Hundratals vänsterpolitiker och aktivister från Latinamerika inledde ett fyra dagars möte i Havanna för att enas i kampen mot USAs och kapitalismens inflytande i världen". Så inledde nyhetsbyrån Reuter sin korta rapport från Sao Paolo Forumets Havannamöte i december. Och fortsatte: "Kubas president, en symbol för den latinamerikanska vänstern sedan 1959, deltog tillsammans med 400 delegater i öppningsceremonin och hyllades av Brasilianska Arbetarpartiets Lula". Men, måste Reuters korrespondent tillägga, "även om Castro fortfarande hyllas av många inom vänstern så säger hans kritiker att han förvanskat revolutionen till diktatur".
Men det var inte den fråga som diskuterades. Det var Latinamerikas alla brännande frågor som stod i centrum för debatterna i de olika regionala kommissionerna som förberedde resolutionsförslag till plenarsessionerna. Det handlade om den för folkflertalet alltmer desperata ekonomiska situationen som den nyliberala enda vägens evangelium lett till. Utlandsskulden har fördubblats och slukar 56 % av alla exportintäkter. Andelen fattiga har ökat från 39 % till 44 %, 225 miljoner människor. Och ett av Latinamerikas rikaste länder, Argentina är bankrutt. Det handlade också om Amerikanska Frihandelsavtalet ALCA, om USAs Colombiaplan, USA-flottans ockupation och bombningar av Vieques i Puerto Rico, blockaden mot Kuba, det s k kriget mot terrorism mm
Många delegater talade om faran med USAs Colombiaplan, eller Andinska Initiativet som den döpts om till. Det innebär inte bara miljarder dollar till colombianska militären utan ökad närvaro av USA-militär också i Ecuador, Bolivia, Peru m fl länder. Andinska Initiativet är helt enkelt den väpnade armen för att genomföra ALCA och annektera Latinamerika och Karibien och uppnå det fjärde Santa Fe-dokumentets mål "Garantier för att länderna i världsdelen inte ska uppträda fientligt mot USA och för att världsdelens naturresurser ska vara disponibla för att tillgodose USAs nationella prioriterade behov". I Andinska Initiativet ingår samverkan mellan USA-baser i Brasilien, Colombia, Ecuador, Peru, El Salvador och Honduras och Boliva, Argentina och Panama om USA får som de vill
Efter 11 september 2001 meddelade USA också att Colombia ska bli frontlinje i "kriget mot terrorismen". Förevändningen "krig mot knarkhandeln" kan nu överges och FARC-och ELN-ledarna liknas i stället vid Bin Laden. Många av deltagarna på Sao Paulo Forum såg i detta en fortsättning på USAs praktik att kalla befrielserörelser för terrorister, som täckmantel för att angripa alla folkliga organisationer. Den chilenska polisens precis genomförda razzia mot Chiles kommunistparti och arresteringen av flera medlemmar, bland dem ordförande Gladys Martin, föll väl in i den ramen. Hetsjakten mot progressiva krafter med arabiska namn i centrala Sydamerika är ett annat exempel. Liksom domarna mot de kubaner som i Miami infiltrerade terroristorganisationer för att förhindra attentat som skulle kosta kubaner och nordamerikaner livet. Men i stället för att hyllas döms de till livstids fängelse, för de avslöjade fel sorts terrorister (se sid 19)
Men diskussionerna handlade också om de växande protesterna från folkliga organisationer, ursprungs-befolkningar, jordlösa, arbetare. I sitt anförande tog Ignacio "Lula" da Silva upp detta och frågade sig varför den latinamerikanska vänstern inte lyckas komma till makten när deras projekt innebär en politik för förbättringar för folkflertalet. En ung argentinska, Maria Silvina Anguinetti menade att många unga arbetare och studenter i hennes hemland, som deltar i de stora gatuprotesterna och strejkerna, inte känner sig företrädda av de traditionella vänsterpartierna och deras program. Hon pekade på att i de senaste valen var 40 % av rösterna blankröster, vilket är ett klart uttryck för misstroende. Detta måste analyseras grundligt.
I ett möte för de parlamentariker som deltog uppmanade talmannen i Kubas parlament Ricardo Alarcon sina kollegor att placera kampen för demokratin i centrum. "Vi inom vänstern måste sätta folks rättigheter i centrum, och kämpa för en ren och skär demokrati".
Kubas president Fidel Castro satt med vid alla plenarsessioner, och höll avslutningstalet. Han sade bl a att nyliberalismen, imperialismen och kapitalismen befinner sig i extrem kris, en slags "specialperiod", med syftning på det ekonomiska undantagstillstånd som Kuba levt i under 90-talet, efter sovjetblockets sammanbrott. Men den kubanska specialperioden kunde överkommas med folklig samling i ett solidariskt samhälle, och Kuba är nu det tryggaste landet på kontinenten. Det är värre med nyliberalismen för den är ohållbar, och den har inga ideer om hur världens problem ska lösas. Den kommande tiden kommer att bli avgörande för om världen kan gå in i ett nytt skede av social rättvisa, eller om det är planetens undergång som står för dörren, menade Fidel Castro.
Forumet antog ett antal deklarationer mot ALCA och Andinska Initiativet, USAs ekonomiska krigföring mot Kuba, USAs krig mot Afganistan, och uttalanden till stöd för den boliviarianska revolutionen i Venezuela, för självständighetskampen i Puerto Rico, för Movimiento sin tierra i Brasilien, för Mumua Abu Jamal, för de fem kubaner som dömts i Miami för sin kamp mot terrorismen, och för puertoricanska frihetskämpar som sitter i USA-fängelser mm.

