Tävling i absurditeter: Finns det inga raffinaderier eller privat jordbruk på Kuba?
Exempel på hur media rapporterar om Kuba . Här är det en spansk radiostation, det kunde lika gärna varit en svensk.
På den spanska radiostationen Cadena SER berättar journalisten Victoria García om det drama som det kubanska folket upplever idag: energikris, brist på läkemedel, inflation, försämrad kvalitet i utbildningssystemet, skräp på gatorna, växande fattigdom…
Men även om García nämner den ekonomiska kvävningen som Donald Trump har påtvingat ön som en av orsakerna, gör hon det utifrån en föga trovärdig neutralitet: ”Kuba är döende, krossat av en ineffektiv regim internt och en blockad som stryper landet”, det är ”ett land fast mellan två diskurser”, säger hon.
Låt oss komma ihåg: en systematisk sanktionspolitik från USA:s sida har förstört turismen, penningöverföringarna och sjukvården – Kubas tre viktigaste inkomstkällor;
hot om konfiskering av tillgångar från Vita huset har tvingat alla företag som investerat på ön att lämna landet och rederierna att fly, vilket har lett till att tusentals containrar med förnödenheter har lämnats kvar;
och oljeblockaden har nu pågått i nio månader. Kan man verkligen jämställa effekterna av ett sådant ekonomiskt krig med en påstådd ”intern ineffektivitet”?
Journalisten berättar att ”de sista spanska hotellföretagen som fortfarande fanns kvar har lämnat ön”. Lämnat? Nej. Trumps regering ställde ett ultimatum: de fick en månad på sig att lämna Kuba, annars skulle deras tillgångar i USA frysas. De böjde sig och följde ordern. Varför berättar hon inte detta så tydligt, så att alla förstår?
Men den redaktör som är specialiserad på ”kubanska frågor” går ännu längre. Hon säger: ”Kuba har aldrig haft något överflöd av livsmedel. Produktionen är låg, eftersom staten varken tillåter privat ägande eller privat jordbruksdrift, så allt sköts av ’pappa staten’ via ett ransoneringskort där det knappt finns fyra saker”. Man kan diskutera gränserna och skyldigheterna för den kubanska bondbefolkningen, som för övrigt nu kommer att försvinna efter de nyligen godkända reformerna. Men att påstå att ”staten tillåter varken privat ägande eller privat jordbruksverksamhet” är en skamlig lögn. För det kubanska jordbruket drivs till 80 procent av kooperativ och privata jordbrukare, inte av statliga företag.
Nästa felaktighet. Hon säger: ”Ryssland har skickat bränsle, men det skickas oraffinerat. Kuba har inga raffinaderier, så de kan inte använda det”. Återigen lögn. För det första utelämnar man det nödvändiga sammanhanget: man förklarar inte att det fartyg med rysk olja som man hänvisar till har varit, under hela detta år, det enda undantaget från den oljeblockad som USA har infört. Och för det andra raffinerades den ryska råoljan på Kuba, där det faktiskt finns raffinaderier med kapacitet att göra detta.
Faktum är att det under de två veckor som den ryska bränsleförsörjningen räckte knappt förekom några strömavbrott i landet.
Med en sådan brist på professionell kvalitet är det inte konstigt att Victoria Garcías reportage ger utrymme för obekräftade rykten. Som när hon säger att av den humanitära hjälp som skickats ”når ingenting alls den vanliga kubanen”, eftersom ”många medborgare anmäler detta”. Lägger hon fram några bevis eller vittnesmål om en påstådd avledning av donationerna? Inte ett enda. Ändå finns de där, dokumenterade, för den som vill ta del av dem: de ständiga solidariska leveranserna (av livsmedel, läkemedel, skolmaterial eller solpaneler) som når sjukhus, livsmedelsbutiker och skolor och kommer tusentals människor till godo. Men de är ändå bara en droppe i havet jämfört med behoven.
Denna nivå av desinformation blir begriplig när man ser vilka källor journalisten använder: för att lägga skulden för den fattigdom som orsakats av USA:s blockad på ”castrismen” är hennes källa det kubanska observatoriet för mänskliga rättigheter; för att framställa legosoldater och kollaboratörer med Vita huset som ”politiska fångar” citerar hon Prisoners Defenders eller UNPACU; för att tala om en ”repressiv våg från det kubanska regimen mot journalister” nämner hon Cubanet.
Alla dessa organisationer stöder sanktionspolitiken mot Kuba och får direkt eller indirekt finansiering från den amerikanska regeringen. Men visst, de kommer att hävda att de är… ”oberoende källor”.
Lika oberoende som journalisten Victoria García själv, som har varit medarbetare vid Voice of America / La Voz de América och Radio Martí, båda propagandakanaler som drivs av den amerikanska regeringen. Förstår ni allt mycket bättre nu?
Cubainformacion, med källhänvisningar i länken 260921 (ZT)
Concurso de disparates: ¿en Cuba no hay refinerías ni agricultura privada?
KUBA BEHÖVER OSS –
VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke. Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0