Geopolitiskt ras för högern – i Amerika och Västasien
Den argentinske politiske analytikern Jorge Elbaum målar med breda penseldrag upp den nuvarande krisen för extremhögern i olika delar av världen.
Bakslagen för Netanyahu-Bolsonaro-Trump-axeln urholkar löftet om en oåterkallelig reaktionär våg. Den avgörande striden gäller förmågan att bygga upp hegemoni, inte ledarnas överlevnad. Dominobrickorna börjar falla och får högerns högmod att knaka på ett spelbräde som var tänkt som en spelplats för en långsiktig tidshorisont.
Netanyahu, Bolsonaro, Trump
Republikanernas nederlag i USA, Lula da Silvas seger över Flávio Bolsonaro och förlusten av majoriteten för Benjamin Netanyahus block öppnar en spricka i den reaktionära internationella rörelsen. Varje händelse har sina egna, inhemska orsaker, men sammantaget ifrågasätter de den påstådda oundvikligheten hos en höger som förväxlade sin valmässiga expansion med ett historiskt öde.
Trumpismens nederlag ger inte anledning att betrakta den som utdöd. Framför allt därför att de faktiska makthavarna som lyfte fram den fortfarande är oroade över den relativa förlusten – i geopolitiska termer – av sin globala makt, även om de fortsätter att koncentrera en växande andel av världens rikedom och inkomster. De senaste valhändelserna och mobiliseringarna, såväl i Europa som i Japan och Latinamerika, sätter återigen politiken i centrum för striden och fördriver marknadens splittrande fantasier. Där den demobiliserande propagandan framställde åtstramningar, individualisering, fragmentering och auktoritarism som de enda möjliga scenarierna, återtar folkmassorna, genom strejkerna och demonstrationerna, det kollektiva och gatorna.
Demokraterna återtog båda kamrarna i den amerikanska kongressen. Från och med nästa januari kommer de att kunna inrätta utredningskommissioner och efternamnet Epstein kommer återigen att pryda tidningsrubrikerna. Trump behåller sin vetorätt och omfattande verkställande befogenheter, men nederlaget minskar hans politiska handlingsutrymme; det eliminerar inte hans förmåga att orsaka skada och garanterar inte heller någon korrigering av hans utrikespolitik. Den latinamerikanska vänstern och den folkliga nationalismen är medvetna om att de inte får förväxla demokraterna med en antiimperialistisk kraft. Deras globalistiska och krigshetsande historia tvingar oss att vara misstänksamma och inte falla för någon form av naivitet. Men denna gång kommer de progressiva grupperna, knutna till Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez, som stärkts i mellanårsvalet, att möjliggöra en strid inom det nyliberala etablissemanget.
Ur ett geopolitiskt perspektiv kommer Iran återigen att utgöra den mest hotade fronten. Krigets kostnader pressar Vita huset att förhandla, men Trumps inre svaghet kan leda till en eskalering. I Ukraina och Indo-Stillahavsområdet kommer det parlamentariska skiftet i USA inte att radera de strategiska kontinuiteterna, men det är möjligt att den demokratiska fraktionen återigen satsar på de ukrainska nazisterna, ledda av komikern Volodimir Zelenski.
För Latinamerika och Karibien kommer den grundläggande risken fortsatt att vara inriktad på Kuba, som har blivit ett exempel på oöverträffat motstånd. Bland de alternativ som diskuteras när det gäller Havanna finns Marco Rubios avgång. Han är troligen den som bär det största ansvaret för den folkmordsliknande belägring som tio miljoner kubaner utsätts för. Bland anklagelserna mot honom från högern finns att han garanterade att ön skulle kollapsa inifrån i och med skärpningen av blockaden. Vilket inte skett.
