HIV på Cuba
Sven Britton

För en socialist som jag har det varit en länge närd dröm att få komma till Cuba. Att jag inte redan gjort det beror delvis på en rädsla att bli besviken. Jag värnar om hoppet att det är möjligt att skapa ett anständigt och jämlikt samhälle på socialistisk grund och Cuba är det enda återstående landet där ett sådant experiment genomförts, om än mot ett notoriskt och infamt motstånd från det stora landet i Norr. Men när jag i november förra året fick chansen att delta i en Karibisk och Latinamerikansk Psykologkonferens som under mottot "Psykologi och globalisering" skulle behandla problem utan gränser som HIV/AIDS, narkotika och människosmuggling, så tog jag chansen. Jag ingick i en liten svensk delegation under ledning av psykologen och utbildaren inom missbrukarvården Kristina Hillgren. Hon skulle referera den svenska narkotikapolitiken och jag HIV/AIDS arbetet. Den svenska delegationens bidrag hade som rubrik "HIV/Aids, drog- och människotrafik"
HIV/AIDS är betydligt mindre utbrett på Cuba än jag någonsin kunnat föreställa mig eller vad man kunde förvänta sig om man betänker grannländer som Haiti, och USA för den delen, med höga HIV-tal. Till en del kan väl detta förklaras av landets relativa isolering men troligen mer av de epidemiförebyggande åtgärder som man vidtagit.
Det mest kända och av omvärlden vanställda av dessa åtgärder är de sanatorier som de HIV-infekterade hänvisades till fram till 1993, då obligatoriet avskaffades. Viruset sägs ha kommit till ön 1983, enligt en version med en dansare från New York City Ballet. Sanatorierna är omgjorda turistanläggningar, 14 stycken (en i varje län) varav jag besökte den intill Havanna, Sanatorio Santiago de Las Vegas med 130 platser.
Under den tid det handlade om tvångsintagning fick patienterna full lön, fri mat och alla de mediciner som fanns. De fick besöka sina hem under eskort på helgerna. Det var således ett rigoröst och allmänt utnyttjande av det isoleringssystem som fortfarande praktiseras mot enstaka HIV-infekterade i Sverige i den sk Gula Villan. Där interneras de som inte kan följa eller inte har vett att säga att de följer förelagda epidemiförebyggande föreskrifter, alltså i praktiken bara prostituerade och/eller narkomaner.
När man i Cuba blev klar på hur och i vilken grad HIV smittade så upphörde man med den allmänna tvångsisoleringen på obestämd tid. Nu praktiseras 3 månaders sanatorievistelse efter påvisande av HIV positivt test. Under dessa månader får de infekterade lära sig allt om infektionen, hur den kan behandlas och hur de skall göra for att undvika att sprida den. Ett lag bestående av läkare, jurister (HIV-positiva och -negativa) samt fd patienter bestämmer sedan om man är redo att lämna sanatoriet efter 3 månader, vilket 98% gör. Det är värt att notera att då man slutade med allmän icke tidsbegränsad internering så valde 40% ändå att stanna kvar vilket måste innebära att omständigheterna där var drägliga och troligen också att livet där ute var hårt.
På Cuba har 3.827 diagnostiserats med HIV hittills, på 11 miljoner invånare. Det är en mycket låg siffra, lägre än i Sverige till exempel. Och det beror inte på att man inte testat, för mer än 23 miljoner tester har utförts, innefattande hela den vuxna befolkningen. I likhet med Sverige har man använt HIV-testet med hypotesen att den som får kännedom om att han/hon är infekterad rättar sig därefter och undviker efter upplysning att sprida infektionen - en tro på människan och på upplysning. Därtill har man delat ut kondomer, 500 miljoner (kinesiska) kondomer under 2001, och har ambitionen att dela ut 2000 miljoner nästa år! Den enda invändningen mot denna politik är den låga nativiteten som då hotar att bli ändå lägre. Under revolutionens första 20 år nästan fördubblades befolkningen från drygt 5 miljoner till 10 miljoner medan siffran stått så gott som stilla de sista 20 åren (11 miljoner år 2000).
De låga HIV-talen blir så mycket mer anmärkningsvärda mot bakgrunden att andra sexuellt överförbara sjukdomar som gonorré och syfilis är oerhört allmänt förekommande. Det tyder på att en hel del sex sker på ön och att promiskuiteten är utbredd. Sexualdebuten är också tidig, 13 år för flickor och 16 år för pojkar i genomsnitt.
Hittills har 949 dött av infektionen och knappt 550 står under behandling med tillgång till två av de tre läkemedelsgrupper som finns. De tillverkas i landet av råvaror som importeras bl.a. från Indien och Brasilien. Man arbetar också på nya egna läkemedel genom att utnyttja nya syntesvägar som kan kringgå patenten. Det stora flertalet infekterade är homosexuella män. 78 % är män, varav 82 % är homosexuella, och 22 % kvinnor. 10% är invandrare från Afrika som kommit för att studera.

