| |
Liksom
många andra länder med utbyggt utbildningssystem har
Kuba upplevt problem med högstadieskolorna. Systemet med ämneslärare
för elever mellan 12 och 15 år har, enligt kubansk bedömning,
stora brister när det ska tillämpas på en skola
för alla. När 12-åringarna går över från
låg- och mellanstadiets klasslärare och egna klassrum,
till en högstadieskola med ämneslärare och ämnesrum
är många av dem inte mogna för detta, och ämneslärarna
har så många elever från olika klasser att de
inte hinner lära känna barnen och ge dem det stöd
de behöver. Ännu mindre har de någon rimlig möjlighet
att också lära känna föräldrarna och ha
kontakt med dem om barnens utbildning. Att så unga elever,
som befinner sig i ett avgörande skede i sin personliga utveckling,
går runt mellan ett stort antal olika lärare utan att
ämnena integreras i varandra anses vara ett ineffektivt och
komplicerat system. Den grad av specialkunskaper som ämneslärarna
har är också i många fall onödig för
undervisning på denna nivå, där den personliga
pedagogiken och kontakten mellan lärare och elever har större
betydelse. På Kuba har det också varit svårt att
fylla behoven av ämneslärare. Att jobba med flera olika
och stora klasser varje dag, med totalt över hundra elever,
är en tung och utmattande börda som gör att många
lärare blir utbrända och slutar i förtid.
Detta har diskuterats under några år och för två
år sedan inleddes ett experiment som går ut på
att högstadiegrupper om ca 15 elever ska ha en klasslärare
som följer dem genom de tre åren, och som har utbildning
för att kunna undervisa i alla ämnen. Ett nytt utbildningsprogram
för allsidiga högstadielärare gjordes på försök
upp och ett hundratal studerande rekryterades för snart två
år sedan. Utbildningen skulle innehålla alla högstadieämnena
utom utländska språk och gymnastik, och framför
vara inriktad på pedagogiken. Utbildningssystemet har också
utprovats under ett år på ett antal skolor i ytterstadsdelar
i Havanna där eleverna delades upp i 15-grupper, och där
lärarna kunde lära känna dem bättre och ha bättre
kontakt med föräldrarna. De första resultaten var
väldigt lovande och när höstterminen 2002 invigdes
högtidligen den första skolan i Havanna där detta
system ska pröva i större skala innan man går vidare.
|
|
 |
|
Skolan
i fråga ligger på gränsen mellan Gamla Havanna
och Centro Havanna, de två tätast befolkade stadsdelarna
i Havanna, och med stor andel låginkomsttagare. Det är
en gammal, legendarisk skola som nu har rustats upp. Där har
historiska frihetshjältar som Julio Antonio Mella gått,
och skolan döps nu till ”José Martís Experimentskola”,
efter den främste av kubanska frihetsledare, och samtidigt
den som givit det kubanska skolväsendet dess grundideologi:
studier och arbete i kombination.
Eftersom skolbyggnaden är som den är kommer systemet inte
att kunna tillämpas fullt ut för alla elever, utan 30-45
elever kan behöva dela samma klassrum, men med var sin lärare
per 15-grupp. Skolan invigdes av Fidel Castro som förklarade
det nya systemet som han menade skulle ha stora fördelar, också
för lärarna. Han berättade också att utbildningen
på Lärarhögskolan Salvador Allende successivt skulle
inriktas på denna nya pedagogik. Sedan återstår
att också analysera hur gymnasieutbildningen kan förbättras,
även om eleverna då kan ha ålder och mognad som
gör att ämneslärarsystemet kan fungera. Men även
där behöver förbättringar göras för
att förbättra utbildningens allsidighet, och stärka
kontakten med föräldrarna och kunna differentiera utbildningen
allt efter elevernas behov.
|