Denna våg av bakslag utmanar även teknikmagnaterna. Musk och Peter Thiel förkroppsligar alliansen mellan ekonomisk koncentration, plattformar och politisk makt. Deras problem är den eventuella förlusten av skydd mot krav på reglering och högre skatter. Det vore förhastat att förutspå en finansiell kollaps, men NASDAQ-aktierna störtdök redan den 5 oktober på grund av opinionsundersökningar som pekade på ett nederlag för Trump och sjönk ytterligare efter hans valnederlag den 3 november. I Israel fick Netanyahu 53 mandat, oppositionen 48 och de arabiska listorna 19. Inget block uppnår majoritet, men Likud-ledaren är slut. Även om en avgång av den som anklagas för brott mot mänskligheten och folkmord inte innebär avkolonisering av Västbanken, eller ett slut på belägringen av Gaza, medför det potentiella deltagandet av antisionistiska grupper – såsom araberna i Ra’am och de i den gemensamma listan, ledda av det israeliska kommunistpartiet – åtminstone en spänning kring den strukturella frågan i den israeliska politiken, nämligen ockupationen av de palestinska territorierna. Att utesluta Smotrich och Ben Gvir – de två mest framträdande supremacisterna – försvagar dessutom det olagliga projektet att annektera Västbanken.
I detta sammanhang utsätts Milei för bakslag från sina främsta internationella förebilder. Till detta kommer UENO-affären och anklagelserna mot Paraguays avsatte president Santiago Peña, som i slutändan försvagar den destruktiva MERCOSUR-axeln, som drivs av Washington och genomförs av Milei. Brasilien återvinner utrymme för regional integration, medan Argentina drabbas av sina finansiella och diplomatiska satsningar. Mot bakgrund av dessa händelser samlar Brasilien och Uruguay mer politiskt kapital än Argentina och Paraguay, de två marionetterna inom den USA-ledda militäralliansen Escudo de las Américas.
Den latinamerikanska högern, som trodde sig befinna sig på toppen av en oåterkallelig våg, står nu utan narrativ. Problemet för många analytiker, som trodde sig se en reaktionär tsunami, är att de förbisåg det politiska mumlet som denna offensiv ger upphov till. Inför den trumpistiska expansionen förväxlade de valsegrar med en självständig drivkraft från utrikesdepartementet och aktörer som [”kungamakaren” och IT-arkitekten bakom flera högerns valsegrar] av Fernando Cerimedo. De förväxlade synlighet med förankring och framträdanden i olika sammanhang med socialt nätverk. De underlät att besvara den grundläggande frågan: Hur länge kan ett politiskt nätverk som hålls samman med tråd från utsidan hålla stånd, om det inte lyckas bygga upp en social kraft som kan stå på egna ben, oberoende av sina sponsorer?
Med historiska skillnader som inte får utplånas, vände sig Hitler, Trump och Milei till former av palingenetisk mytbildning, baserad på återgången till ett påstått glorifierat förflutet. Roger Griffin beskrev denna mekanism i ”Fascismens natur”. Tredje riket åberopade en imperialistisk storhet; MAGA lovar att återföra USA till toppen av världsmaktens hierarki; Milei idealiserar 1800-talets Argentina som jordbruksexporterande nation. Hitler upprätthöll sitt projekt genom krig. Trump tillämpade samma formel i Västasien. Milei försöker sig på en retorisk balansakt kring Falklandsöarna. Hans kommunikationsstrategier anspelar på de mekanismer som Jason Stanley analyserade i ”Hur fascismen fungerar”: antiintellektualism, hierarki, självoffersroll, straffmentalitet och hat mot utsatta grupper, som han lägger skulden på för de kriser som den nyliberala modellen orsakar. Den yttersta högerns kaos visar på en otvivelaktig oförmåga att staka ut västvärldens framtid. För mindre än ett decennium sedan skröt de om att de skulle genomföra en varaktig reaktionär revolution, efter att ha lappat och lagat på den strukturella ekonomiska krisen 2008. Verkligheten är att den atlantiska västvärlden befinner sig vid ett vägskäl, där Trump endast är ett symptom.
Jorge Elbaum, Telesur 261108 (ZT) Elbaum är argentinsk sociolog, journalist, forskare och professor
KUBA BEHÖVER OSS –
VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
STOPPA FOLKMORDET!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke.
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till ”Solceller till Kuba!”
Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0