Samling mot Amerikanska Frihandelsavtalet, ALCA
En knapp månad innan Sao Paolo Forumet samlades 700 företrädare från 248 organisationer i 34 länder i Nord- och Sydamerika och Karibien i Havanna för att samordna sin kamp mot USAs planer på att svälja hela världsdelens ekonomi. Osvaldo Martinez som är ordförande i det kubanska parlamentets finansutskott stod som värd för mötet som skulle analysera det verkliga innehållet i USAs s k frihandelsavtal, som går ut på att öppna världsdelens ekonomi för USA, och samtidigt fortsättningsvis skydda USAs ekonomi. Under tre dagar 13-16 november diskuterades detta, och alternativa utvecklingsplaner. Errol McLeod från Trinidad Tobago såg ALCA som ytterligare en USA-plan för att lägga beslag på världsdelens rikedomar. Adalila Celala från advokatsamfundet i Kalifornien talade om den ökande medvetenheten i USA om ALCAs negativa konsekvenser för folken, även USAs. Den venezolanska ekonomen Nora Castañeda framhöll hur ALCA särskilt skulle drabba kvinnorna i Latinamerika, och företrädare för "Frente Continental por el Derecho a una Vida Digna" (Kontinentala Fronten för Rätten till ett Värdigt Liv) beskrev hur "våra folk är en marknad av billig arbetskraft, värdefulla naturtillgångar och oändliga möjligheter att utnyttja vår biologiska mångfald".
Brasilianaren Emir Sader, som ingår i den internationella kommittén för II Sociala Världsforumet i Porto Alegre, förde ihop kampen mot ALCA med den internationella rörelsens kamp mot tredje världens skuldbörda och informerade om den internationella tribunal mot skuldutpressningen som ska inledas i Brasilien i februari 2002.
Alianza Social Continental, Världsdelens Sociala Förbund, har en viktig uppgift, men också styrka att klara av den, som en del av en världsomfattande rörelse mot den nyliberala globaliseringen.

23 Latinamerikanska
Filmfestivalen
Under tio dagar i december, år 2001 som tidigare, gick en halv miljon kubaner på bio för att se filmerna i den Latinamerikanska Filmfestivalen. De 400 festivalfilmerna visades runt om på 22 av Havannas biografer. Förutom de filmer som tävlade i de olika klasserna - fiction (40 filmer), dokumentär (40 filmer), tecknat (13), nybörjare (20 filmer) m fl ingick också specialvisningar, minnesprogram och hyllningar och ett urval av 30 filmer ur 15 års produktion från filmskolan i San Antonio de los Baños. Argentina deltog med flest filmer (15) följda av Mexiko (11) och Brasilien (11), och sedan kom Chile, Venezuela, Cuba, Peru och Uruguay . Utom tävlan visades filmer från Tyskland, USA (Sundance) och Schweiz. Moulin Rouge och Tretton dagar ingick också i programmet liksom Jean Luc Godards Eloge de l´Amour och iranska The Jafar Panahi Circle.
Första Korallpriset gick till "La cienaga" (träsket) regisserad av argentinska Lucrecia Martel. Andrapris till mexikanska "Perfume de Violetas" av Maryse Sistach och tredje till chilenska "Taxi para tres" av Orlando Lubbert. Brasilianska "A la izguierda del padre" (till vänster om fadern) fick juryns specialpris och kubanska "Miel para Oshún" särskilt omnämnande.
Publikens pris gick till argentinska "El hijo de la novia" och Internationella Katolska Filmpriset till "Video de la Familia" av kubanska Humberto Padron som också fick Korallpriset inom dokumentärklassen. Nybörjarpriset gick också till Kuba och "Nada" av Juan Carlos Cremata och "25 wattes" av uruguayaren Juan Pablo Rebella, i en samproduktion mellan Kuba, Frankrike, Spanien och Italien. Priset för icke latinamerikanska filmare som behandlar latinamerikanska teman delades mellan "Caminantes" av spanska Fernando León de Aranoa och "Sacrificio" av svenska Erik Gandini och Rarik Saleh.

Latinamerikanska och karibiska journalister

Andra veckan i oktober samlades latinamerikanska och karibiska journalister till kongress i Havanna. De omkring 300 deltagarna kom från 29 länder och diskuterade frågor som utbildning och fortbildning av journalister, nya kommunikationsmetoder, och tillståndet på arbetsmarknaden för journalister. De dramatiska effekter som den s k fria marknaden har på media med stor arbetslöshet, låga löner och uppbrytning av journalisternas fackliga organisationer var en av många brännande frågor.
Journalister från Argentina, Panama, Peru, Nicaragua, Ecuador m fl talade ut om de enorma problemen med att få ut annan information i Latinamerika och Karibien än de stora USA-baserade mediemogulernas desinformation. Och ordföranden i den kubanska journalistförbundet påminde om att 600 journalister mördats under de senaste decennierna.
Stor utrymme i debatten ägnades också åt den nya internationella situation som uppstått efter terrorattentaten den 11 september, och hur massmedia banat väg för och nu backar upp USAs bombningar av Afganistan med otaliga oskyldiga civila offer som följd.