Hur styrs Kuba?
Martin Österlin, 2026-10-27
Kuba är en demokrati, en folkmakt, som bygger på folkets engagemang och möjlighet att påverka landets styrelse i fria, jämlika, direkta och hemliga personval. Men kubanerna kan också mellan valen påverka hur Kuba styrs genom sina fackföreningar, kvarterskommittéer, kvinnoförbundet, elevförbunden m.m.
I valen är det på gräsrotsnivå som kandidater till de beslutande folkförsamlingarna nomineras. Kubas Kommunistiska Parti är inte involverad i nomineringarna. Det är vad kandidaterna har uträttat som är av betydelse, vallöften tillåts inte. De som valts måste regelbundet redovisa sitt arbete inför sina väljare.
För att bättre förstå vad som ligger bakom Kubas demokratiska system är den historiska bakgrunden av betydelse.
Kuba, Spaniens koloni
Främmande makter har haft det avgörande inflytandet i Kubas historia. På 1800-talet var det kolonialmakten Spanien, som genom sin guvernör–militärdiktator bestämde och administrerade den maximerade beskattningen av Kubas produktion, export och import.
1895 startade kubanerna sitt Andra befrielsekrig och var efter ett par år av krig på väg att segra. Men USA utnyttjade tillfället för att erövra det då krigsutmattade Kuba. Det var det Spansk-amerikanska kriget. Utöver Kuba, tillskansade USA sig Puerto Rico, Guam och Filippinerna.
Kuba, USA:s lydstat
Över huvudet på kubanerna gjorde USA och Spanien upp, och USA installerade en militärguvernör på ön. För att kunna lyckas kontrollera Kuba behövde USA ge sken av att tillmötesgå kubanernas självständighetssträvan. Följaktligen utropades den kubanska republiken som getts en egen grundlag och en statsledning godkänd av USA. Denna grundlag försågs med ett särskilt tillägg benämnt Platt-tillägget, som gav USA rätten att ha militärbaser på ön. En av dessa, Guantánamobasen, är fortfarande kvar.
Vidare, gav tillägget USA rätt att ingripa militärt närhelst USA ansåg sina intressen på ön vara hotade, vilket har skett tre gånger, 1906–1909, 1912 och 1917–1923, när folket gjort uppror mot valfusk och korruption och kaos hotat sockerskörden.
USA plundrar Kuba
Med USA som verklig makthavare kunde USA-kapitalister billigt köpa upp enorma arealer jordbruksmark och företag i Kuba. 1920 ägde USA över 60 procent av Kubas odlingsbara mark och dominerade sockerindustrin. USA-företag ägde telefonnätet, elnätet, oljeraffinaderier, gruvor och banker och förde sina företagsvinster ut ur landet. De tillsatta presidenterna rapporterade till USA:s ambassadörer i Havanna. Nöden bland lantarbetarna var enorm. Det beskriver Fidel Castro i sitt försvarstal Historien skall frikänna mig.
1850 var hälften av kubanerna svarta och två tredjedelar av dessa var slavar. 1886 upphörde slaveriet, och de f.d. slavarna blev lönearbetare, ofta som säsongsarbetare i jordbruket med inkomst endast under en del av året. Den stora omfattningen av slaveriet hade skapat en stor arbetarklass i Kuba, vilket visade sig mycket påtagligt när arbetarna gick ut i strejk. Den fackliga organiseringen drevs framgångsrikt, trots regimens förföljelser. Den 28 januari 1939 samlades 1 500 delegater till ett möte i Havanna. De representerade 789 fackliga organisationer från alla delar av Kuba. De grundade det som blev CTC, Kubas arbetares fackliga konfederation.
Motståndet växer
Vid denna tid hade de progressiva krafterna flyttat fram sina positioner för arbetarnas levnadsvillkor och motstånd mot det parasitära USA. Opinionen tvingade fram arbetet med att ersätta den gamla grundlagen och dess Platt-tillägg med en ny grundlag. En konstituerande församling valdes med 76 delegater som representerade 11 partier. Denna konstituerande församling utarbetade en ny grundlag. Församlingens debatter sändes ut live i radio. Församlingen antog den nya grundlagen som trädde i kraft 10 oktober 1940.
