”Caracas och Washington styr Venezuela tillsammans”
I denna intervju, gjord av Venezuelanalysis Jessica dos Santos, utvecklar den politiske analytikern William Serafino sin syn på maktbalansen i Venezuela. Han intar en slags mellanposition mellan att hävda att USA tagit över och Delcy Rodriguez lagt sig platt, och den motsatta uppfattningen att Chavismen fortsatt har makten i landet. Serafino undersöker vad Donald Trump och Delcy Rodríguez hoppas kunna vinna på en ”asymmetrisk allians”.
William Serafino. Bild: Venezuelanalysis
Jessica Dos Santos: I New York tackade Venezuelas tillförordnade president Delcy Rodríguez Trump för hans stöd och beskrev deras bilaterala möte som ”historiskt”. Nästan nio månader efter USA:s bombning och kidnappning av president Maduro den 3 januari – hur skulle du beskriva det nuvarande förhållandet mellan Caracas och Washington? Vilka inslag är kortsiktiga knep från Trumps sida, och vilka kommer att prägla förhållandet strukturellt i framtiden?
William Serafino: Det är svårt att hitta en exakt definition. Många talar om ett protektoratliknande tillstånd; vissa går till och med så långt att de beskriver det som ett förhållande präglat av kolonial eller neokolonial underkastelse. Andra definierar det däremot som en process av politisk, ekonomisk och energimässig normalisering, där den venezuelanska tillförordnade regeringen gör taktiska eftergifter, men utan att formellt äventyra den nationella suveräniteten. Jag tror att det är detaljerna som avgör, inte generella lösningar som passar alla. När det gäller mellanstatliga relationer ser jag en strategisk anknytning av Venezuela till USA:s inflytandesfär och en omorientering på energiområdet som präglas av betydande geopolitiska begränsningar när det gäller relationerna med Ryssland, Kina och Iran.
På regeringsnivå har en asymmetrisk allians (till Trumps fördel) smitts i kölvattnet av det militära nederlaget den 3 januari, varifrån Caracas och Washington drar omedelbara och existentiella fördelar: Trump värnar om den enda geopolitiska framgången under sin andra mandatperiod, och Rodríguez får andrum och nya intäkter för att kunna regera efter mer än ett decennium av kvävande sanktioner, inom en ram som definieras av USA:s intressen. Denna verklighet kan knappast klassificeras som ett protektorat, där en utländsk makt tar kontroll över diplomati, försvar och andra strategiska delar av den underordnade staten. Skulle man kunna tala om ett sui generis, eller ”mjukt”, protektorat? Kanske, men det skulle innebära ett erkännande av att begreppet inte är helt effektivt för att förklara situationen.
Detsamma gäller tesen om en ”tillbakadragning med full suveränitet”, som är svår att upprätthålla när USA tydligt formar bilden av den nya nationella politiska dynamiken och kontrollerar landets oljeintäkter. Det är därför jag har vågat – med risk för att ha fel – tala om ”gemensamt styre” eller ”samstyre”, där Washington och Caracas delar upp ansvarsområden och delar de politiska kostnaderna för varje åtgärd så att alliansen består och varje part, om än ojämlikt, kan skörda sin motsvarande andel av fördelarna.
Trump, trots sin ständigt nedlåtande ton, behöver att Rodríguez-administrationen är tillräckligt stark för att leda landet för att han ska få vad han vill; endast under sådana förutsättningar kan han utvinna oljan. Och även hon behöver att Trump förblir vid makten så att oljeavtalet och andra åtaganden kan drivas framåt på medellång sikt. Detta är det enda sättet att behålla makten och hoppas på att vinna legitimitet genom prestationer. Jag anser att när man beskriver det på detta sätt talar vi varken om klassisk kolonialism eller om kompromisslös suveränitet, utan om något mer unikt som kräver att man utvecklar andra analytiska kategorier.
Rodríguez träffade Trump i samband med FN:s generalförsamling i september. (Presidential Press)
JS: I dina artiklar har du påpekat att oljeavtalet mellan USA och Venezuela måste analyseras utöver de offentliggjorda siffrorna. Vad anser du vara den verkliga politiska och geopolitiska räckvidden av detta avtal, och vilka fördelar försöker de olika aktörerna dra ur det?
