Första veckan i oktober präglades av den gigantiska demonstration på Plaza de la Revolucion. Nära en miljon människor var där den 6 oktober, 25-årsdagen efter den hemska explosionen ombord på ett kubanskt flygplan ovanför Barbados, för att manifestera sin solidaritet med kampen mot terrorism, och samtidigt sitt avståndstagande från krig, den "amerikanska lösningen". På Kuba vet man vad det är fråga om.
Under de senaste fyra decennierna har det kubanska folket upplevt många terroristdåd av de mest skilda slag. Det har varit regelrätta militära invasionsförsök som vid Grisbukten, otaliga attentat riktade mot president Fidel Castro och mot kubanska båtar i främmande hamnar, bombdåd på kubanska ambassader, flygbolagskontor och turisthotell. Enligt de kubaner jag talat med, och artiklar i partiorganet Granma, ligger den Kubansk-Amerikanska Stiftelsen, "Fundacìon Cubano Americana" i Miami bakom merparten av dessa dåd, och bakom organisationen står USAs mäktiga spionorgan CIA. Det är därför med ett visst mått av förtrytsamhet som kubanerna nu bevittnar USA:s kampanj för att få stöd för sitt "krig mot terrorismen".

Ett flygplan sprängdes 1976
Inspelningen av den korta skräckfyllda ordväxlingen mellan piloterna på kubanska flygplanet CUT 201 över Barbados och kontrolltornet i Seawell har upprepats otaliga gånger i TV, inför 25-årsdagen av ett av de värsta terrorattackerna på kubanska civila. Några korta amatörvideobilder visar flygplanet ett ögonblick innan det slår ned i havet.
Klockan 12.23 kommer den första explosionen från passagerarkabinen i DC 8an.
"Vi har en explosion och måste gå ned omedelbart, Vi har eld ombord"
"Vill ni återvända till basen?" frågar tornet.
"Vi begär omedelbart landningstillstånd"
"Vi har totalt katastroflarm. Fortsätt inflygning" svarar tornet
Klockan 12.27 kommer en andra explosion från bakre toaletten. Den är allvarligare, och den fullbordar katastrofen. Det kommer rök från planets stjärtparti:
"Detta är värre, glid närmare vattnet, Felo, närmare vattnet" säger en av piloterna. Turisterna vid en badstrand ser planet ändra kurs, kanske för att undvika några kusthotell. I kontrolltornet i Seawell blir allt tyst.
73 människor dog, de flesta kubaner och bland dem Kubas framgångsrika ungdomslandslag i fäktning.
Hela händelseförloppet är väl kartlagt. De båda venezolanerna Freddy Luga och Hermán Ricardo hade fört ombord två bomber monterade i kameror och lämnat dem ombord när de steg av planet i Port Spain i Trinidad y Tobago. De greps senare på ett hotell, erkände genast utan märkbara skuldkänslor, och avtjänade ett 10-årigt fängelsestraff i Venezuela. Rättegången utpekade två kontrarevolutionärer av kubanskt ursprung, Orlando Bosch och Luis Posada Carriles som hjärnorna bakom dådet. Båda dömdes i Venezuela och båda är på fri fot. Efter att under några år vistats illegalt i USA fick Bosch nåd av president Bush i början av 1990. Carriles lyckades "fly" ur fängelset i Venezuela, tydligen med hjälp av mutor från "Fundacìon Cubano Americana". De två och andra CIA-agenter misstänks ligga bakom många av de otaliga attentaten mot kubanska ambassader, flygbolagskontor och båtar under 1990-talet.(se Kuba 4.01)

Folkfest med allvar
Här i Havanna är man naturligtvis förbittrad över att världens länder, som i alla år översett med de otaliga attentat som riktats mot Fidel Castro och mot Kubas folk och intressen, nu efter terrorattackerna mot New York och Washington tar USA:s parti, samma USA som man här ser som den främsta terroristnationen. USAs handelsblockad, som också tvingar alla bolag i andra länder som vill ha handelsförbindelser med USA att avstå från handelsutbyte med Kuba, betraktas också som en svår oförrätt, även om den inte ses som en direkt terroristhandling. 25-årsminnet av flygplanssprängningen vid Barbados blev därför ett utmärkt tillfälle att samla kubanerna kring landets officiella politik som vänder sig mot USA:s "krig mot terrorismen" för att i stället proklamera: "mot terrorism utan krig" (se sid 18).
Hela dagen före demonstrationen pågick förberedelserna i skolor och på arbetsplatser. På det institut där jag arbetar samlades "brigadistas" klockan fyra på lördagsmorgonen för att åka buss till Plaza de la Revolución. De som inte kan ta sig hit får övernatta på arbetsplatsen eller i studentbostäderna här på området. I en skola som jag besökte dagen före demonstrationen höll eleverna på att tillverka matlådor, stora som skokartonger. En kartonghög, stor som en långtradare, samlades i skuggan på skolgården. Det var som en välorganiserad lek - alla skrattade och verkade trivas. Sonen till en arbetskamrat är ordförande i en sektion av universitetets studentförening. Han övernattade på universitetet för att bevaka alla väskor och matlådor som förts dit i förväg.
Demonstrationen är en folkfest - ungefär som 1:a majdemonstrationerna i Sverige förr i tiden - i dag kanske mera jämförbart med en stor fotbollsfest därhemma. TV bevakar, rapporterar och spekulerar i förväg, högtalarbilar kör runt och uppmanar alla att delta, förväntan är på topp. Men här finns också en underton av allvar, av nationell samling.

