| |
Anonyma
Rådgivare, Kvinnlig Urladdning, Högspänning, Gatans
kungar, Tveeggat – så kan de kubanska rap-grupperna heta.
De lär vara upp till 500 numera, många koncentrerade
till Alamar – ett av Havannas motsvarigheter till svenska miljonprogramsområden.
Där hölls också i början av augusti den 7:e
rap-festivalen, Hip Hop 2002, organiserad av de unga kulturarbetarnas
rörelse, Asociación Hermanos Saiz. Före själva
festivalen hölls ett stort 3-dagars seminarium som avslutades
med debatt mellan kulturministern Abel Prieto och företrädare
för rapparna. Där tillkännagavs också bildandet
av Agencia Rap/Rap Agency, för att sprida musiken nationellt
och internationellt med ett eget skivmärke.
”El rap”, eller rap-rörelsen är ett motsägelsefullt
fenomen i mötet mellan den afrokubanska musikens sensuella
rytmer och rapens hårdare asfaltprägling, mellan den
kubanska socialismen och proteströrelsen i USA, mellan kubanska
värmen och hiphoparnas grova kläder, mellan det politiska
budskapet och kommersialismen. Men det verkar som om det växer
något spännande ur dessa möten.
På festivalen deltog 50 kubanska grupper – varav 14 från
andra län än Havanna - och 12 utländska, bland andra
Grammy-vinnarna ”The Roots” från USA, tillsammans
med ” Dead Prez ” och ”Mos Def”. ”Boca
Floja” kom från Mexiko och ”Santuario” och
”Rebeldia” från Venezuela. Vanesa Diaz från
Kalifornien var också där. Hon tyckte att hip-hoprörelsen
på Kuba fortfarande har kvar det innersta väsen som rörelsen
förlorat i USA, som ett redskap för ungdomar att uttrycka
sig själva, och i sin egen musikstil.
Rapen
och den ekonomiska krisen
Rap-rörelsen på Kuba började växa fram under
90-talets svåra år av ekonomisk kris. Genom gruppen
Orisha fick den sitt internationella genombrott för ett par
år sedan, och många unga rappare ser i dem vad de själva
vill uppnå.
De kubanska rapparna säger att rörelsen har vuxit så
snabbt för den har givit unga afrokubaner en möjlighet
att uttrycka sig, och samla sig mot de sociala och ekonomiska klyftor
som har uppkommit genom den ekonomiska krisen och de ekonomiska
förändringar som gjorts för att Kuba skulle överleva.
Dit hör inflödet av dollar via försändelser
från familj och släkt i utlandet, dit hör internationella
turismen, och dit hör en del marknadsinslag i den kubanska
ekonomin.
I det tidigare så jämlika kubanska samhället, där
rasdiskriminering lyste med sin frånvaro, har dessa nya ekonomiska
villkor missgynnat många afrokubaner. De flesta utlandskubaner,
de som lämnade Kuba i början av revolutionen och senare,
tillhör den vita över- och medelklassen, och de pengar
de skickar till sina släktingar går afrokubanernas näsa
förbi. I turistbranschen, som vuxit snabbt med inslag av utländskt
ägande och utländska hotelledningar, uppstod också
en skillnad så till vida att de, när de fick välja
personal, visade sig föredra ljushyllta. Afrokubanernas ekonomiska
eftersläpning, som inte var helt övervunnen i slutet av
80-talet, har ökat igen genom den ekonomiska krisen.
Regeringen och folkrörelserna har sedan vidtagit åtgärder
för att motverka detta, och gjort särskilda satsningar
på dem som har det sämst. Men det var några år
i början och mitten av 90-talet när utvecklingen gick
tillbaka, och den tendensen har inte helt brutits. Frågan
om rasfördomar har därför blivit aktuell på
Kuba under 90-talet. Tidigare har det varit självklart att
de som mest dragit fördel av den kubanska samhällsomvandlingen
sedan 1959 har varit afrokubanerna, som innan dess var samhällets
lägsta skikt med sämsta levnadsvillkoren, högsta
arbetslösheten och analfabetismen. Som exempel på hur
detta arv undanröjts kan nämnas att i början av 80-talet
hade skillnader i utbildningsgrad i den yngre generationen utraderats,
och i början av 90-talet hade Kuba med 11 miljoner invånare
fler läkare av afrikanskt ursprung än USA (se Kuba 2.01,
”Ras och revolution”).
