Massmedia om Kuba
Inte ett gott ord
Eva Björklund

Som ganska uppmärksam läsare, radiolyssnare och TV-tittare har jag länge följt massmedias rapportering om Kuba. Jag har inte studerat den systematisk och heltäckande, men jag har samlat på mig en hel del att reflektera över. Dels har jag följt de två stora rikstäckande dagstidningarna under senaste året, och gjort vissa nedslag i Aftonbladet. Dels har jag det vi får in av Svensk-Kubanskas medlemmar runt om i landet, och som visar att lokaltidningarna som regel inte går mot strömmen. Utbudet i radio och TV håller sig också till den massmedialt allenarådande versionen av företeelser på Kuba: vad som noteras, dvs sådant som kan ges en negativ vinkel, och det som förtigs, dvs allt som kan uppfattas som positivt. Om de små vänstertidningarnas rapportering kan sägas att rapporteringen är ganska sparsam, men i allmänhet mer skeptisk till USA-versionerna än vad kommersiella massmedia är. Jag har tagit fram några exempel som är typiska för massmedias Kuba-rapportering.

Svensk mördad på Kuba
Förstasida 020825 i Aftonbladet, och stor dubbelsidig inlaga: Kubanska myndigheterna kräver 40.000 kronor för kroppen. Bröderna kämpar med kubanska byråkratin. Landets myndigheter gör allt för att få tag på utländsk valuta.
En helt annan version presenterades av Asociated Press:
Spansk turist knivhuggen till döds under semester på Kuba. Kubanska myndigheter informerade mannens familj i Brasilien. Han levde i Porto Seguro, men hade spanskt pass och hade semestrat ensam på Kuba. Två söner anlände på onsdagen för att föra faderns kropp tillbaka till Brasilien.
Problemet bakom de smaskiga rubrikerna tycks ha varit oklarheten om vart kroppen egentligen hör hemma, och spanska och svenska myndigheters ovilja att ta sig an frågan. I en faktaruta angav AB att det varje år dör 1.000 svenskar utomlands och att hemtransporten normalt bekostas genom den avlidnes hemförsäkring eller reseförsäkring.
Alla vet att man inte kan lita på vad kvällstidningarna skriver. Men folk undrar vad som ligger bakom, och bilden av Kuba som ett land med nonchalanta, byråkratiska, snikna myndigheter lägger sig tillrätta i bakhuvudet tillsammans med allt annat.

Fångarna på Kuba
Kvantitativt domineras Kubarapporteringen av USAs fångläger på den ockuperade Guantanamobasen: UD pressar på om Kubasvensken, UD upprörs över Kubasvensks öde, Nya framstötar om svensken på Kuba, Persson mötte far till fånge på Kuba osv
Bortsett från Annette Kullenbergs utfall i Aftonbladet om att ”hela ön förvandlats till ett fångläger” har artiklar och notiser dock inte innehållit de rutinmässiga angreppen på Kuba. Inledningsvis, som i DN-artikeln om ”Al-Qaidafångar förs till Kuba”, fanns en förklaring om USAs militärbas, även om DN tagit fel på årtalet när USA först ockuperade området. I radiorapporteringen förekom också i början ordentliga klarlägganden av förhållandena och varför USA valt just Guantamobasen: rymningssäker, onåbar för insyn och demonstrationer, utanför USAs territorium och därför ej underställt USAs lagstiftning, samtidigt som Kuba inte på något sätt kunde påverka USAs användning. Men genom att rubriker och notiser hela tiden förknippar den grymma behandlingen av dessa män med Kuba, stärks undermedvetet den negativa föreställning om Kuba som massmedia i övrigt sprider