Jag fick tillfälle att träffa infekterade, både manliga homosexuella och prostituerade kvinnor. Det fanns en stor frimodighet och tro på möjligheterna att inom landet behandla och bota sjukdomen. Under en rond på det största infektionssjukhuset (170 sängar varav 40% upptagna av HIV patienter) i Havanna fick jag se något som vore otänkbart i Sverige. Den överläkare jag gick rond med hälsade en av de intagna, en tandlös kvinnlig prostituerad med en kyss på kinden då vi kom in i rummet!
Jag kan inte förstå annat än att Cuba klarat sitt HIV/AIDS problem på ett enastående sätt, hittills. Om det går att hålla stånd nu då dollarekonomin kommer in bakvägen med turismen i stor skala, och därmed narkotikan, återstår att se och det var detta tema konferensen rörde. Vi fick inga definitiva svar, naturligtvis, men heller ingen uppgivenhet. Hittills kommer narkotika in i landet huvudsakligen med vad som flyter upp på stränderna. Narkotikasmugglare som ertappas av USAs sjötull slänger lasten överbord och somt landar på Cuba men det finns också de som påstår att det
dumpas avsiktligt for att droga befolkningen.
Om hälso- och sjukvården är ett föredöme för resten av världen, vilket jag fått bekräftat under mitt korta besök, så är resten av livet på ön naturligtvis förborgat för mig. Santiago de Cuba är en vacker stad på branta kullar där livet levs ute på gatan under de ljumma kvällarna. Det ser trivsamt och lekfullt ut för en turist från de lyckta dörrarnas Sverige, men har väl sitt krassa ursprung i dåliga och trånga bostäder. Något som är lätt att konstatera och uppskatta är säkerheten på gatorna även nattetid i Havanna. Unga flickor kör de öppna taxibilarna även inpå småtimmarna utan tillstymmelse till rädsla. Frågan är om denna trygghet kan bestå då inkomstskillnaderna återinförs med dollarekonomin och därmed grogrunden for ekonomisk våldsbrottslighet.
Mitt korta besök har dock övertygat mig att det socialistiska experimentet är möjligt, men att det hela tiden måste förnyas.

AIDS slår hårt mot Jamaica
AIDS har blivit den vanligaste dödsorsaken i åldrarna 30-34 år på Jamaica enligt en AP-notis 02 03 07. Under 2001 dog i genomsnitt 11 personer varje vecka av AIDS. Att så många dör beror på att sjukdomen upptäcks för sent och att behandlingen är för dyr. Regeringen uppskattar att av en befolkning på 2,6 miljoner bär 24 000 på sjukdomen, men bara 6 089 fall har registrerats. Det innebär att många är ovetande om sjukdomen och att de sprider den.
Smittan förknippas ofta och felaktigt med homosexualitet, ett stort tabu i Karibien. Diskriminering förknippad med HIV har också hindrat många från att testa sig. På Jamaica diagnosticeras 66 procent av fallen just före eller efter dödstillfället.
Regeringen uppskattar att 83 procent av de hiv-positiva är heterosexuella och att sjukdomen mest sprider sig genom sex med flera partners. Under februari förhandlade regeringen fram en rabatt på 80 procent för bromsmediciner från stora läkemedelsföretag. Men även med rabatten kostar medicinen mellan 127 och 191 dollar i månaden och är fortfarande för dyr för de flesta jamaicaner. Medelinkomsten är 3 700 dollar per år och en tredjedel av befolkningen lever under fattigdomsnivån. Karibien har den näst högsta infektionsgraden efter Afrika. En uppskattning säger att 2 procent av en befolkning på 500 000 är hiv-positiva. Kuba ingår inte i statistiken.