| |
De kom till Kuba för mer än ett år sedan, 8 studenter
från USA, vars fana hissades tillsammans med 23 andra vid
Havannas Latinamerikanska Läkarhögskola.
De blev pionjärer i ett kontroversiellt program, när de
var de första att tacka ja till Fidel Castros erbjudande om
stipendium för studenter från fattiga familjer.
Men det känslosamma mottagandet förbleknade snart av världsliga
saker, svåra att anpassa sig till. Ris och bönor serverades
nästan varje dag. Det fanns inga toalettsitsar i badrummen.
De måste åka buss 45 minuter in till city varje gång
de ville kolla e-posten.
Anti-Castro kritiker förutspådde att USA- studenterna
inte skulle fullfölja de 6 årens studier och avskrev
alltihop som propaganda.
Idag är Nadege Loiseau från Lauderhill en av två
kvarvarande från USA-gruppen som kom i april 2001. Kritikernas
skepsis sporrade henne bara att fullfölja programmet. ”Dom
sa att vi inte skulle klara det, men jag är fortfarande kvar.”
När hon kommer efter i sin psykologiklass, slåss med
trassliga telefonlinjer när hon ringer sina föräldrar
i Lauderhill eller längtar efter en stek, tänker hon på
sin treårige son Aaron David och kör vidare.
”Det har aldrig fallit mig in att sluta,” säger hon.
”Min son får mig att fortsätta. När han är
klar att börja på universitet så vill jag kunna
göra det möjligt för honom.”
Loiseau hade ingen uppväxt i överflöd tillsammans
med sju syskon i en familj som invandrat från Haiti. Drömmen
om att bli läkare kom i andra hand efter att hanka sig fram
med socialbidrag och sköta om sin son. Hon gick på högskolan
i Broward, men blev tvungen att hoppa av en sjukvårdsutbildning
för att hjälpa sina föräldrar.
”Jag har velat göra detta hela mitt liv och detta är
förmodligen min enda chans,” säger Nadege, som inte
pratade spanska innan hon kom till Kuba. Från uppväxten
i södra Florida, är hon bekant med politiken runt Kuba.
Men nu är hennes koncentration helt på studierna.
”Jag kom med ett öppet sinne,” säger hon. ”Inget
system är perfekt.”
Fem grupper från åtminstone 11 delstater, från
Oregon till Louisiana, har anlänt sedan Loiseaus grupp kom
i april 2001. Pastor Lucius Walker, grundaren av Präster för
Fred hade hoppats att 100 USA-studenter skulle gått på
skolan nu, men bara 50 har klarat inträdeskraven. Av dessa
har 14 återvänt hem, säger Walker.
”Jag tror att jag överskattade de sökande”,
säger pastorn. ”Vi får många som är intresserade
men alla är inte redo för resan.”
Walker säger att minst 10 studenter ska komma i augusti. Vilket
råd vill Loiseau ge dem?
”Om du känner minsta tvekan, åk inte. Du måste
verkligen ha viljan. Det är inte lätt, särskilt om
du inte tidigare har talat spanska. Om du börjar klaga på
maten, på att det är varmt och på att ingenting
startar i tid, då kommer du inte att klara det.” ///
|
|
  |
|
USAs
kvinna i Havanna
Hon tillträdde posten som chef för USAs intressekontor
hösten 1999, och inriktade sig omedelbart på att tillsammans
med Elizardo Sanchez och andra ledande ”oberoende” försöka
påverka det Iberoamerikanska toppmötet i Havanna i november
att överge sitt ställningstagande mot USAs blockadpolitik
mot Kuba (se Kuba 1.00) och ”erkänna den inre oppositionen”.
Då var framgången blygsam, men sedan dess har alltfler
av de iberoamerikanska statscheferna sett sig tvungna att lyda husbondens
röst (se sid ? om FN iGeneve).
Nu ska Vicki Huddleston lämna Havanna efter gott värv,
och har under våren givit en rad intervjuer om sitt arbete,
bl a i Miami Herald 3 mars. Hon befann sig i Miami för att
medverka i överlämnandet av 1 miljon dollar från
USAID (USAs biståndsmyndighet) till Miamiuniversitetets ”Cuba
Transition Project”. VH talade om hur de ”oberoende grupperna”
på Kuba vuxit under hennes tid, och att ”åtminstone
folk som Elizardo Sanchez, Osvaldo Payá, Marta Beatriz Roque,
Vladimir Roca numera är kända av det internationella samfundet,
inter-nationella massmedia, folk som lyssnar till Radio Marti (Miami-baserad)
och uppenbarligen av sina grannar, och andra inom rörelsen”.
Hon uttalade sin beundran för det s k Varela-projektet och
sade ”USA måste absolut spela en roll, och där är
USAIDs pengar av stor betydelse”. Och fortsatte: ”Hur
ska vi få till stånd val?” Och svarade själv
med att folk kan skicka pengar till ”oberoende” av olika
slag, till ”oberoende läkare t ex, som på så
sätt kan skapa sig en ledarroll i samhället”.
I en annan intervju, Dallas Morning News, tillbakavisade hon kubanska
myndigheters påstående att de sk oberoende är skapade
och betalda av USA, samtidigt som hon varmt talade om sin viktigaste
och mest prioriterade uppgift på Kuba: ”att finna och
ge stöd till dem som vill ändra systemet”. Det handlar
om att få fram dissidenter och ”ge dem hopp”.
Under de senaste månaderna har de uppmuntrande orden också
beledsagats med små, eleganta radioapparater, som personalen
på USAs intressekontor reser runt och delar ut, för att
som VH säger, "fler ska kunna lyssna till sanningens röst",
från Miami. Just det är samtidigt lite överflödigt
eftersom radiosändningarna från Miami inte är svåra
att få in på de apparater alla kubanska hushåll
redan har. TV-Marti, som också sänder från Miami
är en annan sak, den når inte fram till Kuba. Enligt
kubanska myndigheter är de tusentals radioapparaterna smuggelgods
som USA-diplomaterna har fört in under skydd av sin immunitet.
Ett av VH:s favoritprojekt är dock de sk fria biblioteken (se
Kuba 2.01) som hon personligen förser med böcker och tidskrifter
varje månad, på de resor hon och många tiotals
agenter på USAs intressekontor gör runt om i landet för
att finna på dissidenter. Det handlar hittills om ett 80-tal
familjer med böcker i vardagsrummet. De har etablerat sig sedan
1999 med stöd från Freedom House och Center for a Free
Cuba (finansierade av NED och USAID) och får nu också
svenska biståndspengar via folkpartiet.
|
