| |
Flickan i Havanna har vuxit till sig. Hon tillhör en svunnen
tid. Nu är det kvinnan i Kuba som gäller. Mogen, medveten,
mångsidig. Hon arbetar, roar, förnöjer. Statistiken
visar att det nu är hon som drar det största lasset, inte
bara i hemmet, utan också på arbetsplatserna. Det är
dags att sluta tänka på ”flickan i Havanna”
som den lättfotade glädjeflickan. Glädjen finns kvar,
men flickan har blivit kvinna.
Chefen för farmakologiska institutionen vid institutet för
farmaci och näringslära (IFAL) är kvinna och hennes
ställföreträdare är man. Olga Sonia är
en storvuxen, bullrande kvinna, ofta draperad i storblommiga, färgglada
kläder. Hon är jovialisk med yviga gester och alltid snar
till skratt, inte utan ett mått av koketteri, men med en naturlig,
moderlig pondus, och, skulle jag tro, ganska hårda nypor om
det skulle behövas. Gregorius är liten och tunn, med ett
blygt leende och svag, mumlande röst som sällan tränger
igenom den glesa mustaschen. Han är undanglidande och lätt
att förbise, men när man väl lockat fram honom ur
skuggan och börjat lyssna till honom upptäcker man såväl
tankeskärpa som gedigna kunskaper. När jag kommer till
institutionen på morgonen skall jag som seden bjuder här
hälsa på alla kvinnor med kindpuss, och på männen
med ett handslag. När jag hälsat på Olga Sonia och
Gregorius har det hänt att jag tagit fel. Hon, den stora, har
fått handslaget och han, den lille, har fått kindpussen.
Men sådant passerar med ett skratt här, vid kräftans
vändkrets.
Gregorius och Olga Sonia är medarbetare i samma forskningsprojekt.
I april 2002 fick Gregorius tillsammans med ett 30-tal andra kubanska
forskare ett prestigefullt pris för sina vetenskapliga insatser.
De omnämndes i en artikel på förstasidan i Granma.
Mot alla odds har han och Olga Sonia lyckats publicera sina forskningsrön
om de märkligt effektiva, anti-oxidativa egenskaperna av ett
extrakt från mangoträdets bark även i goda internationella
tidskrifter.
Majoriteten av de 30-talet anställda på institutionen
är kvinnor. Kenya och Kari tar hand om telefonväxeln,
och ser till att det är rent och snyggt inomhus. Samtliga doktorander
jag träffar är kvinnor, och i laboratorierna på
nedervåningen är det mest kvinnor som arbetar. Men i
datorrummet basar Angel, och i djurstallarna är det mest män.
I kontoren en trappa upp, där forskare och lärare arbetar,
är det blandad besättning. Utanför finns en trädgårdsmästare,
gammal och svart med snövitt skägg och snugga av bambuträ.
Alla trädgårdsarbetarna på IFAL, jag har sett åtminstone
ett tiotal, är män.
Den internationella kvinnodagen den 8 mars firas på institutionen
med en liten ceremoni som påminner mig om ”alla hjärtans
dag”. Vid lunchtid samlas alla i ingångshallen –
ett stort vackert rum med paneler, trappa till övervåning
och takstolar i mörkt, polerat trä, kanske mahogny. Man
läser upp några rader med blandat uppskattande och ironiska
omdömen, och delar ut små presenter till varandra. Det
kan vara en tvål, en blomma, en burk kaffe. En av flickorna
packar skrattande upp en leksakstelefon, Hon är den som man
alltid ser sitta med luren vid örat i telefonväxeln. Hon
har säkert ingen telefon hemma, och passar på när
hon är på jobbet. Angel får en tub deodorant.
Presenterna verkar vara utvalda med hänsyn till den egenskap
hos mottagaren som man vill hedra eller ironisera över. Kvinnorna
står självklart och självsäkert i centrum,
men även männen får presenter. Allt sker i god stämning
och till ackompanjemang av skratt och handklappning. Den som fått
en present står i tur att dela ut nästa. Alla har inte
presenter med sig, och många har inte förberett något
tal. Även Olga Sonia och Gregorius är där, utan att
spela någon särskilt framträdande roll. Det hela
går av sig självt, och är över på en
dryg halvtimma.
|
|
  |
|
Förmodligen
har man firat den internationella kvinnodagen på samma sätt
på många andra arbetsplatser i Kuba. Längs Havannas
gator syns många plakat och graffiti med en honnör till
kvinnan: Muchas felicidades muchachas en 8 de marzo!”
I en kommentar skriver Granma (17/3 2002) att efter hyllningarna
till kvinnan under några timmar den 8 mars förvandlas
världens kvinnor åter till bortglömda varelser.
Den 8 mars nämnde internationella media knappt de väsentliga
frågorna som rätten till utbildning, sjuk- och hälsovård
och kampen mot kvinnovåld. Granma klagar över deras brist
på analys av hur ”den neoliberala globaliseringen”
påverkar kvinnans situation. Så mycket återstår
att göra för jämlikheten mellan könen. Inte
ens i industriländerna, med undantag för de skandinaviska
som framhålls mönsterstater i fråga om jämlikhet
mellan könen (sic!), har kvinnorna samma möjligheter som
männen. Situationen i de f.d. socialistländerna är
usel, menar man, och i de karibiska grannländerna är den
inte mycket bättre. I Costa Rica utgör kvinnorna bara
25% av arbetande i vetenskaps- och tekniksektorn, 20% i jordbrukssektorn
och 18% av cheferna.
I KUBA är kvinnans rättigheter inskrivna i konstitutionen,
och den kubanska familjelagen säger att mannen skall respektera
kvinnans självständighet och lika värde, och dela
ansvaret för hem och familj. Den kubanska kvinnorörelsen,
FMC, är en stark kraft i samhället och i politiken. I
jämförelse med de flesta u-länder med en levnadsstandard
motsvarande den i Kuba, så är den kubanska kvinnans ställning
också oerhört mycket bättre, menar Granma, och detta
är baserat på siffror erkända av FN. I Kuba kan
94% av de vuxna kvinnorna läsa och skriva, 100% av flickorna
får skolutbildning, kvinnans medellivslängd är 76
år, och fertiliteten är 2% - siffror som mera liknar
västvärldens är ett u-lands.
Det märkligaste är att i Kuba har kvinnorna lagt beslag
på 67% av de arbeten som kräver yrkesutbildning och teknisk
kunskap. Bland läkare och lärare, forskare, och sekreterare
är numera kvinnor i majoritet. I den akademiska världen
finns många kvinnliga professorer och institutionschefer.
I min magisterklass av biologer och medicinare vid IFAL har jag
3 män och 17 kvinnor. Man har nyligen tvingats införa
kvotering vid intagning till de medicinska högskolorna eftersom
kvinnorna var så många fler. Detta beror på att
flickorna har genomsnittligt bättre skolbetyg än männen.
Trenden här är alltså densamma som i Sverige.
Men, erkänner Granma, även i Kuba återstår
mycket att göra, framför allt i vardagslivet. I hem och
familjer och bland lågutbildade är det fortfarande kvinnorna
som utför merparten av det obetalda arbetet. Andra viktiga
jämlikhetsfrågor gäller rättigheter för
de sexuellt avvikande, finslipning av studieplaner för att
eliminera diskriminerande stereotyper, stimulera media att reflektera
mera över kvinnornas situation och informera över kvinnors
och mäns rättigheter och skyldigheter.
|
