| |
I
debatten görs hänvisningar till Amnesty International
mer eller mindre ryggmärgsmässigt av Kubas fiender. De
vet förmodligen i de flesta fall inte vad Amnesty säger,
eller så litar de till lögner.
Jag har plockat fram Amnestys årsrapporter 2002 för fyra
länder: Kuba, USA, Sverige och Guatemala. USA för att
de framhålls och framhåller sig själva som ett
föredöme. Sverige för att vi inte ska glömma
det som händer här, och att Amnesty rapporterar om alla
länder. Guatemala för att ha en rimlig jämförelse
med Kuba. Det hade lika gärna kunnat vara Nicaragua, Honduras
eller något annat land i Latinamerika. Samma mönster
hade visat sig även då.
Jag har inte här ifrågasatt de källor Amnesty använder
eller att det är en organisation baserad i Västeuropa
med de begränsningar det är i sig. Inte heller den rädsla
som organisationen har att pekas ut som anti-amerikansk eller kommunistinfluerad.
Utan rapporterna har granskats rätt upp och ner, som de är
skrivna.
Läser man Amnestys rapporter så finner man att: USA framstår
som det våldssamhälle det är: Avrättningar,
inklusive av minderåriga och förståndshandikappade;
polisbrutalitet inklusive dödsskjutningar; orättfärdigt
väpnat polisvåld; grava missförhållanden,
våld och våldtäkter i fängelser; en ”rättvisa”
som gravt diskriminerar ursprungsbefolkningen, afro-amerikaner och
latinos liksom invandrare från Mellanöstern och Asien.
Kvarhållanden på obestämd tid utan rättegång.
Spionage och övervakning av domare, jurister och misstänkta
är vanligt. USA ansvarar också för tusentals dödade
civila och fångar utanför det egna landets gränser,
liksom förstörelse av civil egendom. Flera brott mot internationell
rätt dokumenteras, bland annat upprättandet av speciella
militära komissioner för att döma misstänkta
terrorister samt att man givit sig själv rätten att hålla
utländska medborgare i fängsligt förvar på
obegränsad tid.
I Guatemala pekar Amnesty först och främst på den
straffrihet som förövarna av de mycket grova, massiva
och systematiska brotten mot de mänskliga rättigheterna
som begicks under inbördeskriget alltjämt åtnjuter.
De människor och organisationer som försöker klarlägga
det som hände och finna de skyldiga hotas och, i många
fall, mördas. Sålunda dokumenteras flera politiska mord
och lynchningar av bl.a. jurister.
|
|
 |
|
De
som arbetar med mänskliga rättigheter riskerar sina liv.
Korruption och rättsröta är utbredd. Militären
har mycket stor makt och fredsöverenskommelsen från 1996
har inte uppfyllts. Grova brott mot MR fortsätter.
Sverige utpekas för polisbrutaliteten i samband med Göteborgshändelserna
i juni 2001, då 118 människor skadades och 500 anhölls.
Polisen sköt utan förvarning skarpt mot demonstranter
15 juni. Överdrivet våld användes mot demonstranter.
Polisen sparkade och slog liggande personer. Två outredda
dödsfall i häkten omnämns, liksom dödskjutningen
av den kurdiske asylsökande Idris Demir. Vidare skriver Amnesty
om de två utvisade egyptierna som med våld tvingades
tillbaka till Egypten efter en orättfärdig procedur, även
frun och de fem barnen till den ene utvisade.
Slutligen, vad har Amnesty att säga om Kuba? Man pekar på
kortvariga anhållanden och andra former av trakasserier mot
så kallade dissidenter. Inga avrättningar genomfördes
under året. AI namnger sju samvetsfångar. Det är
allt. Av dessa var bara två kvar i fängelse vid årets
slut. De andra hade suttit mellan två och sex månader
innan de släppts. En som var sjuklig avled i häkte. AI
pekar också på bristen på mediciner för fångarna,
men medger samtidigt att detta är ett problem på Kuba
på grund av USA:s blockad. Likaså nämns blockaden
som en bidragande orsak till att rättigheter nekas. AI skriver
om trakasserier från myndigheter och privatpersoner i form
av verbala fördömanden och i några få fall
finns uppgifter om att dissidenter har fått stryk. Detta trodde
de hade samband med deras politiska aktiviteter.
Sammanfattningsvis, vad visar en sådan här jämförelse?
Ja, inte är det det som Kubas fiender påstår. De
länder som klart utmärker sig, i negativ bemärkelse,
är Guatemala och USA. Brotten är både fler, grövre,
mer omfattande och systematiska än vad gäller Kuba och
Sverige. Slutsatsen är att Amnestys rapportering inte ger något
som helst stöd för att Kuba skulle pekas ut som speciellt
belastat. Detta trots att Amnestys rapportering i flera fall visat
sig vara direkt felaktig och tendentiös mot Kuba. Inte heller
har man accepterat kubansk lagstiftning.
|
