| |
Latinamerika
befinner sig i djupare kris än någonsin, och i allt fler
länder bryter samhällsordningen samman under korstrycket
av alltmer utbredd fattigdom och fortsatt bolagsutplundring av ländernas
resurser. Detta är resultatet av 20 år av nyliberal endavägenpolitik.
Den inleddes av militär-diktaturerna på 80-talet och
fortsatte med parlamentariskt valda regeringar under 90-talet, underställda
de internationella finansinstitutionernas diktat.
Detta är det som kallas demokrati. Det sägs allmänt
att nu råder det demokrati i hela Latinamerika, utom på
Kuba förstås. Kuba är å andra sidan det enda
landet i Latinamerika där regeringen inte är underställd
internationella valutafonden och världsbanken. I Venezuela
kämpar den folkvalda regeringen mot en mäktig allians
mellan USA, inhemska överklassen och privata mediamonopol för
att också få bestämma över landets ekonomi.
I Brasilien står den nya regeringen inför stora utmaningar.
Resultatet av följsamheten mot USAs och IVFs diktat sedan början
av 80-talet har resulterat i att redan enorma klyftor mellan rika
och fattiga har ökat drastiskt, samtidigt som länderna
skuldsättning rusat i höjden.
CEPAL (Ekonomiska Kommissionen för Latinamerika och Karibien)
betraktar andra halvan av 90-talet som förlorat, precis som
hela 80-talet. BNP per capita har nu hamnat 2 % under 1997 års
nivå. Världsbanken anser att läget är det värsta
på årtionden, med en ekonomi där 56 % av export-intäkterna
går till att betala en utlandsskuld som fördubblats på
20 år, till nuvarande 800 miljarder dollar. Arbetslösheten
uppgår officiellt till 9,5 %, den högsta på 25
år enligt OIT (Internationella Arbetsorganisationen) och hälften
av de ”sysselsatta” arbetar under den informella sektorns
prekära villkor. Andelen fattiga har ökat till 44 %, 226
miljoner människor, 7 miljoner fler än förra året,
90 miljoner fler än 1980 och hela 92 miljoner i extrem fattigdom.
Interameri-kanska Utvecklingsbanken publicerade den 2 december siffror
som visar att fattigdomen är högre bland barnen: hela
60 % är fattiga och visar tecken på depression. En tredjedel
av barnen under 2 år lider av undernäring. 30 % av barnen
fullföljer inte låg- och mellanstadieutbildningen, och
70 % uppnår inte högstadieutbildning. En studie av miljontals
gatubarn visar att 6 % av dem slutar sina liv genom självmord.
I länder som Argentina, Chile, Uruguay och Colombia är
40 % av ungdomarna arbetslösa, enligt OIT.
I Argentina, som var bäst i IVF-klassen, ett av Latinamerikas
rikaste länder, på Greklands och Portugals nivå,
och en av världens största livsmedelsproducenter, där
dör barn av svält. BNP har minskat med 30 % på tre
år, varav 11 % under 2002, och andelen fattiga har ökat.
25 av 37 miljoner lever nu i fattigdom, varav 9 i extrem fattigdom,
var fjärde argentinare. På ett år ökade antalet
fattiga med över 5 miljoner, och 4 miljoner blev extremt fattiga
I Mexiko har den ekonomiska tillväxten per capita mer än
halverats under 90-talet. Utlandsskulden har dubblerats. Mexiko
som var en stor risproducent importerar nu över 50 % av sitt
ris från USA. Mexiko exporterade potatis, men de mexikanska
potatisarna har utestängts från USA och USA-potatis har
invaderat Mexiko. Och från att ha varit bomullsexportör
har Mexiko blivit importör.
|
|
 |
|
Odlad
landareal har minskat och 6 miljoner lantarbetare har blivit utan
jobb. Minimilönerna har förlorat 50 % av sin köpkraft
och reallönen är mindre än hälften av för
10 år sedan. Miljontals rättslösa gästarbetare
sliter för svältlöner i USA. Och detta är de
två rikaste länderna i Latinamerika. I de fattigaste
är läget många gånger värre.
Efter militärdiktaturernas avgångar i Latinamerika, och
fredsavtalen i Centralamerika i början på 90-talet, trodde/hoppades
många att det skulle bli bättre. Men de civila regeringarna
fortsatte samma politik och det har blivit sämre, och folkliga
resningar uppstår överallt. Presidenter i Peru, Ecuador,
Argentina, Paraguay har de senaste tre åren störtats
genom folkliga uppror. Aldrig har presidenterna stått så
lågt i kurs. Enligt opinionsundersökningar sommaren 2002
har de i snitt bara stöd av 30 % av befolkningen, och i vissa
länder lågt därunder som Argentina (de la Rua) 16
%, Brasilien (Cardoso) 20 % Peru 10 %, Uruguay 27 %. Enligt samma
undersökning står också politiska partier lågt
i kurs. Förtroendet för politiska partier har uppmätts
till i Argentina 8 %, Brasilien 6 %, Bolivia 6 %, Chile 12 %, Colombia
19 %, Costa Rica 19 %, Ecuador 6 %, Mexiko 21 %, Peru 10 %, Uruguay
10 %. Folk ser i de flesta fall ingen skillnad mellan partierna
och deras kandidater, de allra flesta är överklass och
valet verkar enbart kunna gälla vem som ska genomdriva USAs
och IVFs politik. Det avspeglar sig också i mycket lågt
valdeltagande, normalt mellan 40 och 60 %. I stället växer
sociala rörelser fram bland arbetare, ursprungsfolk, jordlösa,
nationella krafter, deklasserad medelklass.
Swedish
Match och Cubatabaco
Swedish
Match, Cubatabaco och Habanos S.A. har nått en överenskommelse
när det gäller Wilde Havana cigarrer. Genom dotterbolag
tillverkar och distribuerar Swedish Match sedan 70-talet cigarrer
under namnet Wilde Havana, utan någon hemortsrätt.
Cubatabaco, Habanos S.A. och andra distributörer av kubanska
cigarrer har stämt dotterbolag till Swedish Match i flera europeiska
länder och hävdat att användandet av namnet och ”Havana”,
som i Wilde Havana, för cigarrer som inte tillverkats på
Kuba med kubansk tobak är ett intrång i varumärket
”Havana”. Detta anspråk har fastställt av belgisk
domstol.
I den förlikning som nu nåtts erkänner Swedish Match
att benämningen ”Havana” endast kan gälla cigarrer
med ursprung där. De kommer att upphöra med all försäljning
av Wilde Havana cigarrer sista december 2002. Denna överenskommelse
sätter därmed stopp för en dispyt som pågått
i mer än tio år.
Stärkta av förlikningen fortsätter nu Cubatabaco
och Habanos S.A sin kamp mot andra som snyltar på varumärket
”Havana”. Swedish Match kommer att från 1 januari
2003 sälja cigarrerna under det nya namnet Wilde Cigarros.
|
