Genom raderna av citrusträd närmade vi oss Escuela Internacional de Cine y TV. Helt för sig själv ligger den - en enklav. Jag var nyfiken, hade hört så mycket om skolan. Nu var jag här för att undersöka om det skulle finnas förutsättningar för närmare kontakter mellan den kubanska skolan och min egen - Högskolan för Fotografi och Film vid Göteborgs universitet där jag arbetar som högskolerektor.
Den kubanska filmskolan som funnits i femton år har internationellt gott rykte. Skolan grundades bland annat av författaren Gabriel Garcia Marques, som fortfarande sitter ordförande i den stiftelse som är huvudman för skolan. Som enda filmskola i världen har den fått Cannes-festivalens speciella pris. Storheter som Coppola har undervisat. Rektor är Edmundo Array från Venezuela.
Studenterna kommer från hela Latinamerika, ungefär 100 studenter vid varje tillfälle. Skolan har dels en grundutbildning, dels workshops och seminarier av fortbildningskaraktär. Grundutbildningen är tvåårig och har olika linjer: spelfilmsregi, dokumentärfilm, foto, ljud, manus och produktion m fl. Första året är gemensamt. Här ingår grundläggande hantverksinriktade studier i filmmediets olika metoder. Praktiska övningar är i huvudsak baserade på 16mm tekniken. Under det andra året bildar studenterna team som gör examensfilmerna. Genom begränsningen till två år kommer skolan inte helt upp i den nivå som de svenska högskoleutbildningarna har. Strukturen påminner dock om traditionella filmskolors, exempelvis Dramatiska Institutet i Stockholm. Den skiljer sig därmed från den nyare typ av uppbyggnad som finns i Göteborg (Högskolan för Fotografi och Film) där det filmiska berättandet står i centrum snarare än genrer och yrken, och där teorin spelar stor roll.
I de samtal jag hade med vice-rektor Leopoldo Pinzon från Colombia och med några av studenterna fick jag intrycket att skolan inriktar sig på en klassisk tradition, där medvetenheten om filmens och filmarnas roll i samhällsutvecklingen är stor. Pedagogiken bygger på de klassiska redskapen: Föreläsningar, seminarier, workshops, handledning och praktiska övningar med redovisning och kritik. Lärarna kommer från hela världen. Även svenska lärare som bland andra Antonia Carnerud som drev en workshop i filmklippning för några år sedan. Danskarna har varit flitigt inblandade. Den göteborgska inriktningen på karaktärsutveckling i det filmiska berättandet föreföll högintressant för kubanerna. Kanske finns här utrymme för lärar- och studentkontakter mellan Havanna och Göteborg? Leopoldo Pinzon välkomnade svenska studenter som ville genomföra projekt på Kuba. Skolan har också haft åtminstone en svensk student - Patrik Axén som gick ut producentlinjen för ett år sedan. Patrik kunde ge en fyllig och positiv bild av sina erfarenheter.
Skolan har påbörjat inträdet i den digitala världen. Man har två s.k. AVID-enheter, och berättade att drift och underhåll fungerande tillfredsställande. Leopoldo Pinzon var mycket intresserad av arbetet med den nya enkla digitala DV-tekniken i Göteborg.

Den basutrustning med DV-kamera och lap-top redigering som Göteborgsstudenterna har tillgång till, borde vara attraktiv i hela Latinamerika. Svårigheten är förstås investeringskostnaden och underhållet. Vi kom överens om att fundera vidare på möjligheten av att på Kuba genomföra en workshop i DV-baserad produktion, eller att inbjuda någon gäststudent eller lärare till Göteborg för att specialstudera DV-tekniken.
Skolan ligger strax utanför San Antonio los Baños, några mil söder om Havanna. Studenterna bor i komfortabla studentrum med egna pentryn och badrum. Man äter i en gemensam restaurang. Det hela är anspråkslöst och propert. En 50m simbassäng ingår. Atmosfären känns stimulerande - ungefär som på en dynamisk svensk folkhögskola. Den som känner sig isolerad kan lätt ta sig till Havanna på under timmen. Där finns som bekant allt.
På resans sista dag träffade jag Heidi Grau (isafaud@cubarte.cult.cu) som är motsvarande viceprefekt på institutionen för massmedia vid Havannas universitet. Mötet ägde rum några dagar efter att orkanen Michelle dragit förbi, och huset var utan elektricitet och ingen verksamhet pågick. I stora drag kan utbildningen beskrivas som en varvad teoretisk och praktisk utbildning på fem år. Den leder alltså till en examen på närmast magisternivå. Man kan bland annat studera fotografi, television, film och radio. Varannan vecka är schemalagd undervisning i teoretiska ämnen, varannan vecka arbetar studenterna inom den statliga televisionen, radion eller pressen. Det blir på så sätt en ständigt pågående praktik (och billig arbetskraft för mediasektorn). Denna praktik har endast de kubanska studenterna tillgång till. De utländska studenterna får istället arbeta i projekt. Sammanlagt finns ungefär ungefär 160 studenter på institutionen varav cirka 30 icke-kubaner.
Förhållandena i institutionens byggnad föreföll enkla. Ganska trånga utrymmen och minimalt med tekniska hjälpmedel. Institutionen ligger i det idylliska Miramar i västra Havanna, ett stenkast från svenska ambassaden och nära ISA, den kända konstskolan. Den fick vi tyvärr inte besöka på grund av de skador som orkanen Michelle åsamkat byggnaderna.
Sammantaget är mina intryck positiva. Jag är övertygad om att det skulle vara ömsesidigt fruktbart att utveckla kontakterna med framför allt den internationella filmskolan. Hur det ska gå till får vi diskutera. Under alla omständigheter är Kuba verkligen värt ett besök. Jag reste med familjen och vi hade en mycket fin tid. Även orkanen Michelle blev en positiv upplevelse så till vida att de kubanska myndigheterna så beslutsamt och professionellt hanterade situationen och framgångsrikt förebyggde skador.