| |
De är 20 stycken, de flesta mellan 25och 30. De är universitetsutbildade
biologer och kemister. Några är läkare. De presenterar
sig för sina kurskamrater och redogör för sina fritidsintressen
under den första dagen av CURAS.
”Jag gillar att dansa” säger Anibal. ”Vi som
bor i Santiago är bättre på det än folk här
i Havanna.” ”Jag skulle egentligen ha velat bli artist”
säger Yanela, ”jag sjunger bra och gillar att stå
på scen”.
Jorge Ernesto läser mycket, och klagar över att det är
så svårt att komma över bra utländsk litteratur
i Havanna. Alena tycker om att fotografera – hon hoppas en
dag få råd att skaffa sig en systemkamera. Antonia och
Elisabeth har man och barn och ägnar det mesta av sin fritid
åt familjen. ”Bara jag får ha roligt är allting
bra” säger Antonia och hennes pärlande skratt smittar
av sig på de andra. Men de är lite spända. De flesta
är ovana att tala engelska i en så här stor grupp.
Lázara är äldre än de andra, ”för
mig är jobbet det viktigaste säger hon”. Hon arbetar
vid CECMED, den kubanska motsvarigheten till läkemedelsverket,
och hennes uppgift är att bedöma risken för biverkningar
av nya läkemedel. De andra är anställda vid olika
forskningsinstitut och myndigheter som sysslar med livsmedel, läkemedelsutveckling,
strålning, och miljöfrågor.
CURAS, Cuban Risk Assessment School, är en kurs i toxikologisk
riskbedömning som hölls under april 2002 vid universitetet
i Havanna under ledning av en grupp svenska och kubanska lärare.
Den toxikologiska riskbedömningen syftar till bedöma sannolikheten
för att olika kemiska faktorer, t.ex. läkemedel, livsmedelstillsatser
och luftföroreningar som människor utsätts för
i olika situationer, skall ha negativa hälsoeffekter. I Sverige
finns en lång tradition av säkerhetstänkande beträffande
kemikalier, konsumentprodukter, miljöutsläpp och strålning;
det gäller både forskning och myndighetsutövande.
I Kuba har man mindre erfarenhet.
De kubanska framgångarna i fråga om utveckling av nya
biomedicinska och genteknologiska produkter under det senaste decenniet
är välkända. På flera områden, t.ex.
i fråga om vacciner, har man hävdat sig väl i den
internationella konkurrensen – åtminstone på den
marknad som vänder sig till de fattiga och mest behövande
länderna. Toxikologisk riskbedömning är en del av
de mycket noggranna analyser som medicinska produkter måste
genomgå för att minska risken för eventuella biverkningar
innan de kan säljas på världsmarknaden. Kuba har
också satsat stora resurser på forskning om närings-
och dietfrågor, samt miljö- och samhällsmedicin.
Även på dessa områden är det nödvändigt
med toxikologiska riskbedömning för att fastställa
riktlinjer och gränsvärden. Det var inte svårt att
fylla de 20 kursplatserna på CURAS.
Som namnet antyder finns det ett subjektivt moment i den toxikologiska
riskbedömningen. Verksamheten baseras på en sammanvägning
och värdering av fakta från olika många olika områden
inom biologi och medicin. Det är svårt att skaffa sådana
kunskaper och färdigheter med hjälp av läroböcker
eller katedrala föreläsningar. Det fordras insikt och
intuitiv slutledningsförmåga av det slag som man bara
kan få av lång erfarenhet och genom diskussioner med
äldre kollegor. Schemat för CURAS var upplagt på
mesta möjliga interaktion mellan lärare och elever, och
mellan kursdeltagarna själva. Undervisning i vanlig mening
var sparsam. Större delen av kurstiden upptogs av gruppdiskussioner
och seminarier, då kursdeltagarna redovisade och motiverade
sina slutsatser. Meningen var att allas kunskap och erfarenhet skulle
ventileras och föras vidare. De flesta kursdeltagare ”drabbades”
av nya insikter, som på några av dem hade en närmast
explosionsartad effekt. ”Aha! Javisst, så här måste
det ju vara!”
|
|
  |
|
Finlay-institutets
chef, Concepción (Conchita) Campa Huergo hade ”lånat”
ut några av institutets luftkonditionerade och efter kubanska
förhållanden välutrustade undervisningslokaler i
Cubanacan till CURAS. Finlay bjöd även på lunch,
kaffe och ”merienda”, så att hela dagen kunde utnyttjas.
De första två dagarna ägnades åt att friska
upp deltagarnas kunskaper i toxikologi, gå igenom riskbedömningens
grundprinciper, och diskutera olika belysande exempel på riskbedömning.
Professor Torbjörn Malmfors från Stockholm, som har mångårig
erfarenhet av att organisera internationella kurser i toxikologisk
riskbedömning, hade på egen bekostnad rest till Havanna
för att inleda kursen, och förklara mål och metoder.
Det blev några intensiva dagar, men det fanns även tid
för en gemensam pizzamiddag; att kursdeltagare och lärare
snabbt lär känna varandra är en viktig ingrediens
i en intensiv kurs av detta slag.
Under fyra veckor före kursen hade deltagarna arbetat med egna
analyser över konkreta och angelägna riskfaktorer. Deras
uppgift var att skriva en rapport som belyste farligheten av ett
visst ämne för en grupp människor i en given situation;
t.ex. hälsoriskerna för de arbetare som spred insekticider
mot dengue under några intensiva vårmånader, hälsoriskerna
för människorna i Moa som ständigt utsätts för
nickel och andra tungmetaller på grund av gruvorna där,
de eventuella hälsoriskerna för patienter och vårdpersonal
med den ozonterapi som är vanlig i Kuba, hälsoriskerna
med att äta de omtyckta jordnötterna, maní, som
ofta är kontaminerade med det cancerframkallande mögelgiftet
aflatoxin, etc.
Kursdeltagarnas fallrapporter kopierades på disketter som
delades ut till alla, och tjänade som studiemateriel. Rapporterna
presenterades och diskuterades i flera omgångar; inför
hela kursen, i smågrupper med handledare, och sedan åter
i hela gruppen. Det var en fröjd att se hur studenterna under
några veckor blev av med sin språkliga osäkerhet
och tveksamhet. Det viktiga var inte undervisningen utan den ökade
förståelsen; att de fick en möjlighet att plocka
fram sina egna kunskaper och började våga lita på
sin intuition och erfarenhet.
”Nu äntligen förstår jag vad jag jobbar med”
säger Lázara på kursens sista dag. ”Det här
är det bästa som hänt mig på länge”.
”Nästa gång måste ni ge CURAS i Santiago”
säger Anibal. När de andra gått sitter Yanela, Elisabeth
och Jorge Ernesto kvar och plitar på sin ansökan till
nästa internationella riskbedömningskurs – chansen
är liten att de skall antas, och ännu mindre att de skall
få råd att resa, men viljan finns, och tron på
den egna förmågan.
Bo
Lambert är forskare och lärare vid Karolinska Institutet
|
