|
Ska
EU äntligen våga sig på att trotsa USA och innefatta
Kuba i sitt samarbete med länderna i Latinamerika och Karibien.?
I början av december besökte en EU-delegation under belgisk
ledning Kuba för att återuppta de samtal som i princip
avbröts våren 2000 (se Kuba 1.01).
Mot EU-majoritetens vilja blockerade England och de skandinaviska
EU-länderna våren 2000 Kubas möjligheter att komma
med i det förnyade "Lomé-avtalet" mellan EU
och forna kolonialländer. Det upprörde de drygt 70 ickeeuropeiska
medlemsländerna i Lomé-avtalet (numera kallat ACP -
the African-Caribbean-Pacific Group) och skapade en förtroendekris.
Så när Frankrike övertog ordförandeklubban
i EU började franska regeringen arbeta för att få
till stånd ett samarbetsavtal med Kuba utan att följa
"gemensamma hållningens" krav på systemskifte
(se Kuba 1.97, 3.97, 3.98, 2.00). Den "gemensamma hållningen"
antogs i december 1996 som en eftergift för att USA skulle
avstå från att tillämpa Helms Burton lagen på
europeiska företag. Den innebär att vägra samarbetsavtal
och krediter, och i stället aktivt samarbete med de USA-stödda
s k dissidenterna.
De flesta EU-länder utom Sverige, Danmark och några till
utvecklar dock både handel och biståndssamarbete och
politiska kontakter på regeringsnivå med Kuba tvärs
emot "gemensamma hållningen" och arbetar för
att ändra den. Frankrike lyckades inte under sin ordförandetid,
och när klubban gick till Sverige lades förhoppningarna
om en öppnare hållning mot Kuba på is, eftersom
Sverige tillhör hökarna i frågan. Men sedan Belgien
tog över har framsteg gjorts, och lett fram till samtalen som
inleddes i december i Havanna. Belgien har också gått
i spetsen när det gäller politiskt utbyte med Kuba och
handel och bistånd.
Den belgiskt ledda delegationen till Havanna tycks ha intagit en
respektfull hållning (även den svenske representanten
som ingick), i stället för att som tidigare försökt
mästra Kuba. Enligt Granma bekräftade båda parter
sitt intresse av att utbyta information om mänskliga rättigheter,
att leva upp till de internationella avtal som finns inom området
och att hålla regelbundna möten om frågan för
att skapa bättre förståelse mellan Kuba och EU.
De var överens om att öka samarbetet, också med
tredje länder, och tog avstånd från ensidiga extraterritoriella
åtgärder som går emot internationell lag och FN-stadgan
(dvs Torricelli- och Helms Burton- lagarna). Och EU-delegation utfäste
sig att liksom Kuba främja tillämpningen av alla de existerande
avtalen mot terrorism (se sid 18)
Det verkar som om Kuba ser positivt på denna nya hållning
från EUs sida. Havanna kan också räkna med starkt
stöd från länderna i ACP-gruppen som i ett uttalande
en vecka efter EU-delegationens besök i Havanna än en
gång uppmanade EU att innefatta Kuba i samarbetet med ACP,
utan att ställa några särskilda villkor. Det är
en upprepning av ACPs ställningstagande från mars 2000
och 2001, och som hittills mött motstånd från en
liten grupp inom EU.
Starkt stöd för en mer respektfull Kuba-politik kommer
också från NGO-organisationerna i Europa. Ända
sedan EU-fattade sitt olycksaliga beslut att arbeta för ett
systemskifte har de europeiska NGO-organisationer som sysslar med
biståndssamarbete krävt en ändring. Ett exempel
är uttalandet från de europeiska NGO-organisationernas
årsmöte 1999 där de krävde att EU skulle skriva
samarbetsavtal med Kuba som med alla andra latinamerikanska länder.
|
|
|
|
Många
upprop och uttalanden har också under åren riktats till
EUs olika instanser. Det senaste kom i början av december från
en samordningsgrupp mellan NGO-organisationer i 8 EU-länder,
genom OXFAM. Det hänvisade till namninsamlingar som pågått
under hösten i Italien, Spanien, Tyskland, England, Irland,
Österrike, Belgien och Frankrike med över 30.000 underskrifter.
Nu går EUs stafettpinne vidare till Spanien, det land som
1996 på USAs uppdrag formulerade den "gemensamma hållningen"
men också det land vars näringsliv har investerat mest
i samriskföretag och handel med Kuba. Så det återstår
att se om Kuba-frågan fryser till igen, eller om EU äntligen
ska frigöra sig från en skamlig särbehandling av
det land i Karibien och Latinamerika som mer än något
annat gjort allvar av respekten för mänskliga rättigheter.
Nya donationer från Belgien
Utöver ett bidrag på nästan 900 00 dollar för
rening av Havannas hamn, ska Belgien bidra till bostadsbyggande
i Gamla Havanna, enligt Belgiens ambassadör på Kuba.
När Patrick De Beyter talade på FN-kontoret i Havanna
där hamnprojektet undertecknades, betonade han sin stolthet
över detta arbete i ett land som Belgien utvecklar allt bättre
relationer med.
"Vi kanaliserar vårt stöd till projekt som detta
och bostäder i Gamla Havanna genom FN:s utvecklingsprogram
och det ger bra resultat, även om vi är för en spridning
av samarbetet och från nästa år kommer detta att
organiseras bilateralt genom en överenskommelse mellan Belgien
och Kuba."
Luis Gomez Echeverri, representant för FN:s utvecklingsprogram
i Havanna, framhöll att Belgiens bistånd kan tjäna
som en sporre för andra länder. Han avslöjade att
samtal förs med Tyskland, Norge, Italien och Japan.
Kubas viceminister för utländska investeringar och ekonomiskt
samarbete, Raúl Taladrid, uttryckte sin tacksamhet för
det belgiska stödet och poängterade att det är en
fortsättning på projekt som redan är på gång.
Dessa omfattar muddring och att ta bort förorenat slam från
Agua Dulce anläggningen, rening av utsläpp från
10 industrier och en anläggning under uppbyggnad för att
ta hand om avfallet.
Granma, oktober 2001
Storbritannien utvidgar Kuba-kontakter
Storbritanniens energiminister Brian Wilson förklarade att
de börjat titta på oljeinvesteringsmöjligheter på
Kuba, även om det slutliga beslutet vilar på oljebolagen.
Han besökte Havanna i oktober, för femte gången,
och träffade vicepresident Carlos Lage m fl ministrar.
Wilson berättade att hans överläggningar också
rörde möjligheterna att sälja brittisk utrustning
till Kubas sockerindustri och planer på att utvinna energi
från biomassa. Och han bekräftade att en viktig grupp
brittiska företagare kommer att vara med vid Havannas handelsmässa.
Granma, oktober 2001.
|