Stora skillnader i Latinamerika
Text o Foto: Eva A. Björklund

Hur har de fattiga det i Latinamerika? Det var den frågan jag sökte svaret på under besök i två olika länder i Latinamerika; Paraguay och Kuba. Vilka är de allvarligaste problemen och vad görs for att lösa dessa problem?
Det är mycket som skiljer Paraguay och Kuba men en del paralleller kan göras. Paraguay är ett land utan kust som gränsar till Brasilien, Argentina och Uruguay. I ett krig mot de omkringliggande länderna 1865-70 förlorade man över en tredjedel av den manliga befolkningen och en stor del av landets yta. Det är jämförbart med förlusterna i Kubas befrielsekrig mot Spanien i slutet av 1800-talet, då ungefär lika stor andel kubaner gick under.
Paraguay har därefter hållits isolerat i långa perioder av flera diktatorer. Befolkningen består till stor del av mestiser och guarani indianer. Guarani är också förutom spanskan ett officiellt språk.
Jag jobbade sex månader som volontär i olika slumområden i Asunción. Karakteristiskt för dessa områden är de undermåliga bostäderna, de flesta husen är gjorda av trä, plåt eller vilket annat material som man kan komma över. Majoriteten av de fattiga områdena i Asunción ligger intill floden Paraguay. Anledningen till att de fattiga har bosatt sig just här är helt enkelt för att ingen annan vill bo där eftersom floden ungefär vartannat år svämmar över och sveper med sig allt som kommer i dess väg. Därför är det ingen ide att bygga ordentliga hus då de bara skulle bli förstörda. När floden stiger tar de fattiga med sig sina tillhörigheter till högre belägna delar av staden och när floden sjunkit undan kommer de tillbaka och bygger upp sina skjul igen.
Förutom de dåliga bostäderna finns en rad andra problem: sjukdomar, bristande hygien, arbetslöshet, drogmissbruk, övergrepp på kvinnor och barn, prostitution och kriminalitet. Officiellt gör man mycket lite för att förbättra förhållandena i dessa områden, människorna får klara sig bäst de kan. Staten bistår varken med el eller vatten utan strömmen tjuvkopplas från intilliggande kvarter och vatten tas från kranar som finns här och var i området. Men det finns inget avlopp, inga duschar eller avfallshantering. Detta tillsammans med de dåliga bostäderna vållar stora hälsoproblem, särskilt bland barn. Sjukvården är dyr och de som bor i dessa kvarter har oftast inte ens råd att betala bussbiljetten till sjukhuset.
Under sex månader såg jag bara ett enda initiativ från statligt håll för att förbättra levnadsförhållandena i ett av slumkvarteren, det var en grupp sjuksköterskor som gick runt bland husen och informerade om “denguefeber” och hur man skulle göra for att förhindra att myggan kunde föröka sig. Det hände en gång. Men man berättade för mig att de år det var val brukade olika politiker komma till de marginaliserade områdena tillsammans med läkare och dela ut mediciner till de fattiga i utbyte mot deras röster. Löften om förbättringar gavs som man aldrig hade för avsikt att hålla och det riktigt cyniska var att många av de fattiga inte kunde läsa instruktionerna på medicinerna och överdoserade sig själva eller sina barn med allvarliga konsekvenser som följd.
Det finns dock en del organisationer som arbetar bland de fattiga, Röda Korset har ett hem för unga flickor som blivit med barn och tvingats lämna sina familjer. Andra projekt i dessa områden hålls av olika kyrkor med varierande grad av framgång.
Det tragiska med Paraguay är att det tyvärr inte ser ut som förhållandena för de fattiga kommer bli bättre med tiden. Många av invånarna lever i en djup misär som är mycket svår att ta sig ur på egen hand. Flickorna blir med barn tidigt och kan ofta inte ta hand om sina barn som tvingas tigga på gatan där de lätt blir offer for prostitution eller annan brottslighet. Föräldrarna behöver dock dessa inkomster och ser hellre att barnen tjänar ihop några slantar på gatan än att gå i skola. Utan utbildning har de här barnen liten eller ingen chans att komma ifrån fattigdomen och även med utbildning är möjligheterna till arbeten få. Det är alltså svårt att ta sig ur den här situationen och från statligt håll görs ingenting. Dessa människor som flytt från landsbygdens fattigdom är överflödiga i städerna och är bara intressanta i valtider.
