På USAs villkor
Eva Björklund

Den årliga huvudbataljen i Genève är över för denna gång. Det gäller USAs kampanj, sedan slutet av 80-talet, för att få FNs Kommission för Mänskliga Rättigheter att fördöma Kuba för brott mot dessa. För varje år blir det allt svårare, dels att få någon att ställa upp som förmedlare av USAs projekt, dels att få ihop röster för det.
Medvetna om detta började USA i god tid. I oktober 2001 skickade USA runt en uppmaning till regeringarna i Latinamerika, att utarbeta en resolutionstext enligt de riktlinjer USA angav. Det hade blivit nödvändigt sedan Tjeckien, som gått USA tillhanda de senaste åren, inte ville ställa upp längre (se Kuba 2.02). Först 15 minuter innan deadline, klockan 17.45 den 10 april, efter ett halvårs påtryckningar och hot, lyckades USA få någon - det blev Uruguay - att lämna in en text i enlighet med USAs direktiv Ändå blev de sista dagarna en thriller.

Presidenterna vill, men parlamenten går emot
Först hade USA gjort ett förslag – på engelska, i samarbete med Mexikos utrikesminister, men Mexikos president ansåg sig inte kunna gå emot sin Nationalförsamling som motsätter sig medverkan i USAs kampanj.
Argentina hade lovat att ansluta sig om det blev någon resolution, men presidenten Duhalde vågade inte gå så långt som att hålla i skaftet. Såväl senaten som representanthuset i Argentina krävde att landet skulle lägga ner sin röst, men Duhalde höll sitt löfte till USA att ändå rösta för, i förhoppning om välvillig behandling från IMF. Förgäves dock.
Sedan föll påtryckningarna på Peru. Säkra på att kunna hantera Peru spred Washington en text bland de latinamerikanska regeringarna – på engelska – som varande Perus förslag. Detta skedde i hemlighet, men någon försåg Kuba med texten, och Kuba försåg massmedia (de stora var inte så intresserade, dock).
Det blev för magstarkt för Perus regering som förnekade ansvar för texten. Men den fick böja sig för övermakten Den 9 april gav Perus regering upp och började underhand sprida USAs förslag i Genève. Morgontidningarna den 10:e kunde så avisera att Peru skulle lägga resolutionsförslaget under dagen. Men då var det ännu kväll den 9:e i Peru, och parlamentet satt i möte och beslöt med 67 röster mot 2 och 4 nedlagda att uppmana presidenten att som företrädare för ett oberoende och självständigt land lägga ner Perus röst i Genève.

