Rubio vill krossa socialismen i Nicaragua, inte ”återupprätta demokratin”
USA:s utrikesminister Marco Rubio anklagar vänsterregeringar, däribland Nicaraguas, för att förstöra sina länder och orsaka elände för sina medborgare. (AI-bild genererad av Eric Garris.)
Kommer Trump-administrationen, efter Venezuela och Kuba, att rikta strålkastarljuset mot Nicaragua? Utrikesminister Rubio har just avslutat en rundresa i tre latinamerikanska länder som nu är allierade med Trump – Colombia, Ecuador och Peru – och fick frågan om USA:s politik gentemot Kuba och Nicaragua, och vad han skulle göra ”för att äntligen sätta stopp för dessa diktaturer”. Rubio anklagade vänsterregeringarna för att ”förstöra” sina länder och orsaka ”elände” för sina medborgare, och i vissa fall för att utgöra ett säkerhetshot mot USA, och sade att problemet nu kan hanteras ”i samarbete med andra presidenter och ledare i regionen som delar samma åsikt”.
Redan i juli, efter uppgifter i media om att Nicaraguas sandinistiska regering planerade att helt avskaffa valen, sade Rubio att Nicaragua ”undergrävde de grundläggande principerna för vår demokratiska hemisfär”. I september tillade han att landets regering hade ”för alltid berövat nicaraguanerna fria och rättvisa val”. Ändå sa Rubio naturligtvis ingenting i Ecuador om att landets president Noboa infört ett totalförbud mot det största vänsterorienterade oppositionspartiet, som var nära att besegra honom i förra årets val.
Samtidigt pågår i Nicaragua landsomfattande samråd om planerade valreformer. Nationalförsamlingens talman Gustavo Porras, som talade till allmänheten i staden Estelí, sade att ”valen kommer att bli desamma som alltid”, men med den viktiga förbehållet att de inte kommer att vara öppna för: ”…kuppmakarna, förrädarna mot nationen, de som uppviglar till eller främjar utländsk inblandning, de som kräver militärt ingripande, de som organiserar sig med utländsk finansiering, de som stöder ekonomiska, kommersiella eller finansiella blockader mot vårt land, de som kräver sanktioner mot staten Nicaragua eller dess medborgare, och de som inte följer de grundläggande principerna i konstitutionen.”
Washingtons selektiva omsorg om ”demokrati”, tillsammans med de åtgärder som nu övervägs mot Nicaragua, tyder på att Trump-regimens verkliga mål inte bara är landets politiska system utan överlevnaden av en socialistisk regering som fortsätter att trotsa USA:s regionala dominans.
Rubio har pressat medlemmarna i Organisationen för amerikanska stater (OAS) att vidta åtgärder och upphöra med ”business as usual” gentemot Nicaraguas regering. Ett möte mellan OAS:s utrikesministrar för att diskutera nya sanktioner var planerat till den 15 september. Det har skjutits upp, men av alla OAS-medlemmar var det endast Mexiko och Brasilien som inte stödde förslaget.
OAS:s nye generalsekreterare, Albert Ramdin, uppmanar entusiastiskt medlemsländerna att ställa sig bakom USA:s hot. På frågan om OAS kommer att bryta mot reglerna i sin egen stadga om ”icke-inblandning” i ländernas inre angelägenheter tvingades han svara undvikande. Han hävdade (precis som OAS har gjort vid många tidigare tillfällen) att organisationens planer inte är interventionistiska, men sade ändå att man måste ”aktivt reagera” på vad han kallar ”en politisk katastrof”.
Vid ett möte i Washington som anordnades av den nicaraguanska regeringens motståndare efterlyste Ramdin en ”kritisk massa” av länder för att utöva påtryckningar, eftersom Nicaraguas agerande, enligt honom, har ”återverkningar som sträcker sig bortom landets gränser”. Han medger öppet att han ”talar med oppositionsledare som bor i Washington DC”, som om det vore normalt beteende för en förment oberoende diplomat.
Naturligtvis har dessa åtgärder upphetsat de olika nicaraguanska oppositionsgrupperna, som är baserade i USA och Costa Rica. Den föga kända, Miami-baserade ”Nicaraguan Exiles Unit” krävde ett militärt ingripande från USA. Den mest våldsamma oppositionsgruppen, den Costa Rica-baserade Campesino-rörelsen, som 2018 genomförde dödliga attacker mot flera nicaraguanska polisstationer, anslöt sig till uppmaningen om ett väpnat ingripande. Detta föranledde en formell protest från Nicaragua till den costaricanska regeringen för att den tillåter grupper att agera på detta sätt, till och med genom att använda barn i en video för att uppvigla till sådant våld.
Möjligheten till en framgångsrik militär insats granskades denna månad av akademiska experter i en artikel i War on the Rocks. De drar slutsatsen att de förhållanden som möjliggjorde kidnappningen av Venezuelas president inte föreligger i Nicaragua och att det är långt ifrån klart att militär makt skulle lämna landet med en fungerande administration på plats.
När han nådde Colombia hade en ton av realism smugit sig in i Rubios uttalanden. På frågan om vad han skulle göra för att ”sätta stopp för auktoritära regeringar” svarade han att ”det primära ansvaret för att förändra ett system ligger hos folket i dessa länder.” På samma sätt drar sig OAS-sekreteraren Ramdin, i en intervju full av motsägelser, också för att ingripa i Nicaraguas ”inre angelägenheter.”