Alla minns Barbados-olyckan. Barnen blir påminda i skolorna. Alla detaljer är kända - människor vet namnen på förövarna, händelseförloppet repeteras i TV och radio. Inte olikt de västerländska nyhetsbyråernas och politikernas sätt att behandla terroristattackerna mot World Trade Center och Pentagon. Förövarna måste straffas. Men kampen mot terrorismen måste föras utan krig betonar man - vi ställer inte upp på USA:s proklamationer. De måste rensa upp i sitt eget bo innan de blir trovärdiga, säger man här.
Det blir en gigantisk manifestation. Vid 4-tiden börjar bilar och bussar slamra genom gatorna in mot Plaza de la Revolucion. När nattmörkret börjar skingras på den enorma platsen är den redan full, nära en miljon människor, och när de första solstrålarna når podiet under José Martí-monumentet strax före 8 hörs ljudet av en trumpetfanfar - och mötet börjar. Det blir tal på tal, varvat med korta sång och musikinslag. Huvudtalare är förstår Fidel Castro, som med sin vanliga blandning av pedagogisk, mästrande och fascinerande talkonst, håller sin gigantiska publik fängslad och moltyst - en märklig och oförglömlig upplevelse av tystnad och koncentration bland så många människor.

Fidels tal
Fidel påminner om Kubas erfarenheter av terroristattacker och pekar ut USA som tillskyndare av de flesta av de hundratals terrordåd som drabbat Kuba under de 42 år som gått sedan revolutionen. Han talar om överenskommelsen Kuba gjorde 1973 med USA efter en serie flygplanskapningar, och hur USA inte levde upp till det avtal om utelämning och straffsatser som de skrivit under, vilket däremot Kuba fortsatt att göra även sedan avtalet ogiltigförklarades. Barbados-olyckan 1976 blev den sista droppen - USA rörde inte ett finger för att gripa och utlämna förövarna. Fidel uttrycker sig försonligt men också bestämt. I sedvanlig pedagogisk stil ger han exakta sifferexempel: De 73 som omkom på det kubanska planet vid Barbados utgör en andel av Kubas befolkning som motsvarar 7 USA-plan med 300 passagerare vardera. Om vi går längre, och ser till de 3478 kubaner som fått sätta livet till under fyra decenniers terroristattacker från USA:s sida - inklusive invasionsförsöket vid Grisbukten - skulle det motsvara 88434 människor i USA, dvs nästan lika många USA-medborgare som fick sätta livet till i Korea och Vietnam.
Det finns inget av revanschlust eller hämndbegär i Fidels tal. Han visar att Kubas folk vet vad det är att lida under terror - om några kan förstå hur folket i USA upplevde händelserna den 11 september så är det kubanerna!
"Vi har full moralisk och juridisk rätt att kräva slut på terrorismen mot Kuba, och slut på den brutala ekonomiska blockaden. Våra bröder och systrar som dog i bombdådet över Barbados är symboler i vår kamp mot terrorism. Historien, som kan vara oförutsägbar, har velat ha det på detta sätt", avslutar Fidel.
Vi tar oss tillbaka genom staden en stund innan demonstrationen har avslutats. Havanna, som en normal lördag skulle pulsera av liv, trafik och kommers under dessa friska morgontimmar, ligger nu öde och tom. Markanaden och växlingskontoret där vi brukar handla är stängda, liksom alla gatustånd och butiker. Endast kvartersbutiken med de nödvändigaste livsuppehållande varorna som köps på ransoneringskort, är öppen. Folket här har manifesterat sin solidaritet med sin regering och dess politik. "Kamp mot terrorism utan krig! Rättvisa åt offren för Barbadosolyckan!"

Venezuela begär Posada Carriles utlämnad från Panama

Den ena av de två dömda i Venezuela efter Barbadosattentatet, Luis Posada Carriles som med CIAs hjälp lyckades fly ut fängelset 1985, har begärts utlämnad från Panama där han sitter häktad anklagad för att ha planerat mordförsök på Fidel Castro under dennes vistelse i Panama i samband med Iberoamerikanska toppmötet i november 2000. Kuba har också begärt Posada Carriles utlämnad med hänvisning dels till hans ansvar för flygplanssprängningen 1976, dels hans ansvar för sprängattentaten mot restauranger och hotell i Havanna sommaren 1997, samt flera attentat mot kubanska liv och egendom utomlands under decennier. Men Panama har av politiska skäl vägrat lämna ut honom. Kuba välkomnar nu Venezuelas begäran, för man fruktar att Panama kommer att låta honom undkomma straff. Posada Carriles är sedan 1970 formellt medborgare i Venezuela. Se Kuba 4.98, 1.01, 2.01.