Fåglarnas vänner skyddar våtmarker
Claudia Lightfoot

kyddandet av våtmarker har länge varit i fokus på Kuba. Med utbildningsprogram som ”Fåglarnas vänner” får det en extra skjuts.
Gallinela de Santo Tomás, är en fågel med ett ovanligt utseende. Den är brun och grå med grön näbb och röda fötter och vingar så korta att den knappt kan flyga. Denna fågel, endemisk och unik för våtmarkerna i Zapata-träsken, har blivit föremål för barnens särskilda intresse.
I byn Santo Tomás träffas ”Fåglarnas vänner” regelbundet för att studera fågeln och många av de andra 160 arterna som lever i detta unika ekosystem som innehåller 18 av Kubas 22 endemiska arter: bl a den kubanska parakiten, den blåhuvade vaktelduvan, världens minsta fågel bikolibrin och den färgstarka ”tocororo”, papegojan som också är nationalsymbol. Klubben är en av de många projekt på gräsrotsnivå i regionen som utgör en bred bas för att bevara och sköta våtmarkerna, i ett program som stöds av Världsnaturfonden och kubanska myndigheter.
Zapata-halvön ligger 15 mil sydöst om Havanna. Området väster om Grisbukten är naturreservat med den största och bäst bevarade våtmarken i Karibien, 600 000 hektar. Beslutet att skydda det togs när Kuba anslöt sig till Ramsar-konventionen år 2001.
Hela Zapataområdet är glest befolkat, med 9 000 invånare i små byar och de västra områdena är obebodda. Tidigare var träkolsutvinning den stora sysselsättningen och inte förrän efter revolutionen 1959 blev området införlivat med resten av landet. Nu är invånarna i detta rika ekosystem sysselsatta inom fiske, jakt och ekoturism. Här finns sumpmark, mangroveskog och träskskog med mer än 900 växtarter, 31 kräldjursarter och 12 däggdjursarter.
Några nationalparker fanns före revolutionen men med mycket lite av reglering och pengar. Det var först 1980 som en effektiv lagstiftning trädde i kraft och flera naturreservat bildades. 1985 började UNESCO samarbeta med Kuba för att samla in data om biologisk mångfald och prioritera bevarandet av vissa områden. 1991 antog nationalförsamlingen ett nytt nationellt system av skyddade områden och 12 procent av Kubas mark blev skyddat över en natt. Även om Kuba har svårigheter med ekonomiska resurser och utbildad personal så framhålls landet ändå med all rätt som ett exempel på en bra, praktisk tillämpning av miljöpolitiken. Vid Rio-mötet 1992 var Kuba ett av två länder som fick betyget A+ för genomförandet av en hållbar utvecklings-praktik. 1997 antogs en ny och verkningsfull miljölag. Nu finns ett skyddssystem som täcker 30 procent av landet, inklusive kontinentalsockeln. Skyddade områden omfattar 14 nationalparker och 4 naturreservat av vilka Zapata-träsken är det största.
Kubas miljöpolitik har dragit till sig internationell finansiering från flera håll som vill bidra med teknologi och kunskap. Världsnaturfonden var bland de första och har de senaste 15 åren deltagit i planeringen för att bevara utvalda ekosystem, inklusive våtmarker. Och med en miljon dollar i bistånd från Kanada har Världsnaturfonden inlett ett 6-årigt miljövårdsprogram i Zapata-träsken, i samarbete med kubanska CNAP (Centro Nacional para las Areas Protegidas).
Miljöutbildning på gräsrotsnivå är ett viktigt inslag. Vid ingången till nationalparken finns ett litet museum som visar en modell av området och en del av den flora och fauna som finns där. Flera klassrum har byggts i anslutning till museet, där lokalbefolkningen och guider, chefer och turistbyråfolk får miljöutbildning. Utbildningsministeriet är också inblan-dat och byskolor har införlivat miljövårdsavsnitt i läroplanen. Och fritidsaktiviteter som ”Fåglarnas vänner” bär budskapet ut från klassrummet.

Framgången i Zapatas våtmarker har lett till liknande initiativ i andra delar av Kuba. Kubas arkipelag består till 20 procent av våtmarker och Världsnaturfonden stöder också ett projekt för att identifiera fler områden. Fyra områden har hittills identifierats, var och en med sin speciella karaktär, och där tillämpas den framgångsrika Zapata-modellen med miljövårdsutbildning och engagemang på gräsrotsnivå. Där det finns en våtmarksby kan man vara säker på att det finns en klubb för ”Fåglarnas vänner”.
Övers. Sture Arrhed ///

Terrorist skönmålas i Miami
Miami Herald har börjat driva en kampanj för att få loss Posada Carriles från häktet i Panama. Han påstås var offer för en kubansk komplott, och inte alls ansvarig för att ha planerat mord på Fidel Castro vid toppmötet i Panama november 2000 (Kuba 1.01). Förra året lanserade tidningen en uppgift om att Posada hade ställt in en plan att mörda Fidel Castro med en bilbomb, för att inte skada några civila (se Kuba 4.98 om Posadas meritlista i terroristfacket). Nu presenterar tidningen en bok av Posadas medåtalade, Pedro Remon, som hävdar att det hela var en fälla, och att det inte alls handlade om att mörda Castro. Istället skulle Posada ha blivit kontaktad av en kubansk officer i Castros livvakt som ville hoppa av, och att det var därför han befann sig i Panama. Det förklarar naturligtvis inte varför han hade en massa sprängämnen med sig.