| |
Nära
hälften av Kubas sockerbruk läggs ned när produktionen
ska anpassas till världsmarknadspriserna. Över 100 000
arbetare drabbas, men regeringen lovar nya jobb eller vidareutbildning.
-Jag vet inte vad jag ska göra i framtiden. Jag hoppas fortfarande
att produktionen ska komma igång igen, säger Juana Segura,
friställd från det nedlagda sockerbruket Australia.
Kuba står inför den djupaste strukturförändringen
på flera decennier. Sockerproduktionen, har länge gnisslat.
Många av bruken är ålderstigna och har omoderna
maskiner. De är inte lönsamma när Kuba måste
anpassa ekonomin till den kapitalistiska omvärlden. Transportproblem
och bränslebrist gör också att det kubanska sockret
har svårt att konkurrera på världsmarknaden.
I augusti meddelade sockerministern Ulises Rosales del Toro att
71 av landets 156 sockerbruk ska läggas ned fram till 2004.
Sockerindustrin ska bara behålla 40 procent av dagens sockerrörsfält.
Resten ska användas till att odla livsmedel, för boskapsuppfödning
och skogsplantering.
Enligt ministern ska staten nu bara garantera produktionen för
inhemska konsumtion, cirka 700 000 ton om året. Hur stor exporten
blir beror på världsmarknadspriserna.
Före Sovjetunionens och östblockets fall stod sockret
för omkring 80 procent av exportinkomsterna. Under 1980-talet
producerade Kuba runt 8 miljoner ton socker per år. Sedan
har produktionen legat på 3-4 miljoner ton om året.
I stället har turismen utvecklats till den största inkomstkällan.
I fjol kom1,8 miljoner turister och staten satsar på att öka
turismen ytterligare.
Som ett jättelikt monument över svunna tider står
det nedlagda sockerbruket Australia, mitt i byn med samma namn,
ett par mil norr om Grisbukten. Platsen är historisk, för
här upprättade Castroregeringen en kommandocentral under
den USA-stödda invasionen vid Grisbukten 1961.
Det slitna grönmålade sockerbruket byggdes 1916. Här
arbetade 500 personer tills det lades ned i maj i år efter
sista sockerskörden. På järnvägsrälsen
intill står en rad rostiga godsvagnar som använts till
att frakta sockerrör.
Ernesto Hernández, som var avdelningschef på Australia,
konstaterar att det skulle krävas stora investeringar för
att få sockerbruket lönsamt. Regeringen har beslutat
att istället behålla de bruk som är i gott skick.
-En del maskiner är från 1928. Ett annat problem är
att det inte finns tillräckligt med sockerrör i närheten.
Mycket måste transporteras från annat håll, förklarar
han.
Utanför bruket sitter Juana Segura och skämtar och skrattar
tillsammans med en före detta arbetskamrat. De har fått
tillfälliga jobb som vakter vid den övergivna byggnaden,
där de gamla maskinerna fortfarande finns kvar. Sockerbruket
kommer förmodligen att rivas och för Juana Segura, som
arbetade vid centrifugeringen, är framtiden osäker.
- Jag är utbildad barnskötare, så jag skulle kunna
jobba på daghem eller förskola, men jag vet inte vad
jag vill, säger hon.
Regeringen lovar vidareutbildning eller nya jobb, främst inom
jordbruk, boskapsuppfödning och skogsbruk (trädplantering),
till de totalt över 100 000 människor som berörs
av nedläggningarna. De friställda får behålla
sin grundlön tills de har omplacerats eller blir klara med
sina studier. Men många förlorar hälften av inkomsten
eftersom de har fått bonustillägg under skördetiden
och kunnat handla kläder och andra varor till förmånliga
priser i dollarbutiker.
Juana Segura har motsvarade 80 kronor i månaden i grundlön.
Utöver den får hon och familjen varje månad en
så kallad baskorg med livsmedel. Den räcker visserligen
inte hela månaden, men hon tycker att den är ”till
stor hjälp”.
-Lönen är inte hög, men tillsammans med det min man
tjänar räcker den. Och vårt hus är betalt,
så någon hyra har vi inte. Bostaden är det viktigaste
och den har vi fått tack vare revolutionen, säger hon
stolt.
Ernesto Hernández vet vad han vill, han tänker skaffa
sig en datautbildning. -De ska öppna en filial för datautbildning
här i byn, så jag behöver inte flytta, säger
han.