WS: Jag ser det mer som en politisk överenskommelse än ett formellt avtal. Dess funktion är inte juridisk eller institutionell, utan politisk.
Tillkännagivandet gav Trump retorisk ammunition att lova att bensinpriserna kommer att sjunka, en nödvändighet som drivs av hans fiasko i Iran. Genom att inte ha undertecknat någonting undviker han att gå via kongressen, sänder ett budskap till sin kärnväljarkår om att han garanterar landets energisäkerhet och försäkrar energibolagen om att de kan gå vidare och investera i Venezuela eftersom relationen med Caracas är solid och orubblig. Rodríguez, å andra sidan, drar nytta av att avtalet stänger dörren för María Corina Machado i Washingtons maktkretsar och därmed bidrar till att återupprätta hennes inhemska legitimitet, genom att utlova en säker väg mot ekonomisk och social återhämtning som bygger på amerikanska investeringar.
Jag skulle till och med gå så långt som att säga att avtalet är Rodríguez trumfkort i en eventuell presidentkampanj, där hon kommer att kunna framställa sig som den enda politiska aktören som kan få fart på ekonomin, till skillnad från potentiella rivaler som saknar inflytande i Vita huset och inte har någon tillförlitlig plan för att lyfta landet ur den spiral av inflation och ekonomisk frustration som det befinner sig i efter år av sanktioner.
Båda sidor har politiskt att vinna, och avtalet verkar vara utformat för att undvika institutionellt motstånd: ingen av parterna tvingas ta itu med besväret med lagstiftningsgodkännande eller kritiken från politiska motståndare. Eftersom det inte finns några specifika klausuler kan de lättare avleda uppmärksamheten och fokusera sitt budskap på de eventuella ekonomiska fördelarna. Denna nivå av samordning är ett tecken på partnerskap, inte på ensidigt påtvingande. Om så vore fallet skulle Trump kunna tvinga Rodríguez att underteckna ett bilateralt avtal i Nationalförsamlingen, och det är inte vad vi ser.
JS: Du har ägnat särskild uppmärksamhet åt Pentagons roll och hur dess Office of Strategic Capital är involverat i avtalets struktur. Varför är det så betydelsefullt att det amerikanska försvarsetatet är en formell aktör i ett venezuelanskt oljeavtal?
WS: Det förefaller mig som om Pentagons inblandning fungerar som en täckmantel för tvång – en försäkring som backas upp av våld – för att på medellång och lång sikt säkerställa USA:s kommersiella och finansiella fördelar vid utvinningen av de oljefält som ingår i avtalet. Låt oss föreställa oss att den nuvarande regeringen, eller en annan i framtiden, vill ändra överenskommelsen och säkra bättre villkor. Då skulle den inte ha att göra med ett konventionellt transnationellt företag, utan med ett som kontrolleras av krigsdepartementet. Det krävs inte mycket eftertanke för att inse att förhandlingar under sådana förhållanden skulle avskräcka vem som helst: affärsspråket skulle ersättas av vapenets språk, och efter den 3 januari skulle ingen vilja ge sig in på detta grumliga område.
Dessutom tror jag att Pentagons inblandning sänder ett budskap till företagen att de kan investera och känna sig trygga i vetskapen om att krigsdepartementet garanterar deras investeringar och kapitalåtaganden inom den venezuelanska energisektorn. För USA behandlas Venezuelas oljereserver inte som en ekonomisk tillgång, utan snarare som en fråga om ”nationell säkerhet”. Som vi väl vet innebär användningen av det begreppet att alla tvångsmedel är tillåtna mot ett lands suveränitet.
JS: Du har hävdat att förhållandet mellan Caracas och Washington börjar präglas av en förhandling som kännetecknas av en djupgående maktasymmetri. Och många officiella talespersoner eller analytiker frågar: ”Men vilket alternativ har vi?” varje gång kritik riktas mot den väg regeringen har valt. Vilka reella möjligheter har Venezuela idag att förhandla fram andra villkor eller avvisa vissa krav från USA?
WS: Just nu är dessa möjligheter mycket begränsade, eftersom det, som jag sa, inte bara handlar om krav från USA, utan också om att räkna ut hur man kan uppnå konkreta fördelar ur en asymmetrisk relation. Men politik utspelar sig också utanför de institutionella ramarna, och jag tror att det finns mycket att göra där.