Uruguay räddar USAs kampanj
Så i gryningen den sista dagen för att lägga förslag i kommissionen stod USA där utan någon hantlangare. Eftersom USA blev utröstat ur kommissionen förra året, kunde de inte själva lägga fram texten. Då kallades Uruguay in och åtog sig, mot löfte om nya lån från IMF, att lägga fram USAs text.
Det var dock en ganska besynnerlig text. Alla är medvetna om att Kuba inte med något mått mätt kan räknas till de regimer i världen som utmärker sig för brott mot mänskliga rättigheter, oavsett synen på landets politiska och ekonomiska system. USAs kampanj är uteslutande politisk, för att få ett halmstrå till förevändning för att fortsätta blockaden. Den för med sig att MR-kommissionens prestige urholkas och att de verkliga systematiska, omfattande och grova brotten mot mänskliga rättigheter i världen trivialiseras.
Så denna gång har USA redan från första början i oktober 2001 talat om en nedtonad ”icke konfrontativ” text. Det viktiga för USA är inte texten i sig utan att hålla kvar Kuba som ett fall på MR-kommissionens dagordning. Så ingenstans i texten fördöms Kuba för brott mot mänskliga rättigheter, eller uttalas någon oro över att sådana brott kan förekomma, eller någon kritik. Den t o m erkänner de ansträngningar Kuba gjort för att uppfylla befolkningens sociala rättigheter.
Mot den bakgrunden blir resolutionskravet att Kuba ska sättas under särskild övervakning via en utsänd från MR-kommissionären – en extraordinär åtgärd - desto märkligare. Inte minst eftersom Kuba är det enda land i hela världsdelen som har inbjudit kommissionären själv. Det skedde för ett tiotal år sedan, när Mary Robinsons företrädare Ayala Lazo inbjöds till Kuba och skrev en rapport till kommissionen.
Resolutionen uppmanar också Kuba att skriva under de internationella avtalen om mänskliga rättigheter. Men Kuba har skrivit under dubbelt så många, 17 av 26, som EU-länderna (9) och USA (10) gentemot vilka inga krav riktas.
Hela denna historia är osmaklig och förödande för tilltron till internationella organ, och till de s k västliga demokratierna, som slår sig för bröstet som civilisationens krona men beter sig som bananrepubliker. Medvetet medverkar de till en kolossalt orättvisa och urholkar begreppen demokrati och mänskliga rättigheter på allt innehåll.
Sverige sällade sig till den skara av latinamerikanska länder som när resolutionen väl skulle offentliggöras anslöt sig med sin underskrift. Som av en händelse satt en tjänsteman från US State Department bredvid den uruguayanske representanten och kollade att Nicaragua, El Salvador, Panama, Honduras, Guatemala, Peru skrev under - mot parlamentets beslut. Kuppmakarna i Venezuela hade meddelat att de skulle rösta för USAs resolutionsförslag i Geneve. Chavez återkom och röstade mot.
I omröstningen lyckades USA med hot och påtryckningar trumma ihop 23 av kommissionens 53 länder för sitt/Uruguays resolutionsförslag. 21 röstade mot, övriga avstod. Kongo stod emot USA påtryckningar men Swaziland gav upp inför hot att internationellt bistånd skulle stoppas, och Sierra Leone inför hot att den internationella fredsstyrkan skulle dras bort. Så går det till.
Kuba förklarade såväl före som efter omröstningen att landet inte accepterar denna särbehandling.

3 miljarder dollar till Uruguay
Uruguays president Battle har på alla sätt värjt sig mot anklagelserna att ha gått USAs ärenden. Enligt egen version skulle han och utrikesministern Opertti ha skrivit texten själva, på flyget till ett möte i Costa Rica i början av april. Det skulle bara vara ett lyckligt sammanträffande att den på alla punkter stämmer med de USA-förslag som tidigare cirkulerat i Latinamerika.
Men sedan Uruguay gjort sitt fick landet ynnesten av ett eget frihandelsavtal med USA, undertecknat 12 april. Och det lån på 600 miljoner dollar som IMF utlovat i mars utökades i slutet av maj med 1,5 miljarder. Till detta kom beslut från Interamerikanska utvecklingsbanken om 600 miljoner och Världsbanken om 400 miljoner och en checkkredit på 150 miljoner som kan utökas vid behov.
Enligt ett uttalande den 1 juni av Arturo Porzecanski, chef för skuldhantering på Amro bank i Washington, hade dessa beslut om lån till Uruguay föregåtts av beslut på hög nivå i Vita Huset, för att ge Uruguay betalt för insatsen i Geneve. Detta enligt Radio Havana Cuba. Vid direktkontakt bekräftade Porzecanski till Walter Lippman att Uruguays behjälplighet i Geneve bidrog till ”det enastående finansiella stöd” Uruguay fick av de internationella finansinstitutionerna. Som alla domineras av USA.

Uruguay bryter förbindelser
I ett tal den 19 april anklagade Fidel Castro Uruguays president Jorge Battle för att gå USAs ärenden som en ”avskyvärd Judas”. Battle skyndade sig att bryta förbindelserna med Kuba, för att ha ”förolämpat Uruguay”. Att han själv allt sedan sitt tillträde som president i Uruguay ständigt förolämpat Kuba och Fidel Castro så fort tillfälle givits, är naturligtvis en annan sak. På toppmötet i Panama i november 2000, när det avslöjades att Miamibaserade terrorister planerade att mörda Fidel Castro, anslöt sig Battle inte till Kubas fördömanden utan till El Salvadors president som kallade Fidel Castro för mördare. Battle stödde också Mexikos påtryckningar på Fidel Castro att omedelbart lämna toppmötet i Monterrey efter sitt tal. När så skedde kallade han det nedsättande för ”gammelmansshow”.
Battles egen böjelse för drastiska uttalanden ledde sedan till kris i förbindelserna med Argentina, vars politiska ledare i en TV-intervju kallades ”tjuvar allihop”. Hela det politiska systemet avfärdades sedan som djupt korrumperat och president Duhalde fick höra att han inte vet vart han är på väg, och att han inte har något stöd. Just det kan ju många hålla med om, men Battle gav sig ut på Canossafärd till Buenos Aires för att be om ursäkt.

