Externa intressen har med historisk regelbundenhet utsett Kuba till skådeplats och scen för överdåd parallellt med exploatering och annektering. Landet kan idag utgöra sinnebilden för det mångkulturella och ligger som ett nyckelhål i historien där många ismer provats. Nu står turismen på tur.
Av det som byggts sedan 1600-talet finns oändligt många bostadshus, offentliga byggnader, stadspalats, fort och borgar och inte minst kyrkor kvar. Det byggda har liksom folket följt med in i den nya strukturen. Den kulturella skatt som finns bevarad är överväldigande. Kubas med omvärlden integrerade historia kan avläsas liksom avtryck av årsringar i ett vittförgrenat träd.
Kubas och Havannas kropp finns ännu kvar och tillåts att åldras. Förfallet och nedbrytningen döljs inte heller. Kubas bebyggelse liksom människan lever också genom och med olika epoker. Det finns inte en kvinnokropp som inte får gå i ett par "tajts", noterar vi. Det finns inte hus som man inte kan bo i.
Havannas stadsplan och utveckling kan följas via två byggda modeller: en över hela Havanna finns i Miramar och en som visar Gamla Havanna finns där. Arkitekterna är organiserade och driver sedan en längre tid frågor om bevarandevärden liksom förändring och nytillskott. De berättar och vi lyssnar. Detta engagemang är av central betydelse idag eftersom omvärlden återigen står på tröskeln och vill investera och bygga nytt. Inte minst hotell. Häri ingår även en önskan om rivningar och höjda exploateringstal.
På landsbygden har det sedan 1970-talet pågått projekt för att återställa de sedan 1500-talet och framåt skövlade landskapavsnitten. Här bedrivs idag en "finstämd" eko-turism i liten skala.
Som arkitekt finner jag på Kuba den västerländska arkitekturhistoriens samtliga representanter. Presidentpalatset från 1920 med dess ursprungliga uttryck och till viss del möbler finns kvar men är idag revolutionsmuséum. Capitolium från 1929 som liknar dess namne i Washington, har bevarats med inredningen intakt trots att styrelseskicket ändrats till det diametrala. Idag är det bl.a. ett konferenscenter. Ett omfattande restaureringsprojekt pågår i Gamla Havanna.

Det finns inte ett hus som inte går att restaurera, syns det. Barnen deltar i skolprojekt som skall stärka deras självkänsla och inge dem stolthet inför att de bor i Gamla Havannas än så länge slitna och förfallna stadsdel.
Havanna var en välbefäst hamnstad. Borgen och forten från 1500 och 1700-talen som bevakar hamninloppet är imponerande byggnadsverk, välhållna och öppna för besök. Vår sexåring tyckte detta var något för "Pippi Långstrump". Nya välkomponerade utställningar med föremål från hela världen finns att beskåda, "kommendantens hus" där Che Guevara tog in 1959 ingår också här.
Modernismen är också representerad. Vi läser att Europa på 1600-talet sände över sina bästa ingenjörer, hus- och stadsbyggare och arkitekter och detta gjorde även USA, men lite senare. Vi tittar in genom foajéfönstren på Teatro América från 1941. Teatergruppen bjuder in oss. Vi beser lokalerna i mörker med hjälp av ficklampa. Orkanen passerade dagen innan och strömmen är bruten. Teatern är intakt. Dagen därpå får vi komma tillbaka. Då finns en viss belysning. Vi prövar akustiken från scenen, den är enastående.
Vi blir på samma sätt insläppta på Club Nautico, strandklubb från 1953 utanför Havanna. Ett gott exempel på modern betong- och glasarkitektur.
På landsbygden och i byarna finns många exempel på god vardagsarkitektur. Betongkaserner finns men upplevs som främmande inslag såsom ett historiskt avtryck från en period i Kubas historia.