Hög tid att USA börjar lyssna
I mer än tre decennier har det internationella samfundet skickat ett tydligt och otvetydigt budskap till Washington: USA bör upphäva sitt ekonomiska embargo mot Kuba.
Sedan 1990-talet har FN:s generalförsamling med överväldigande majoritet röstat för resolutioner som kräver att embargot ska upphävas. År efter år har land efter land motsatt sig en politik som har varit i kraft sedan 1962. Ändå fortsätter Washington att ignorera den överväldigande majoriteten av världens nationer.
Inför ännu en omröstning i FN har Kubas utrikesminister, Bruno Rodríguez Parrilla, anklagat USA:s utrikesminister Marco Rubio för att utöva påtryckningar och utpressa utländska ledare i syfte att försvaga det internationella motståndet mot embargot.
I ett inlägg på sitt officiella X-konto anklagade Rodríguez Rubio för att utöva påtryckningar på stats- och regeringschefer för att få dem att ändra sina röster, och beskrev Washington som nervöst inför ännu ett diplomatiskt nederlag.
Dessa anklagelser väcker en viktig fråga: Varför skulle USA behöva övertala andra nationer att överge sitt motstånd mot en politik om den politiken vore så försvarbar som Washington hävdar?
Omröstningsresultaten i FN talar för sig själva. År 1992 antog generalförsamlingen sin första resolution som krävde ett upphävande av embargot, med 59 länder som röstade för och endast tre emot (71 nationer avstod från att rösta). Sedan dess har det internationella motståndet ökat dramatiskt. I årtionden har USA blivit alltmer isolerat i en fråga som stora delar av världen betraktar som ett omotiverat hinder för Kubas ekonomiska utveckling och befolkningens välfärd. Den överväldigande majoriteten av det internationella samfundet fortsätter att motsätta sig embargot.
Och även om dessa resolutioner inte är juridiskt bindande återspeglar de i hög grad den internationella opinionen, och den opinionen har varit anmärkningsvärt konsekvent i mer än 30 år.
Varför håller då Washington fast vid detta?
Amerikanska tjänstemän har hävdat att ekonomiskt tryck är nödvändigt för att åstadkomma politiska och ekonomiska reformer på Kuba. Och kritiker av den kubanska regeringen pekar ofta på inskränkningar av de politiska friheterna, begränsningar av oliktänkande och Kubas ekonomiska misslyckanden. Allt detta är legitima ämnen för debatt. Men att erkänna Kubas problem innebär inte att man måste acceptera embargot som en lösning.
Och vem drabbas av konsekvenserna av detta embargo? Det kubanska folket måste stå ut med begränsad tillgång till bränsle, läkemedel, finansiering och många andra nödvändigheter. Konsekvenserna sträcker sig in i vardagslivet och bidrar till elbrist, störningar i transportsystemet och svårigheter för sjukhus, företag och familjer som redan kämpar för att få ekonomin att gå ihop.
Den kubanska regeringen bär också ansvar för sina politiska beslut och ekonomiska brister. Ingen ärlig bedömning bör bortse från dem. Men det är lika oärligt att diskutera Kubas ekonomiska kris utan att beakta effekterna av mer än sex decennier av amerikanska sanktioner och de ytterligare restriktioner som införts genom åren.
Ett embargo som syftar till att sätta press på en regering kan i praktiken medföra betydande kostnader för den befolkning som regeringen påstår sig företräda. Efter alla dessa år måste Washington besvara en svår fråga: Var finns bevisen för att denna politik har uppnått sina uttalade mål?
Det amerikanska utrikesdepartementet bekräftade att Marco Rubio talade med Salvadors president Nayib Bukele den 13 oktober för att diskutera gemensamma mål i FN, särskilt när det gäller Kuba. Även om detta samtal inte bevisar Bruno Rodríguez påståenden om hot eller utpressning, belyser det de intensiva diplomatiska manövrerna bakom en omröstning i FN som Washington historiskt sett har haft svårt att vinna.
Det är djupt oroande att en mäktig nation försöker samla regeringar bakom en politik som det internationella samfundet konsekvent har avvisat. USA har all rätt att uttrycka sina åsikter om Kubas politiska system. Det betyder inte att man ska förvänta sig att andra suveräna nationer ska stödja dess politik, än mindre utöva påtryckningar för att få dem att göra det.
FN inrättades, delvis, för att ge nationer ett forum där de kan uttrycka sina åsikter, oavsett deras ekonomiska eller militära makt. När en överväldigande majoritet upprepade gånger kommer fram till samma slutsats förtjänar det omdömet mer än ännu en omgång diplomatisk lobbyverksamhet.
Debatten om embargot bör inte reduceras till en kamp mellan Washington och Havanna eller till en fråga om man stöder eller motsätter sig Kubas regering. Det är också en fråga om huruvida ekonomisk påtryckning som drabbar miljontals vanliga människor är ett förnuftigt, humant eller effektivt utrikespolitiskt verktyg.
I mer än tre decennier har världens nationer upprepade gånger besvarat den frågan vid omröstningarna i FN:s generalförsamling. Washington kan välja att bortse från dessa omröstningar eftersom de inte är bindande. Men man kan inte rimligen hävda att det internationella samfundet har varit tyst.
Budskapet har varit tydligt, konsekvent och överväldigande: Avsluta embargot mot Kuba.
Det är dags för USA att lyssna.
Progreso Weekly 261020 (ZT)
It is time for the U.S. to listen – Progreso Weekly
KUBA BEHÖVER OSS –
VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
STOPPA FOLKMORDET!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke.
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till ”Solceller till Kuba!”
Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0