Afrokubanska
gudar
Orisha, vars medlemmar lever i Paris, Milano och Madrid fick sitt
internationella genombrott med ”A lo cubano”, där
rappen har starka drag av rumba och andra kubanska rytmer. Deras
hip-hopversion av Compay Segundos ”Chan Chan”, är
ett exempel. ”Canto para Elegguá och Changó”
kommer liksom namnet ”Orisha” från den afrokubanska
santeríakulten, där ”orishas” är gudar.
På sin senaste skiva ”Emigrantes” talar de bland
annat om hemlängtan, och de svårigheter invandrare möter
i Europa. Deras efterföljare i Alamar arbetar också med
rap som en förnyelse av den afrokubanska traditionen, där
både musikalisk och poetisk improvisation är grundstenar.
De går också fritt fram och tillbaka mellan rap och
sång.
Kokino och Yosmel är unga rappare från Cojimar, den fiskeby
öster om Havanna som blivit världsberömd genom Hemingways
”Den gamla och havet”. Det hjälpte dock inte när
den ekonomiska krisen slog till i början av 90-talet, och ledde
till svårigheter för ungdomar att få jobb i en
ekonomi som urholkades med 35 % på 3 år. Kokino och
Yosmel berättar för USA-journalisten Annelise Wunderlich
att de började intressera sig för sina afrikanska rötter
och santeríareligionen. Yosmel frågade sin mamma och
hennes berättelser återkom sedan i hans sånger:
”I min enkla säng, läser jag min historia, om de
svarta jättarna, afrikanerna som kastade ut spanjorerna.”
Svarta
pantrar och afroamerikanska kultur
I närbelägna Alamar hittade han och många likasinnade
också andra inspiratörer och förebilder i politiska
flyktingar från USA. Där fann de bland andra Nehanda
Abiodun, som var med i Black Panther rörelsen på 70-talet.
Hon anklagades för att ha hjälpt Assata Shakur att fly
fängelset 1979 och flydde sedan själv till Kuba (se Kuba
1.99, 1.01). 54-åriga Nehanda berättar för de kubanska
ungdomarna om den afroamerikanska historien, om musiken och poesin.
Hon menar att de kubanska rapparnas texter har sitt ursprung i att
de ”har fötts i en pågående revolution som
uppmuntrat dem att ställa frågor och utmana sakernas
tillstånd”. Kontakten med verkligheten i USA avspeglar
sig också i texterna, som Yosmels ”Banala lögner
döljer sanningen, precis som när Shaka Sankofa dödades”.
Det syftar på avrättningen av en afroamerikan i USA förra
året.
|
|
 |
|
Nehanda
är medlem i New Africa Movement som arbetar för politiska
fångar i USA. Hon ingår också i den kubanska grenen
av ”Black August Project”, som bland annat stöder
hip-hop-rörelsen på Kuba. Genom Black August har Black
Star, Dead Prez och Talib Kweli deltagit i hip-hop-festivalerna
i Alamar. Och det har varit intressant för båda parter.
USA-rapparnas protest mot imperialismen väcker inte något
uppseende på Kuba där de bara avspeglar den politiska
sanningen. Samtidigt finns unga kubanska rappare som drömmer
om en framtid i USA. De gör allt för att klä sig
enligt de senaste Fubu och Tommy Hilfiger modellerna, och klagar
över de materiella begränsningarna på Kuba. ”I
love America” säger en ung man klädd för vinter
i Bronx, lomhörd för USA-rapparnas texter om rasism, våld
och fattigdom i norr.
I
den kubanska protestsångens tradition
Men de kubanska rapparna har också sin egen protest mot orättvisor
och problem på Kuba. Där finns aggressiv kritik mot sociala
och ekonomiska förhållanden, rasfördomar och generationsklyftor.
Men, säger Pablo Herrera, hip-hopens protest är inte antagonistisk,
utan vill bidra till nödvändiga samhällsförbättringar.