Den bedrövliga historien
om presidenten Fox
Alltsedan den nya regimens tillträde i Mexiko har utrikesministern Castañeda arbetat oförtrutet för att bryta Mexikos traditionella relation med Kuba, och ansluta sig till USAs 40-åriga kampanj för systemskifte. Men kontakterna med Kuba är djupt rotade och brett förankrade i Mexiko, och har övertag över Fox i kongressen. Castañeda försökte först förhindra och sedan sabotera president Fox besök på Kuba (se Kuba 2.02).
Sedan försökte han tillsammans med Bush-regimen stoppa Fidel Castros deltagande i FN:s toppmöte om fattigdoms-bekämpning i Monterrey. När Fidel Castro meddelande att han skulle delta ringde Fox upp honom och försökte få honom att avstå, och när det inte gick, lova att lämna mötet innan W Bush skulle komma. Fidel Castro höll toppmötets mest applåderade anförande (minst nämnda i massmedia), och avslutade med att be om ursäkt för att han måste lämna toppmötet ”p g a den särskilda situation som skapats genom mitt deltagande” (Kuba 2.02). Han överlämnade officiellt sin representation till talmannen i Kubas parlament, Ricardo Alarcon och uttalade förhoppningen att denne inte skulle utestängas från några officiella sammanhang.
Det orsakade stor uppståndelse, de flesta förstod vad som låg bakom, och på frågor svarade Alarcon att W Bush gjort klart att han inte skulle komma om han riskerade att stöta på Fidel Castro. Men såväl Fox som Castañeda bedyrade upprepade gånger på presskonferenser av olika slag, att de aldrig utsatt Kuba för några påtryckningar.
Castañeda, som värdlandets utrikesminister, stoppade i alla fall Alarcons - dvs Kubas - deltagande i den avslutande soarén, där W Bush skulle delta. Till stöd till Fox och Castañedas bedyranden att de inte försökt hindra eller begränsa Kubas deltagande i FN-mötet, hävdade W Bush att USA inte hade utövat några sådana påtryckningar på Mexiko.
Alltså var det Kuba som ljög. Det var den version som massmedia förmedlade. Den 22 april ansåg Kuba sig tvunget att lägga fram bevis, även om det innebar att offentliggöra ett bandat, privat samtal mellan presidenterna Castro och Fox, där stackars Fox avslöjas inte bara som lögnare utan som den bedrövligaste lakej.
Castro meddelade att han tänkte delta i FN-konferensen bara ett par dagar innan, vilket är den vanliga rutinen eftersom Kubas statschef ständigt utsätts för mordhot på dessa toppmöten, något alla vet om. Samma kväll ringde Fox, och bad Castro att om han nödvändigtvis skulle komma, bara delta första förmiddagen och sedan resa hem för att inte skapa problem för Fox. ”Jag t o m bjuder dig på lunch, och du får sitta vid min sida”, sade Fox vädjande (! ). Och bad Castro att ”inte angripa USA eller president Bush, utan hålla dig till…”.
”Hör här, herr president”, avbröt president Castro. ”Jag har hållit på med politik i 43 år, och jag vet vad jag ska göra och inte göra. Ni behöver inte tvivla på att jag vet hur sanningen kan sägas med artighet och elegans”.
Kuba kritiserades sedan av massmedia för att ha brutit ”gentlemens agreement” och offentliggjort Fox samtal, men ingen kunde längre hävda att Kuba far med osanning.