En artikel i Wall Street Journal 13 februari av Juan Forero hade rubriken ”Venezuelas fattigdom göder migration i episk skala”. Och underrubriken slår fast ”invånare flyr en sammanrasande ekonomi i ett antal som påminner om syrier till Europa och Rohingyas till Bangladesh.”
I artikeln sägs att de 550 000 venezolanerna i Colombia ”speglar de 600 000 asylsökande syrierna i Tyskland”, utan att nämna de 3,5 miljoner syriska flyktingarna i Turkiet, 1 miljon i Libanon, 650 000 i Jordanien osv.
Enorma problem om hur Forero och redaktörerna vinklat artikeln sticker ut:
Colombias antal internflyktingar är ca 7 miljoner, ungefär lika många som Syrien. Enligt UNHCR 2016 var Colombia också det latinamerikanska land som hade högst antal flyktingar utanför sina gränser. Fler än 300 000, huvudsakligen i grannländerna Venezuela och Ecuador. Forero valde helt enkelt fel land för en jämförelse med Syrien.
Colombia är en humanitär och människorättskatastrof. Så har det varit i årtionden, till stor del beroende på landets nära allians med USA. Tack vare Wikileaks vet vi att US-diplomater privat medgett att hundratusentals människor mördats av högerextrema paramilitärer och att morden så gott som utrotat flera ursprungsbefolkningar. Dessa folkmördande paramilitärer har verkat i nära samarbete med Colombias militär som Trumps ÖB John Kelly hyllade 2014 som ”strålande” samarbetspartner. ”De uppskattar verkligen vad vi gjort för dem”, sa Kelly.
Hyllningar till Colombias regering har också kommit från liberala kretsar i USA, även om det är mer återhållsamma än Kelly. 21 september 2014 skrev New York Times att ”Colombia, Brasilien och andra latinamerikanska länder borde leda ansträngningar för att hindra att Venezuela ska representera regionen (i FN:s säkerhetsråd) när det snabbt håller på att bli en skam för kontinenten.” Alltså, för redaktörerna på Times är Colombia ”good guy” som bör försöka få grannländerna att ta avstånd från Venezuela.
Colombias nuvarande president, Juan Manuel Santos, var försvarsminister mellan 2006 och 2009. Mellan 2002 och 2008 mördade Colombias militär ca 3 000 civila, medan man framställde dem som dödade rebeller. Som människorättsadvokaten Dan Kovalik förklarade i Huffington Post 20 november 2014 så kom Internationella Brottmålsdomstolen ICC fram till att ”dessa mord var systematiska, godkända av de högsta befälen i Colombias militär och att de därför är att betrakta som en fastslagen politik från staten.” De flesta morden begicks mellan 2004 och 2008, som Kovalik kommenterade med att det var ”samma tid som USA gav det största militära stödet till Colombia.”
Om US-amerikanska och colombianska myndigheter slipper åtal för allt detta så är det med hjälp av bolagsmedierna, liksom på grund av de begränsningar som mäktiga regeringar ålägger internationella organ som ICC. Kovalik: ”Man kan säga att ingen myndighetsperson i USA kan åtalas av ICC för att USA har vägrat att ratificera ICC-avtalet. Det kan synas sant, men det hindrade inte ICC från att åtala personer från Sudan, som inte heller undertecknat avtalet.”
Det närmaste Forero kommer till att ens antyda dessa hemska fakta är när han skriver att ”Colombia har länge haft egna problem, bland dem att integrera tidigare kommunistiska gerillor från en inbördes konflikt som bara nyligen tog slut.” Men ”konflikten” har inte direkt tagit ”slut”, med tanke på att 170 vänsterpolitiker och aktivister mördades förra året.
Om man bortser från Foreros episka förvrängning genom utelämnande vad gäller Colombia, hur ser det ut med hans rapportering om utvandring från Venezuela? Han skriver: ”Närmare tre miljoner venezolaner, en tiondel av befolkningen, har lämnat det oljerika landet under de två senaste decennierna av vänsterstyre. Nästan hälften av dessa, ca 1,2 miljoner, har lämnat de senaste två åren, enligt Tomas Páez, en venezolansk expert vid Venezuelas Centrala Universitet.”
I april 2002 satte Páez sitt namn under en stor annons i den venezolanska tidningen El Nacional som välkomnade statskuppen och diktaturen under Pedro Carmona, dåvarande chef för landets största arbetsgivarorganisation. Carmona installerades efter en USA-stödd kupp som under kort tid avsatte förre presidenten Hugo Chavez.
Världsbanken har sammanställt data över venezolaner som bor utanför landet. Siffrorna är avsevärt lägre än Páez. Enligt Världsbanken ökade antalet venezolaner i utlandet med 330 000 mellan 1999 och 2013 (de åren som Chávez var president). Enligt Páez hade 1,3 miljoner lämnat landet fram till 2013, alltså en skillnad på 1 miljon. Skulle journalister ha ignorerat data publicerade av Världsbanken till förmån för uppskattningar från Páez, om denne hade varit en uttalad supporter av Venezuelas regering´, istället för en inbiten kritiker?
Under samma period anger Världsbanken att antalet människor födda i Colombia och som bor i Venezuela ökade med 200 000. Forero däremot hävdar att emigrationen från Colombia till Venezuela upphörde i ”slutet på 1900-talet”. Världsbanken har inte uppdaterat sina data efter 2013. Utan tvivel har utvandringen från Venezuela ökat kraftigt på grund av att landets ekonomi gick in i en kris med början i slutet på 2014. Enligt en colombiansk universitetsstudie så var genomsnittet 47 000 om året fram till 2014, varefter den ökade till 80 000. Data från USA visar att emigrationen till USA ökade från ca 7 000 om året före 2013 till 28 000 år 2015.
Om den colombianska studien och officiella siffror från USA stämmer så är USA destinationen för ca 20 procent av de venezolanska emigranterna efter 2013. Det skulle betyda att ca 140 000 venezolaner om året lämnar landet från 2016. Det är inte i närheten av de fem miljoner syrier som flydde sitt land de första fem åren under inbördeskriget. Och då räknar vi inte med den dryga miljonen internflyktingar.
Att Forero ens försökte göra denna jämförelse talar för sig självt. Det är inte svårt att gissa varför han gör det, med tanke på att USA har bombat Syrien kontinuerligt och haft Venezuelas regering i kikaren i snart två årtionden.
Venezuelanalyses 180220