Pablo Herrera, som är medlem i Asociación Hermanos Saiz,
har blivit den främste att lansera hip-hopen på Kuba,
och den kubanska hip-hopen internationellt. Ett uttryck för
hur väl han och rörelsen lyckats var kulturministerns
erkännande 1999 att hip-hopen var ett autentiskt uttryck för
den kubanska kulturen, vilket följdes av bidrag till de årliga
festivalerna. Fidel Castro självs sägs ha rappat ihop
med ”Doble Filo” vid öppningen av baseballsäsongen
för två år sedan.
”Anonimo consejo” varnar unga kubaner för ”The
american way” och kapitalismens frestelser. I ”Skenet
bedrar” rappar de ”Slå inte ner mig, jag stannar
här, pressa mig inte, låt mig leva, jag ger allt för
mitt Kuba. Här är jag lycklig”.
Yosmel och Kokina har Che Guevara och José Martí på
väggen, men också Malcolm X, Mumia Abu Jamal, Nelson
Mandela. De tillhörde de tusentals kubaner som lyssnade till
Mumias son när han talade på en stor antiimperialistisk
demonstration i Havanna för ett år sedan, och när
de talar om USA-rappare som Mos Def och Common Sense, strålar
deras ögon. De berättar vilket intryck det gjorde när
de först hörde Public Enemy sjunga ”Cause I´m
black and I´m proud, I´m ready and amped, Most of my
heroes don´t appear on no stamps”. ”Deras texter
talade till mig på ett nytt sätt. Det fanns inget på
Kuba som liknade deras sånger”.
Rap-kulturen på Kuba, som annorledes, är dock manligt
dominerad. Det gör det svårare för ”Explosion
Femenina” att få utrymme på scenerna. Tre unga
tjejer, Yordanka 20, Yaima 19 och Noiris 17 är kusiner och
grundade sin grupp förra året. De har övat hemma
i vardagsrummet inför sitt första stora framträdande
på Club Las Vegas i centrala Havanna. De vet att de måste
vara tuffa för att nå fram, och att texterna måste
fånga intresset. De rappar om hur deras kvinnliga utseende
väcker avund, åtrå och macholater: ”om du
har tänkt dig att rå på mig, så bered dig
på en överraskning.” De tar stöd av Magia,
en av de få kvinnliga rappare som gjort sig ett namn i Havanna,
och som tagit sig an dem.
Den kubanska rap-rörelsen har tilldragit sig stort internationellt
intresse, men med en påtaglig tendens hos de utländska
journalisterna att hitta ”dissidenter”. Detta intresse
av att kunna framställa rap-rörelsens som en upprorsrörelse
mot socialismen, när den snarare är motsatsen, gör
att de lätt tappar intresset för kulturen som sådan,
och blir besvikna när polisingripanden och trakasserier uteblir.
De vill inte heller se rap-grupperna samhällskritik som framvuxen
ur den ideologi för rättvisa, jämlikhet och solidaritet
som är samhällsbärande på Kuba. Att revolutionen
avskaffade den institutionaliserade rasismen och att rapparna sjunger
mot de fördomar som ännu finns kvar. Att det är samhället
som erbjuder dem scener och möjligheter att uttrycka sig, något
som väckte de utländska rapgruppernas förvåning
och avund, liksom kulturministerns närvaro på festivalen.
Det finns redan en lång rad scener i Havana och övriga
län där rap-musiken håller till som La Madriguera,
Alamar, El Café Cantante, La Casa de la Musica, el Salón
Benny Moré, el Salon Rosado osv. Medan rapen i USA och i
andra delar av världen snabbt kommersialiseras så utvecklas
den musikaliskt, litterärt och socialt på Kuba till en
konstform och ett genuint uttryck för den kubanska kulturens
mångfald.
Detta är en sammanställning av fem artiklar:
Rap cubano: con la manga hasta el codo, Manuel Henríques,
La Jirbilla 020827 (kubansk nättidskrift)
Underground revolution, Hip-Hop in Cuba, Annelise Wunderlich, Colorlines
vol 4, nr 3
Cuban Rappers Open Festival, Vivian Sequera, AP 02 08 16
Cuban Rap Festival Starts with Social Protest, Anthony Boadle, Reuters,
02 08 16,
Beats, rhymes and the politics of Hip-hop in Cuba, Nick Torrey,
020809
|
