Teatro Amadeo Roldán i Vedado spelar Kubas nationella symfoniorkester (Orquesta Synfónica Nacional de Cuba) verk av Mozart, Gustav Holst och Gershwin. Orkestern har anor från 1910 men ombildades revolutionsåret 1959. Kvällens konsert är en stor begivenhet, och många av Havannas "kulturkändisar" är där, bland andra kulturministern, sångerskan Cecilia Sanchez och sångaren och kompositören Silvio Rodrigez. Efter att ha förstörts av en brandbomb för några år sedan är den vackra sekelskiftesteatern nu återställd, men teatersalongen var man tvungen att helt bygga om i modern stil. De vackra ljusbruna träpanelväggarna pryds nu av stora väggmålningar av J Fornés, fyra stiliserade mans- och kvinnofigurer på varje sida om scenen.
Orkestern tar plats. De flesta är unga, några medelåders, en och annan i 60-årsåldern. Som alltid här på Kuba är alla hudfärger representerade. Nästan hälften av musikerna är kvinnor, klädda i svart. Männen har vita skjortor och valfri slips. De har verkligen utnyttjat den valmöjligheten, och slipsmotivens färgrikedom, flores och mariposas, ger ett nästan komiskt intryck.
Orkestern slutar gnissla, dirigenten Enrique Pérez Mesa kommer in, publiken applåderar och man drar igång med ouvertyren till Enleveringen i Seraljen. Publiken applåderar artigt. Med den beundrade pianisten och kompositören Frank Fernández spelar orkestern Mozarts 21sta pianokonsert. Jag granskar orkestern i min kikare, och det slår mig hur vackra musikers ansikten är när de spelar, slutna och koncentrerade. Applåder - Fernández bugar, lägger handen mot hjärtat och ler.
Efter pausen blir det "Jupiter, glädjens överbringare", sista delen av Gustav Holsts "Planeterna" från 1919. I detta rikt orkestrerade verk får musikerna utlopp för sin spelglädje och rytmkänsla. Dirigenten använder hela sin kropp i sin ansträngning att nå fram till dem, och de spelar, blåser, slår, sveper med stråkar och knäpper på strängar. Publiken är med på noterna, och just innan den sista tonen dör bort bryter applåderna ut. Musikerna acklamerar: detta gillar dom. Så dags för Fernández igen, och Rhapsody in Blue. Och nu tänder det verkligen. Kan detta verk spelas med större precision, säkrare rytm, mera känsla än här. Dirigenten fäktar med armarna och hoppar på pulpeten, pianisten slår nästan locket av flygeln, blåsarna frambringar den mest osannolika heshet och strävhet ur sina instrument - och så plötsligt kommer det tunna, spröda melodislingor som ur en tystnad - hur är det möjligt. I alla fall är det säkert och virtuost, och nu är publiken i extas. När den sista tonen faller står de redan upp med händerna i vädret, bravoropen skallar, dirigenten och pianisten ser nästan generade ut, musikerna skrattar och ler.

Detta är fest, detta är något man gillar. Varför spela Mozart medelmåttigt när man kan spela Gershwin med sådan bravur.
Publiken ger sig inte - det måste bli ett extranummer - och då kommer konsertens nästa höjdpunkt. Fernández spelar "La Comparsa" av Ernesto Lecuona. Först ett pianosolo, sedan orkesterversionen. En närmast osannolik rytmik, sugande och svävande, orkestern hummar, hela salen gungar, kubansk son för symfoniorkester. Obeskrivligt och oförglömligt.

Ung Kulturarbetarkongress
I mitten av oktober höll de unga kubanska kulturarbetarnas organisation "Hermanos Saiz" kongress i Havanna. Organisationen som funnits i 15 år tog sitt namn efter bröderna Luis och Sergio Saiz, två tonåringar som mördades 1958 av diktatorn Batistas polis. Idag är de över 3.000 medlemmar. De unga kulturarbetarna arbetar också mycket med ungdomar i olika projekt, där på senare år rock och rapmusik blivit alltmer populära.
Till avslutningen kom Fidel Castro och uttryckte bland annat sin uppfattning att kultur är direkt förknippat med kunskap och förståelse, något som i allt högre utsträckning präglar den kubanska befolkningen. Han sade också att kulturen ständigt utvecklas och apropos rapmusikens popularitet att "om vi kan ta till oss europeisk ballet varför skulle vi ta avstånd från kulturyttringar som vuxit fram bland förtryckta svarta grupperingar i New York?"
Under kongressen diskuterade rappare, rockare, dansare, teaterfolk, författare, musiker m fl kulturutvecklingen på Kuba, och främjandet av olika konstformer, och varför vissa får större gensvar än andra.