| |
W Bush blev president tack vare den exilkubanska extremhögern
i Florida, där hans bror är guvernör. I sin stab
plockade han sedan in flera exilkubaner, bl a Otto Reich som ledde
Reaganregimens propagandakrig mot Nicaragua och deltog i Iran Contras
affären. Han har nu ansvar för USAs relationer med Latinamerika,
där återisolering av Kuba är en prioriterad fråga.
Det var också han som skötte kontakterna med kuppmakarna
mot Chavez i Venezuela.
När Kuba efter den värsta orkanen i mannaminne, i november
2001, fick lov att köpa livsmedel från USA, såg
många det som ett första steg för att lätta
blockaden. Men det var ett undantag, och har sedan motverkats av
allt hårdare kontroller och inskränkningar. Och propagandan
mot Kuba har trappats upp häftigt bl a med grundlösa anklagelser
om biologiska vapen och stöd till terrorism. Mot denna bakgrund
har Kuba skäl att notera USAs alltmer extrema politik för
militära anfall på “skurkstater” i “förebyggande
syfte”.
Vid en minneshögtid vid West Point Military Academy 5 juni
talade W Bush för en världsmakt som anser sig ha rätt
att slå till först “på ett ögonblicks
varsel i vilket mörkt hörn i världen som helst...
om vi väntar på att hoten ska ta form har vi väntat
för länge... vi måste vara redo för förebyggande
tillslag... uppdaga terroristceller i 60 eller ännu fler stater...
skicka diplomater när det behövs och soldater när
det behövs".
I denna föreställningsvärld finns inga rättigheter
för andra folk och stater, och ingen lag och ordning. “Skjut
först och kolla sedan” blir riktlinje för världens
supermakt.
Långt före 11.9 hade W Bush kraftigt ökat anslagen
för att ta fram effektivare, dödligare och fler vapen.
Efter 11.9 har det militärindustriella komplexet fått
ännu fler miljarder, talet om valfusk tystnat, exilkubanska
extremhögern fått plats i Vita Huset, FN skjutits åt
sidan och de allierade öppet hänvisats till underordnad
position. Det handlar inte om konspiration utan om ett väl
tillvarataget tillfälle.
|
|
  |
|
Den
20 maj hade W Bush hållit ett annat tal, direkt riktat mot
Kuba. Det var då 100 år sedan USA som militär ockupationsmakt
installerade en lydregim på Kuba med en grundlag som gav USA
rätt att invadera när så ansågs nödvändigt.
Talet hölls i Miami, inför den samlade exilkubanska extremhögern,
innefattande många kända terrorister. Det var bara en
vecka efter Jimmy Carters Kuba-besök, och ett svar på
växande krav att häva blockaden mot Kuba.
Precis
som 1902 hävdade W Bush USAs överhöghet över
Kuba, och USAs rätt att med ekonomisk krigföring och undergrävande
verksamhet tvinga fram en kubansk regim efter sitt behag. Som han
hade sagt några dagar tidgare i en uppmaning till det kubanska
folket: ”Ni har en president som står på er sida”!
Och en senat, hade han kunnat tillägga, eftersom USAs senat
antagit det s k Varela-projektet för ändring av Kubas
grundlag (se sid 15).
Inför denna upptrappning av direkta och indirekta hot från
USAs sida gick de stora kubanska folkrörelserna den 8 juni
ut med en uppmaning till Nationalförsamlingen att garantera
att “ekonomiska, politiska och ekonomiska relationer med andra
länder aldrig ska förhandlas under hot eller påtryckningar
från främmande makter”, och att Kubas grundlag för
en självständig socialistisk, demokratisk republik inte
är förhandlingsbar. Påhejat av Fidel Castro ledde
detta till den antagligen största demonstrationen i världshistorien.
Den 10 juni demonstrerade 9 av 11 miljoner invånare i över
1.000 samtidiga marscher och möten i alla tätorter med
fler än 100 hushåll, mot USAs aggressioner och anspråk
på överhöghet över Kuba, och till försvar
av den egna grundlagen (utkommenderade så klart, om händelsen
alls nämndes i västliga massmedia). Och 15-18 juni genomfördes
en namninsamling till stöd för grundlagen. På fyra
dagar underteckande över 8 miljoner, över 98 % av väljarna
folkrörelsernas krav på Nationalförsamlingen att
försvara Folkmaktens institutioner och samhällets socialistiska
karaktär, mot USAs hot.
|