I Kuba existerar en del av de problem som finns i Paraguay men det är också mycket som är annorlunda. Ta bara som exempel den enorma kampanj mot denguefeber som kubanska staten genomförde för en kort tid sedan (se ”Kuba 2.02”). Där gick man från hus till hus i flera månader och sprejade mot myggan. Man kontrollerade alla vattentankar och hade en enorm informationskampanj i skolor, TV, radio och på arbetsplatser om hur man skulle bekämpa epidemin. Och resultatet lät inte vänta på sig, man lyckades utrota sjukdomen och på så sätt rädda liv. Kostnaderna var enorma men från statligt håll tyckte man att medborgarnas hälsa var värt att spendera pengar på.

Men också på Kuba finns det fattiga områden med högre kriminalitet än resten av det annars så fridfulla landet. Dessa områden kallas på Kuba “barrios insalubres” och har även här vuxit fram då människor flyttat från landsbygd till stad. Dock är problemet betydligt mindre än på andra håll i Latinamerika då skillnaderna i levnadsvillkor är mindre mellan stad och landsbygd på Kuba och för att man reglerat inflyttningen till Havanna.
Husen är oftast gjorda av tegelsten eller betong men de fattigaste familjerna bor i hus av trä och plåt och man lever trångt, det är inte ovanligt att över ett halvt dussin personer delar på en liten bostad. Elektricitet och vatten har man men området är smutsigt och på en del håll finns det inga gator utan bara sandstigar som går mellan husen.
Fattigdomen i dessa områden är uppenbar, och det största problemet enligt de socialarbetare som arbetar där är bristen på bostäder. Problemet är inte att människor inte har råd att bygga ordentliga hus, utan saken ligger i att själva områdena egentligen är olagliga och att man inte ger tillstånd att göra några förbättringar varken i infrastruktur eller bostäder och så har det varit i årtionden.
Arbetslösheten är högre än i landet som helhet (4 %), men inte på grund av att det inte finns jobb, för det finns det till alla som vill ha. En anställd vid Kubas motsvarighet till arbetsförmedlingen förklarade att man verkligen har ansträngt sig för att sysselsätta de boende i dessa områden. Hon hade själv gått runt från hus till hus och talat med de boende och frågat vilket jobb de skulle vilja ha och sedan faktiskt ordnat jobb efter dessa önskemål. I teorin perfekt men i praktiken har det inte fungerat, i de flesta fallen jobbar människorna bara kvar någon vecka innan de helt enkelt struntar i att gå dit. På frågan om det är på grund av låg lön som man inte lyckas motivera människorna att jobba svarade hon att så var det förr men nu för tiden tjänar vilken arbetare som helst lika mycket som någon med akademisk examen. Problemet verkar mera sociokulturellt, människorna föredrar helt enkelt att försöka tjäna ihop pengarna bäst de kan på egen hand, oftast genom att erbjuda varor eller tjänster till turister, men många gånger lyckas man inte heller särskilt bra med det utan många lever nästan utan inkomster. Och var någonstans kunde detta vara möjligt förutom på Kuba? Var som helst annars skulle man sett hungriga och fattiga barn tigga pengar men inte här. Ingen svälter på Kuba, alla har tillgång till gratis sjukvård och utbildning. Barnen är friska och går i skola, även de allra fattigaste och varje kuban är garanterad tillräckligt med mat for att klara sig.
Den största skillnaden mellan Kuba och Paraguay som jag upplevde det är att på Kuba finns det en vilja att lösa problemen. Det finns flera projekt på gång för att förbättra levnadsförhållandena i de fattiga områdena. Man jobbar med att kartlägga problemen och finna lösningar, inte som i Paraguay och andra länder där regeringar bara lämnar de fattiga till sitt öde, vilket ofta innebär att de får leva sina liv i misär, liv som i och för sig inte brukar bli särskilt långa.