Chedi Aguila, 29 år, jobbade som elektriker. Han verkar inte
sörja över att bruket läggs ned. -Jag vill studera
vidare på universitet, antingen till elingenjör eller
ljudtekniker.
|
|
 |
|
EU
subventionerar och dumpar
Ett stort hinder för Kuba och andra sockerproducerande utvecklingsländer
är EU:s kraftigt subventionerade sockerindustri. Varje gång
vi tar en sockerbit i kaffet stöder vi de stora europeiska
sockerbolagen. EU:s sockerproducenter subventioneras med 14,5 miljarder
kronor om året, skriver den brittiska hjälporganisationen
Oxfam i rapporten The Great EU Sugar Scam (EU:s stora sockersvindel).
Det är mer än dubbelt så dyrt att framställa
socker från sockerbetor i Europa, än från sockerrör
i utvecklingsländerna. Att producera ett ton vitt socker inom
EU kostar 6 100 kronor. I exempelvis Brasilien, Colombia och Guatemala
kostar det bara 2 600 kronor.
Ändå är EU världens största sockerexportör
med 40 procent av exportmarknaden – trots att produktionskostnaderna
är bland de högsta i världen. Anledningen är
de enorma subventionerna och de rekordhöga skyddstullarna mot
andra länders - billigare - socker. Enligt Oxfam är socker
en av Europas mest skyddade varor, med importtullar på upp
till 140 procent.
Subventionerna gör sockerbetor till en mycket lönsam gröda.
EU betalar minst 5,70 kronor kilot för vitt socker, medan världsmarknadspriset
är 1,70. De generösa subventionerna innebär dessutom
att EU-odlarna har råd att producera överskott, som dumpas
på världsmarknaden. 2001 exporterade EU-länder till
exempel stora mängder vitt socker till Algeriet och Nigeria,
och konkurrerade ut sockerproducenter i södra Afrika –
trots att dessa framställer mycket billigare socker.
Den stora vinnaren är sockerindustrin, en av de mest monopolistiska
sektorerna i EU. Danska Danisco har monopol i Danmark, Sverige och
Finland och stora marknadsandelar i Tyskland och baltstaterna. Sockermarknaden
i Storbritannien kontrolleras av ett enda företag, likadant
är det i Irland, Grekland, Portugal och Österrike.
Dessa bolag arbetar aktivt för att stoppa alla försök
att riva EU:s tullmurar. År 2000 började EU diskutera
ett förslag (stött av bland annat Sverige) att från
2004 ge de 49 minst utvecklade länderna i världen fri
tillgång till europeiska marknaden för alla varor utom
vapen. Sockerindustrin och andra intressegrupper inom jordbruket
inledde då intensiv lobbying och förslaget modifierades
kraftigt. Tullfrihet på socker (och ris) sköts upp till
2009.
Oxfam förordar total omvandling av EU:s jordbrukspolitik och
kräver omedelbara åtgärder för att stoppa EU:s
dumpning av socker och för att ge de minst utvecklade länderna
tillträde till den europeiska marknaden.
Efter
att ha utvecklats inom försvarets program för självförsörjning
drogs den intensiva organiska odlingen av grönsaker, kryddörter
och rotfrukter i det urbana jordbruket igång i större
skala för 15 år sedan med sikte på att göra
tätorterna självförsörjande. Utvecklingsarbetet
har fortsatt med en stab på ca 50.000 tekniker. Det har lett
till ökad produktivitet, och de urbana odlingarna ger nu 21
kilo grönsaker mm per odlad kvadratmeter. Årsproduktionen
2002 uppgick till 3 miljoner ton.
Under 2002 har odlingsmetoden också utsträckt sig till
ris, som gav 210 000 ton första året. Det är små
risodlingar och med en sort, kallad folkris, som inte kräver
så mycket bevattning. Programmet går vidare med fruktodlingar,
och på plantskolorna runt om i landet finns fruktträdsplantor
men de tar ju längre tid tilll skörd. Inom ramen för
det urbana jordbruket har också kaninuppfödning kommit
igång, och ger resultat, med förhoppningar att på
sikt kunna bidra till ökad tillgång på kött
på jordbruksmarknaderna.
Den urbana odlingen kallas organisk därför att den bygger
på kompostjord och biologiska bekämpningsmetoder mot
insekter och sjukdomar. Produktionen av kompostjord har mångdubblats,
och målet för 2003 är 1 miljon ton maskkompost.
Sockerrörsavfallet i komposten kommer nu att minska. Men å
andra sidan kommer annat jordbruksavfall att öka, genom att
andra grödor odlas, och de sockerbruk som stängs har redan
minst 10 hektar var intensivodlingar av grönsaker mm.
|