Evig socialism
Tredje exemplet handlar direkt om Kuba, och om de massiva mobiliseringar mot USAs upptrappade hot som ägde rum under försommaren.
En första liten notis, DNs ” Castro i spetsen för USA-protester” 020613, var förhållandevis neutral men gav inte någon information om orsak eller omfattning av den massiva mobiliseringen. Och det var den enda uppmärksamhet den antagligen största demonstrationen i världshistorien fick i ledande svenska massmedia.
Massmedia i stort förteg kedjan av upptrappade hot från USA, med anklagelser att Kuba skulle tillverka biologiska stridsmedel och placeringen av Kuba på en lista över terroriststater, tillsammans med den nya militära strategi som innebär militära anfall i förebyggande syfte mot s k skurkstater. Den fortsatta händelseutvecklingen med krav från folkrörelserna om stärkning av grundlagen fick större utrymme, men också betydligt mer vinklat :

•Kuba blir evigt socialistiskt, DN
•Castro vill införa evig socialism, Svd
•Socialismen förevigas på Kuba. Svd
•Kuba odödligförklarar socialismen, STV, textTV
•Castros desperation, DN osv

Desperationen skulle i sin tur vara framkallad av rädsla för det s k Varelaprojektet. USAs hot mot Kuba nämndes aldrig, men Varelaprojektet togs upp i alla artiklar, dvs att 11.000 namn samlats in med krav på folkomröstning om ”yttrandefrihet, frigivande av samvetsfångar och liberalisering av ekonomin” (se Kuba 3.02).
I många fall återgavs utan källkritik Varela-projektets falska påståenden att 10.000 namnunderskrifter skulle räcka för att begära en folkomröstning i ett land med över 8 miljoner röstberättigade. Med 10.000 namn kan man visserligen på Kuba föreslå vanliga lagändringar, men inte kräva folkomröstning eller föreslå grundlagsändringar. Det förtegs. Ingen brydde sig heller om att fundera över en grundlag som gav folk i allmänhet så unika möjligheter att påverka nationalförsamlingens lagstiftande arbete.
Inte heller kunde man någonstans ana att Varela-projektet stöds av USAs senat, att dess främste tillskyndare är chefen för USAs intressekontor i Havanna, att dess officielle upphovsman, Osvaldo Paya, tilldelats årets demokratipris från National Democratic Institute for International Affairs i Washington med anslag från Coca-Cola, Enron, Exxon, Ford, GM, Johnson & Johnson, Lockheed Martin, Texaco, Unilever etc. I stället påstod DN att Kuba opåkallat hetsade mot USA.

Med all respekt för 11.000 namn insamlade under drygt 4 år, med uppbackning av USAs intressekontor i Havanna, så utgör de inget hot mot Kubas samhällssystem, med dess omfattande folkliga förankring. Varelaprojektets egentliga syfte och funktion är att tjäna som förevändning för att i västliga massmedia och politiska ledarskikt kunna bortse från verkliga hot och aggressioner. Vilket svenska massmedia också gjorde.

Två politiska block, ett massmedialt
Trots att Sverige politiskt och i stort är delat i två block, har det ena blocket, det borgerliga, nästan 90 procent av den svenska pressen. Alla morgontidningar med riksspridning är borgerliga. I flera län ägs samtliga lokaltidningar av mäktiga familjer. Att de är borgerliga behöver inte sägas. I det utrikespolitiska dagsläget skulle det kanske inte ha betytt så mycket med socialdemokratiska tidningar, med tanke regeringens uppslutning på USAs världsbild. Däremot skulle dagens politiska läge antagligen sett annorlunda ut om också den andra halvan av befolkningen hade haft massmediala kanaler i proportion till sin storlek.

DN och Svenskan
En jämförelse mellan DNs och Svenskans Kuba-rapportering under ett år visar att DN har skrivit betydligt mer, men att Svenskan varit mer saklig. I DN har det förekommit ett par tre nyhetsartiklar, ett tiotal notiser varav tre om ”fångarna på Kuba”, fyra med påståenden om förtryck och två neutrala, varav en om Skansenkrokodiler av kubanskt ursprung. Kultursidan är dock huvudort för det direkta förtalet av Kuba med flera starkt vinklade artiklar, och systematisk refusering av genmälen. Dock förekom en helt neutral ruta om Buena Vista Social Club. Till detta kommer ett antal större artiklar som handlar om annat, men där Kuba angrips.