En progressiv grundlag som aldrig blev verklighet
Denna 1940 års grundlag var för sin tid mycket progressiv. Exempelvis förklarades diskriminering på grund av kön, ras, hudfärg eller samhällsklass vara straffbar. En jordreform skulle införas. Arbetsrätten stärktes vad gällde åtta timmars arbetsdag, betald semestermånad, minimilön, rätten att bilda fackföreningar och att strejka. Vidare: obligatorisk skola, rätt till hälsovård, kvinnors rösträtt och jämställda rättigheter inom äktenskapet. Den nya grundlagen satte upp gränser för utländskt ägande av jordbruksmark. Men många av denna nya grundlags mest progressiva förändringar krävde kompletterande lagar och förordningar för att kunna förverkligas: Inte minst gällde detta frågan om jordreform för lantarbetarna. Emellertid valde Kubas styrande att underordna sig USA:s och överhetens starka ekonomiska intressen i landet och ignorerade att fullfölja merparten av reformerna.
Statskupp 1952
Inför presidentvalet och valen till Kubas kongress 1952 var läget tydligt sådant att det folkliga Ortodoxa Partiet skulle vinna. De etablerade gamla partierna hade knappast någon chans. Denna tid pågick stora strejker och protester. USA plockade fram sin starke man generalen Fulgencio Batista, och den 10 mars 1952 gjorde han statskupp, upphävde grundlagen, ställde in valen och införde militärdiktatur. USA:s president Truman erkände omgående Batistas nya regering och skickade extra militärt och ekonomiskt stöd. Den unge advokaten Fidel Castro, kandidat för Ortodoxa Partiet, anklagade Batista inför domstol för brott mot grundlagen. Men han bevärdigades inte ens med ett svar. Fidel Castro drog sina slutsatser, och förberedelserna för den väpnade befrielsekampen inleddes.
Anfallet mot Moncadakasernen
Fortsättningen kom snabbt. Den 26 juli 1953 stormade Fidel och 131 av hans kamrater Moncada-kasernen i östra Kuba. De blev besegrade, och upproret slogs ner grymt. Många av de som deltog i stormningen och överlevt, mördades efteråt, men några fängslades, inklusive Fidel. I domstolen försvarade Fidel Castro anfallet mot kasernen med det tal, Historien skall frikänna mig, som blev programmet för fortsatt kamp. Upprorets frö hade såtts. Folkopinionen tvingade Batista att frige Fidel och hans kamrater. De tog sig till Mexiko för att förbereda befrielsekampen. 1956 begav de sig tillbaka till Kuba i motorbåten Granma. Med gerillataktik bekämpade de Batistas armé. De sista veckorna innan befrielsen 1 januari 1959 var det tusentals Batista-soldater som bytte sida och ställde sig under rebellarméns befäl. När man befriat områden kunde gerillan tillsammans med befolkningen börja ta itu med orättvisorna.
Jordreform i befriade områden
Jordreformen började i de befriade områdena. Redan i oktober 1958 utfärdade gerillan en jordreformlag som formaliserade utdelning av jord med äganderätt till de som tidigare arrenderade mark eller var utan. Det kom lagar om hur brottslighet och tvister skulle hanteras. Rebellarmén tillsatte domare som hanterade fall av spionage, samarbete med fienden m.m. Det var strikta regler för hur gerillans medlemmar hade att uppföra sig. Stränga straff följde för den som begick övergrepp mot civilbefolkningen. Lokala affärsmän, större landägare, sockerodlare m.fl. avkrävdes skatter för att finansiera befrielsekampen och kommunala behov som skolbyggen etc. Lokala bönder och småbrukare bildade föreningar som samarbetade med rebellarméns ledare för att bestämma var skolbyggen var mest angelägna, vilka fattiga familjer var i störst behov av den boskap som fanns att fördela, hur man säkrast skulle förvara förnödenheter m.m. Många enkla skolor och fältkliniker etablerades av rebellarmén i glesbygdens befriade områden. Allt detta som gjordes innan självständighetsdagen 1 januari 1959 gav viktiga erfarenheter för det fortsatta samhällsbygget.