Det jag nu ska säga kommer, tror jag inte, att lösa det dilemma du har tagit upp, men det skulle kunna vara en väg mot att återfå politisk livskraft och initiativkraft: att stärka den sociala konsensusen kring nationell suveränitet, att vägra ge efter i kampen om det historiska minnet när det gäller ett sekel av amerikansk plundring, och att främja en bred diskussion om visionen för nationens framtid. Dessa åtgärder skulle kunna bidra till att bryta trögheten något och förbereda landet för mer gynnsamma politiska förhållanden inom en snar framtid. Däremot vore det oansvarigt att föreslå specifika politiska åtgärder eller ståndpunkter till den nuvarande regeringen, eftersom det inte är jag som måste hantera en Trump och hans våldsamma ego.
Mitt budskap riktar sig till oss alla som inte innehar sådana ansvarsfulla positioner och som kan bidra, från våra egna små inflytandesfärer eller genom vårt individuella engagemang, till att återuppbygga ett patriotiskt medvetande som måste anpassas till en ny verklighet. Hur många öppna forum främjas för att diskutera utbildningsmodellen, den ekonomiska modellen och modellen för inkomstfördelning? Vilka organ utvärderar utvecklingen av de bilaterala relationerna med USA för att bättre kunna hantera dem? Är dessa diskussioner begreppsmässigt begränsade? Kanske kommer dessa debatter inte att förändra den nuvarande situationen med Trumps oproportionerliga inflytande, men de skulle ge oss autonomi i vår vision och i utformningen av framtiden. Om Venezuela inte har en egen vision om viktiga nationella frågor finns det en risk att dessa i slutändan kommer att påtvingas från Washington. Det skulle vara det perfekta brottet, och jag anser att vi måste undvika det: genom nationell enighet som överskrider politiska skiljelinjer.
JS: I dina artiklar och inlägg på sociala medier har du kritiserat politiska eliter som historiskt sett har saknat ”fantasi” utöver att erbjuda lukrativa avtal till USA. Hur lyckades Chávez bryta det mönstret? Hur skulle Venezuela kunna återgå till en mer suverän väg?
WS: För att vara rättvis så bröt Chávez mönstret, men de politiska och geopolitiska förutsättningarna var mogna för det. De nationella eliternas svaghet – diskrediterade av ett samhälle trött på ojämlikhet och orättvisa – sammanföll med att USA var berusat av makt i slutet av det kalla kriget. I USA:s planer på att etablera sig som en unipolär supermakt utgjorde Latinamerika inte det centrala slagfältet. Ett imperium som var mer upptaget av att omforma Västasien, tvinga in Kina i den ”regelbaserade ordningen” och eliminera de sista fästena inom det socialistiska blocket (Titos Jugoslavien) var inte särskilt uppmärksamt, vilket i sin tur gjorde det möjligt för Chávez att genomföra sin agenda utan att behöva möta ett fullskaligt krig, även om han utsattes för ett flertal kuppförsök.
Dagens förhållanden är annorlunda. Det pågår en imperialistisk reträtt på västra halvklotet, understödd av en militariserad omtolkning av Monroedoktrinen, vilket drastiskt höjer kostnaden för suveränitetsinriktade förslag. Ändå anser jag att det mest beundransvärda med Chávez, och det som kan vara till nytta i detta nya sammanhang, är hans förmåga att tydligt identifiera gynnsamma förhållanden och agera utifrån dem.
Jag anser att alla som betraktar sig själva som politiska aktörer måste bygga vidare på dessa principer för att ta sig an dagens nya utmaningar och utveckla och försvara en värdig vision för nationens framtid. Jag anser att vi, i stället för att vänta på att en ny Chávez ska dyka upp, bör studera hans tankegångar på djupet och dra nytta av det bästa ur dem för att förnya den politiska praktiken, alltid med en tolkning av situationen som den är: föränderlig, instabil och full av möjligheter. Chávez är en stor politisk skola, men den har reducerats till ett grovt verktyg för alla slags privata intressen.
Venezuelanalysis 261003 (ZT)
William Serafino: ‘Caracas and Washington Are Co-Governing Venezuela’ – Venezuelanalysis
KUBA BEHÖVER OSS –
VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
STOPPA FOLKMORDET!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke.
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till ”Solceller till Kuba!”
Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0