte bara påverka den globala ekonomin som helhet negativt utan också orsaka och förlänga mänskligt lidande runt om i världen. De har också en direkt inverkan på syd-syd-, nord-syd- och triangelsamarbetet.
Hur mycket skulle Zimbabwe kunna bidra med för att lindra den globala krisen med osäker livsmedelsförsörjning, om landet slapp utsättas för ensidiga tvångsåtgärder? Hur mycket skulle Vitryssland kunna bidra till att lindra samma kris, om landet tilläts handla fritt med sina gödningsmedel? Hur mycket skulle Iran, Ryssland eller Syrien kunna bidra till att lindra den globala energikrisen, om de ensidiga tvångsåtgärderna mot dem upphävdes och de kunde handla med sin olja och gas utan någon form av begränsning eller diskriminering? Skulle inte Venezuela kunna öka samarbetet med Västindien och andra länder i regionen, särskilt på energiområdet, genom program som PETROCARIBE, som ger fördelaktiga mekanismer för upphandling av olja? Hur mycket skulle Kuba, Demokratiska republiken Korea, Eritrea, Mali, Nicaragua, Syrien och alla andra som är underkastade dessa olagliga aktioner kunna bidra med för att övervinna våra gemensamma utmaningar, om dessa sanktioner avskaffades och de alla fullt ut kunde utnyttja sin produktiva potential? Vi har ett ansvar för att tillsammans bygga upp och förverkliga denna nya och möjliga värld av fred och utveckling för alla.
I avsaknad av ett avskaffande av ensidiga tvångsåtgärder, och med de hinder, bland annat för förmågan att fritt bedriva handel och investeringar mellan oberoende och suveräna nationer, uttrycker vi vårt engagemang för ett multilateralt system som är förankrat i Förenta nationernas stadga, liksom vår beslutsamhet att utforska potentiella sätt och medel för att säkra ett ramverk som är verkligt oberoende och respekterar internationell rätt, för att genomföra finansiella transaktioner och betalningar mellan banker över hela världen.
Det vill säga att identifiera sätt och medel för att motverka, mildra och avhjälpa de negativa effekterna av ensidiga tvångsåtgärder, bland annat genom det potentiella inrättandet av en säker zon, fri från ensidiga sanktioner, där vi kan bedriva handel och genomföra betalningar utan risker eller godtyckliga hinder av bestraffande karaktär, i syfte att säkerställa både våra folks välbefinnande och våra nationers utveckling, eller genom att anta en konkret färdplan som skulle göra det möjligt att minska den internationella handelns beroende av nationella valutor som använda för att genomföra ensidiga tvångsåtgärder eller för att upprätthålla en viss stats monetära hegemoni över den globala ekonomin.
På samma sätt erkänner vi också de legitima kraven, i enlighet med internationell rätt, från de stater som påverkas, direkt eller indirekt, och särskilt från stater och individer som är särskilt utsatta för ensidiga tvångsåtgärder, på kompensation från stater som inför ensidiga tvångsåtgärder för de skador som uppkommit till följd av förekomsten, och tillämpningen av sådana olagliga åtgärder, inbegripet till följd av det fenomen som kallas över efterlevnad och av deras extraterritorialitet, som har minskat handeln mellan länder som är föremål för åtgärderna och länder som inte är det, av rädsla för att de senare ska utsättas för de så kallade sekundära sanktionerna.
Tillåt mig nu att avsluta med sex punkter:
För det första vill jag uttrycka vår tacksamhet till alla grupperingar och delegationer som deltar i dagens debatt
För det andra genom att uppmana FN:s sekretariat att lägga fram en rapport med sina relevanta resultat. Sekretariatets roll när det gäller att öka medvetenheten om denna fråga, som har globala konsekvenser, kan inte nog betonas.
För det tredje genom att uppmana alla ansvariga medlemmar av det internationella samfundet att denna verklighet med sanktioner minimeras eller ignoreras. Vi kan inte längre sopa under mattan eller dra oss för att diskutera denna fråga, som är av existentiell karaktär för miljontals människor runt om i världen.
För det fjärde, genom att bestämt uppmana alla stater att avstå från att tillkännage, erkänna och/eller genomföra ensidiga tvångsåtgärder som ett politiskt medel.
För det femte, genom att ytterligare uppmana alla internationella organisationer och internationella finansinstitut att avstå från att erkänna, stödja, genomföra eller följa ensidiga tvångsåtgärder
Och för det sjätte genom att upprepa vårt fasta åtagande att inte spara några ansträngningar för att bevara, främja och försvara Förenta nationernas stadgas giltighet och giltighet, för vilket det bland annat är nödvändigt att de ensidiga tvångsåtgärderna upphävs på ett fullständigt, omedelbart och ovillkorligt sätt.
Minrex 260613 (ZT, nedkortat)