Om både Rubio och Ramdin avvisar militär intervention, vad kan då stå på dagordningen antingen i utrikesdepartementet eller när regionens utrikesministrar så småningom sammanträder? Oundvikligen kommer det att förekomma långa fördömanden av Nicaragua kopplade till krav på ”fria, trovärdiga och tillgängliga val”. Detta innebär i praktiken att valen endast skulle vara ”fria” om de av Washington finansierade oppositionspartierna – som (med USA:s stöd) genomförde kuppförsöket 2018 där över 200 nicaraguaner dog – kunde ställa upp.
Utifrån Washingtons tidigare ingripanden i nicaraguanska val skulle detta leda till en ny våg av ekonomiskt stöd, mediemanipulation, dominans i sociala medier samt mutor och hot från Trump, i syfte att få nicaraguanerna att rösta på Washingtons favoritkandidat, precis som skedde i Honduras vid det senaste valet. Det är just för att undvika denna inblandning som Nicaragua ändrar sina valregler för att utesluta kandidater som tar emot pengar från USA eller som ledde upproret 2018.
Oppositionsjournalisten Wilfredo Miranda anser att länderna är splittrade i sin reaktion och att ”konkreta” åtgärder endast kommer att bli resultatet av det föreslagna utrikesministermötet om Rubio själv deltar. Ändå verkar de åtgärder som diskuteras vara mer av samma sak, med tanke på att Nicaragua redan är föremål för sanktioner mot mer än 60 enskilda ministrar och andra tjänstemän samt två dussin statliga institutioner och företag, samtidigt som mer än 2 000 personer nekas visum till USA. Nicaragua har dessutom berövats finansiering från multilaterala organ som IMF och Världsbanken och utsätts för högre tullar på sina exportvaror än vad som gäller för grannländerna.
Ramdin föreslår samordnade åtgärder från alla OAS-medlemsländer, inte bara USA, för att ”straffa” Nicaragua. Detta kan innebära diplomatisk isolering, riktade sanktioner, nya visumrestriktioner, begränsningar av internationella flygningar och eventuellt mer omfattande handelsrestriktioner av osäker omfattning.
Det kommer dock att bli svårt att nå enighet om hårdare åtgärder. Nicaraguas närmaste grannländer – El Salvador, Honduras och Costa Rica – har nära ekonomiska band med landet. De är starkt beroende av transportvägar och det interregionala elnätet som går genom landet. De drabbades alla ekonomiskt av kuppförsöket 2018, då dess huvudaktörer blockerade Panamerikavägen och höll över 400 internationella lastbilsförare som gisslan.
Nicaraguas grannländer måste vara medvetna om att Rubios retorik om att landets medborgare lever i ”elände” saknar grund i verkligheten. Landet har haft regionens snabbaste tillväxt i BNP under det senaste decenniet, har det största sjukhusnätverket och de bästa vägarna. Faktum är att ett välmående Nicaragua är avgörande för den regionala stabiliteten: landet får 28 % av sina importvaror från Centralamerika och står för 16 % av dess export. Nicaraguas ekonomi ”tål flera chocker” enligt IMF, inklusive attacker från USA.
Nicaragua är också en erkänd ”skyddsmur” mot regional organiserad brottslighet och narkotikahandel. Landet är betydligt säkrare än grannländerna Honduras och Costa Rica, som båda har upplevt en kraftig ökning av våldsbrottsligheten.
Ramdin uppmärksammade de potentiella regionala konsekvenserna av en större katastrof eller försämrade ekonomiska förhållanden i Nicaragua, men grannländerna vet att den sandinistiska regeringen har satsat kraftigt på katastrofförebyggande åtgärder och att ekonomin är livskraftig.
Medan Ramdin fokuserar på att ”återställa demokratin” riktar Rubio mer uppmärksamhet mot Nicaraguas socialistiska regering, som i själva verket har lyft befolkningen ur ”eländet” och framgångsrikt utmanat den imperialistiska modellen. Rubios problem är att medan Nicaraguas oppositionsledare är fast beslutna att återinföra nyliberalismen – som nicaraguanerna upplevde och förkastade för två decennier sedan – erbjuder de endast vaga planer för en politisk övergång. I själva verket medger de att de ”ännu inte är enade eller har byggt upp den institutionella bas som krävs för att presentera ett trovärdigt alternativ”.
Grupperna har dessutom föga inflytande bland Trumps väljare i Florida, som är fixerade vid regimskifte i Venezuela och Kuba. Som Juan Gonzalez, en före detta Latinamerika-rådgivare till president Biden, sa till Politico: ”Lärdomen från Nicaragua är: Spela inte för stor roll, skäm inte ut Washington och bli inte en inrikespolitisk fråga.”
Så sannolikheten är, om de latinamerikanska utrikesministrarna överhuvudtaget kan enas om något, och om Rubio kan få in mötet i sitt schema, att det blir mer retorik om ”demokrati” tillsammans med ytterligare sanktioner. De kommer att besluta om de ska hota nicaraguanerna med det ”elände” som Rubio hävdar att de redan lider av.
John Perry, Nica Notes, 261001 (ZT) John Perry bor i Nicaragua, och publicerar artiklar i London Review of Books, FAIR, CovertAction och andra publikationer
Rubio wants to defeat socialism in Nicaragua, not restore “democracy” | Countercurrents
KUBA BEHÖVER OSS –
VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke. Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0