•Krönika på ledarsidan, ”Ställ in Johannesburg,
miljöfrågan kan inte överlåtas till Castro”
•Intervju med Stina Lundberg
”Fidel har blivit diktator och hemsk”
• Intervju med Mexikos utrikesminister,
en tredjedel handlar om ”Castros hat”
• Andra där skribenterna slappt hänvisar till diktatorn.

Några positiva hänvisningar till Kuba förekommer aldrig.
En del av artiklarna är sådana att man undrar om redaktionen är blåst, eller bara anser att ändamålen helgar medlen, som när de publicerar en viss Elizardo Sanchez´ artiekl ”Odjuren på Kuba” om att kubanska säkerhetsstyrkor skulle ägna sig åt att under timmar misshandla och köra runt en stackars blind man för att han grundat ”Samfundet för Kubas oberoende blinda” (genmäle refuserat, så klart). Samme Sanchez förekommer också lite då och då i notissammanhang om ”ökat politiskt förtryck” trots att såväl han som ett hundratal smågrupper som kallar sig olika kombinationer av mänskliga rättigheter, demokrati, oberoende, fri, kristen, socialdemokratiskt, liberal osv bedriver verksamhet med stöd av pengar och utrustning från USAs intressekontor utan att det händer dem något.
De som arresterats och ställts inför rätta har begått påtagliga brott som sabotage, terroraktioner eller hot och påtryckningar mot utländska företag för att få dem att överge handel och investeringar på Kuba, dvs direkt medverkan i USAs ekonomiska krigföring. Dock kallas de i massmedia för ”samvetsfångar”
Svenskan publicerar mindre om Kuba, men har fler ordentliga artiklar, och inte så politiskt vinklade. Där förekom en ganska saklig artikel om en stor demonstration. Svenskan uppmärksammade också USAs anklagelser om biologiska vapen, och att det inte finns några konkreta bevis, samtidigt som Kubas framsteg när det gäller biomedicinsk forskning och läkemedelsexport nämndes.
En artikeln om förre president Carters TV-tal höll sig till den självklarheten att Kuba är odemokratiskt, men informerade också om den växande kritiken i USA mot blockaden. På kultursidan dominerade dock den förhärskande bilden av Kuba som ett samhälle där det fria ordet, homosexuella och allt annat förtrycks och förföljs.
Dock är skillnaden i nyhetsförmedlingen intressant. Svenskan verkar ha en mindre politiserad nyhetsförmedling än DN. Kanske behöver Svenskans läsare inte övertygas dagligen om den rätta läran. Tvärtom behöver de saklig information för ekonomisk verksamhet. DNs läsare däremot, den bildade medelklassen, kan behöva hållas i skinnet eftersom de visat sig vara känsliga för locktoner om jämlikhet, rättvisa, medmänsklighet, solidaritet.
De liberala lokaltidnigarna har sin egen förmedling av artiklar där det är lätt att se mönstret. Jönköpingsposten och Uppsala Nya tidning är särskilt nitiska, och oemottagliga för genmälen. De har tagit på sig att vara språkrör för det de kallar oberoende journalister och fria bibliotek, och ge utrymme åt försök att hindra Svensk-Kubanska Föreningen att få hyra möteslokaler. När Eskilstunakuriren kände sig tvungen att ta in ett genmäle på en artikel begärde de belägg för uppgifterna om USA-finansieringen av ”de oberoende”, för de vill ju inte publicera ogrundade påståenden! Det var ju å andra sidan lätt att visa fakta, det är bara att gå in på NEDs hemsida (New Endowment for Democracy), eller i kongressprotokollen, så finns allt där, svart på vitt. Att chefen för USAs intressekontor ägnat sig åt att dela ut 45.000 böcker till de sk fria biblioteken, skryter hon också öppet med i intervjuer i Miami –pressen.