Kampen för självständighet
Kubas kamp för självständighet var inte ny. Den hade startat under kolonialtiden med många slavuppror, politisk kamp och befrielsekrig under två perioder, 1868–1878 och 1895–1898. Efter det första kriget, som slutat med nederlag för kubanerna, noterade José Martí, den man som senare skulle framstå som Kubas nationalhjälte, att regionala särintressen hade splittrat kampen. För att uppnå målet, ett självständigt Kuba, krävdes enhet. Martí bildade Kubas Revolutionära Parti för att i samma organisation samla alla som opponerade sig mot det koloniala styret.
Enhet är livsviktig för ett självständigt Kuba
Detta behov av enhet har genomsyrat Kubas befrielsekamp och Kubas försvar av sin revolution sedan dess. Idag pekar Kuba på hur kravet att införa flerpartisystem, medvetet eller ej, görs för att splittra. Kuba har erfarit hur pengar och utrustning pumpats in i landet till s.k. dissidentgrupper, som även enligt CIA helt saknar förankring bland Kubas folk. Det har blivit en lyxig födkrok, en dissidentindustri. Hur skulle det då bli om Kuba, utsatt för USA:s krigsliknande blockad, skulle införa ett flerpartisystem?
Ny grundlag i Kuba 1976
I oktober 1974 tillsatte kubanerna en kommission för att skriva en ny grundlag att ersätta grundlagen av år 1940. Kommissionen utgick från Kubas erfarenheter i de befriade områdena före 1959, och hur man därefter fortsatte att bygga Folkmakten underifrån. Att skapa enhet, consensus och samarbete var nyckelord. Man studerade också hur man gjort i andra länder.
Det utarbetade förslaget diskuterades brett runtom i landet. Ett provval gjordes i Matanzas. Efter att ha beaktat en stor mängd synpunkter fördes förslaget ut för folkomröstning i februari 1976. Denna grundlag har sedan dess gällt med mindre justeringar 1992, 2002 och en mer omfattande uppdatering 2019.
Vad säger FN-stadgan och internationell lag?
Vi lever i en epok då det, med USA i spetsen, görs försök att utradera FN-systemet och ersätta det med penningens och vapnens makt. Med sin kriminella blockad mot Kuba går USA emot FN-stadgan att ”öva fördragsamhet och leva tillsammans i fred med varandra såsom goda grannar.” Värt att respektera är att kubanerna har valt ett helt annorlunda samhällssystem än USA. Enligt internationell lag gäller: ”Alla folk har rätt till självbestämmande. Med stöd av denna rätt får de fritt bestämma sin politiska ställning och fritt fullfölja sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.” (Del 1, artikel 1, FN:s Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, antagen av FN:s generalförsamling 1966.)
Vidare hör vi ofta att demokrati erfordrar flerpartisystem, men internationell lag säger annorlunda, nämligen: ”Var och en har rätt att delta i sitt lands styre, direkt eller genom fritt valda ombud.” (FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Artikel 21, punkt 1, antagen av generalförsamlingen 1948.) Texten ”fritt valda ombud” innebär ju ett valsystem med val av individer, dvs. personval, som Kuba har, eller val mellan olika partier, eller någon typ av blandning av partival och personval som i Sverige.
Nationalförsamlingen
Kubas parlamentariska system
Hur har då Kuba utformat sitt parlamentariska system? Först ska framhållas att Kuba har format sitt styrande system så att människor i samhällets olika sektorer, yrken, ställning etc ska vara representerade i de valda församlingarna; Nationalförsamlingen och de 169 kommunförsamlingarna.
Valen till kommunförsamlingarna görs så här: Ett grannskapsområde med högst ett par hundra invånare samlas och diskuterar vilka kandidater de vill nominera till kommunförsamlingen. I Kubas system kan alla väljare delta i nomineringen. Alla kan nominera, men man kan inte nominera sig själv. Med handuppräckning röstar man fram grannskapets kandidat. Mellan två och åtta grannskap bildar en valkrets. Informationsblad om varje kandidat, med foto och info om dem, sätts upp inom valkretsen. Vallöften är förbjudna. Det är vad man tidigare uträttat som är viktigt. Alla valkretsens kandidater sätts upp på en valsedel. På valdagen sätter varje väljare ett kryss vid den kandidat hen vill ha till kommunförsamlingen. Om ingen får mer än 50 procent görs valet om med de två som fick mest röster. Den som blir vald måste ha stöd av en klar majoritet. Kuba har således personval. Partier har ingen uppgift i Kubas val.
Vart femte år röstar kubanerna i fria, jämlika, direkta och hemliga personval. Två ungdomar vaktar valurnan.
Nationalförsamlingen i Kuba har 470 ledamöter. Tillsammans representerar de samhället i sin helhet. Detta säkras genom en utförlig nomineringsprocess som är minst lika viktig som själva valet. Kubas Statsråd, utsedd av Nationalförsamlingen bland sina ledamöter, ansvarar för att tillsätta valberedningar på nationell, provins- och kommunal nivå för att få fram de bästa kandidaterna. Fackföreningsrörelsen CTC svarar för ordförandeskapet i dessa valberedningar. Övriga ledamöter är från Kommittéerna för Revolutionens försvar CDR, Kvinnoförbundet FMC, Småböndernas organisation ANAP, Studentförbundet FEU och Elevförbundet FEEM. Genom många möten på arbetsplatser, i bostadsområden och med olika organisationer får de fram förslag åt en kommun som har ett visst antal platser i Nationalförsamlingen. Uppemot hälften av kandidaterna tas från de nyvalda kommunförsamlingarna som fått sina förtroendeuppdrag direkt från väljarna i sina kommuner. För att försäkra sig om att alla samhällsgrupper är inkluderade är samrådet mellan de olika nivåerna viktig.
När en kommunförsamling är nöjd med förslaget till kandidater för den egna kommunens platser i Nationalförsamlingen, beslutar kommunförsamlingen att välja dem till Nationalförsamlingen. Detta är alltså ett indirekt val. Det blir ett val till, ett direkt val, då hela väljarkåren tar ställning till de 169 kommunernas val av kandidater till Nationalförsamlingen. I respektive kommun har man röstsedlar med kommunens förslag till kandidater för den egna kommunen. Kandidaternas namn finns på röstsedeln och genom att sätta kryss kan man tillstyrka alla kandidater eller välja vilka av dem man vill ha.
Notera att under decennierna har det, där det varit möjligt, skett en stor decentralisering av ansvar för samhällsfunktionerna till kommunerna. De valda församlingarna har inte enbart ansvar för välfärden utan också för näringslivet.
Folkrörelserna, dvs fackförbunden CTC och CDR-kommittéerna i bostadsområdena, Kvinnoförbundet FMC, studentorganisationerna och många fler organisationer ger sina medlemmar stora möjligheter att medverka i samhällsbygget. De flesta av medborgarna är med i någon av folkrörelserna.
Möte i Kvinnoförbundet FMC
Folkomröstningar är en viktig del i Kubas demokrati. 2019 hölls folkomröstning om den omarbetade grundlagen och 2022 om den nya familjelagen. Tusentals synpunkter kommer från diskussionerna runtom i landet. Det gäller inte enbart att hämta in synpunkter utan också att sprida information om de föreslagna förändringarna.
I Kuba är det otänkbart att beslut av digniteten DCA-avtal och NATO-anslutning skulle tas utan omfattande diskussioner i föreningsliv, skolor, arbetsplatser och utan folkomröstning.
Läs mer om Kubas demokrati i den nyskrivna Boken om Kuba och i Republiken Kubas Grundlag av år 2019.
Kubas Kommunistiska Parti och valen
Eftersom Kuba har personval röstar man inte på partier. Kommunistiska Partiet deltar inte i valen, nominerar inte egna kandidater och ingår inte heller i valberedningarna.
Vad gäller medlemskap i Kommunistiska Partiet är arbetskamraters och/eller grannars förtroende avgörande, och att man rekommenderas av dem som partimedlem. Partimedlemmarna har ansvar att vara föredömen som samhällsmedborgare och medmänniskor. I Kubas grundlag Kapitel 1, paragraf 5 står det bl.a. att ”Kubas Kommunistiska Parti är samhällets och Statens högsta politiska ledning”. I samma paragraf står: ”Partiet arbetar för att bevara och stärka medborgarnas patriotiska enhet och för att utveckla etiska, moraliska och medborgerliga värderingar.”
Partiet är en ideologisk kraft för att driva på samhällsutvecklingen och är en av grundstenarna i Kubas demokrati.