Trump vill ”göra slut på Kuba”
”Jag vill lösa frågan om Kuba innan jag lämnar ämbetet, och vi har en mycket duktig och begåvad person som kan ta hand om Kuba, nämligen Marco Rubio”, sade Trump och sa att han ”skulle överväga” det militära alternativet.
USA:s president Donald Trump förklarade i torsdags att han ”vill göra slut på Kuba” och uteslöt inte att använda militär makt, ett uttalande som ingår i en rad hot mot ön, vilka blev allt vanligare under 2026.
I en telefonintervju med tv-kanalen Salem News Channel sade Vita husets chef att utrikesministern, Marco Rubio, ”har ansvaret för frågan”.
”Jag vill ha Kubaproblemet löst innan jag lämnar ämbetet, och vi har en mycket duktig och begåvad person som ska ta hand om Kuba, nämligen Marco Rubio. Hans föräldrar kommer från Kuba och han skulle gärna göra det”, förklarade Trump och tillade att han har ett brett stöd från den kubansk-amerikanska gemenskapen i Florida.
På frågan om möjligheten till en militär intervention på ön svarade presidenten att ”jag skulle överväga det”. Han upprepade återigen det budskap som både han själv och andra kabinettsmedlemmar, däribland Marco Rubio, ofta framför: ”Det går väldigt dåligt för Kuba. Det är i grunden en misslyckad nation.”
Hans senaste hot om en operation mot det karibiska landet framförde han i Florida, under ett valmöte i slutet av oktober. Vid det tillfället talade han om att passera Kuba på vägen tillbaka från Iran.
”Vad vi ska göra med Kuba är att vi ska återvända från Iran. De där vackra fartygen, vi ska passera Kuba, vi ska se till att ett av dem stannar cirka 50 yard från kusten. Kubanerna kommer att räcka upp händerna och sedan ska vi skicka Marco Rubio för att slutföra avtalet. Vi kommer att ta itu med Kuba när vi återvänder från Iran. Vi kommer att göra ett kort uppehåll«, sade Trump i Fort Myers den 23 oktober.
Vid det tillfället svarade den kubanske utrikesministern Bruno Rodríguez Parrilla på X: »Vi avvisar alla hot som rör USA:s ambitioner gentemot Kuba (…) Vid våra kuster finns vackra stränder, men också ”hundtänder” [kustkarst, vassa, skarpa klippformationer vid kusten], ogästvänliga för dem som anländer med fientliga avsikter och strävan efter dominans”, skrev diplomaten.
Trump hotade också Kuba under ett tal i FN i september, då han hävdade att ”landet misslyckas som aldrig förr och kommer att falla”. Och han har gjort det upprepade gånger under 2026. I januari, efter den olagliga militära operationen mot Venezuela, sa han att eftersom det ekonomiska trycket för att tvinga fram ett regimskifte i Kuba misslyckats, återstod endast ”att gå in och förstöra” landet.
I en intervju med den konservative journalisten och kommentatorn Hugh Hewitt den 8 januari erkände den republikanske magnaten att hans regering har tillämpat alla möjliga åtgärder för att utöva påtryckningar och skada Kuba, med undantag för det militära alternativet. ”Jag tror inte att man kan utöva mycket mer påtryckning, förutom att gå in och förstöra stället”, förklarade han för Hewitt, som frågade honom om han skulle godkänna en sjöfartskarantän liknande den han införde mot Venezuela före sitt inlägg den 3 januari.
Hotet har åtföljts av rapporter i medier, däribland CBS News och The New York Times, om planer eller förberedelser för en eventuell militär insats mot Kuba samt CIA-operationer på ön.
Senast, den 23 oktober, när Trump talade i Florida om att passera Kuba på vägen tillbaka från Iran, uppmanade Marco Rubio på X dem som vill driva på en ”förändring” på Kuba att inleda ”ett diskret samarbete med CIA”.
Den här veckan betecknade Trump återigen Kuba som en ”misslyckad stat” och Marco Rubio hävdade att landet ”inte har någon framtid” och att det utgör ”ett hot mot USA:s nationella säkerhet och intressen”. Rubio betonade regimskiftet som mål och försäkrade att de kommer att fortsätta arbeta i den riktningen, ”eftersom det är en prioritet”.
Från Kuba svarade president Miguel Díaz-Canel att öns framtid ”aldrig kommer att avgöras från norr”. ”Det har vi gjort klart sedan den 1 januari 1959, och det kommer inte att förändras, hur förvrängda de amerikanska planerna än må vara för att försöka tvinga oss på knä. Det borde de veta”, sade presidenten i X.
I samma inlägg betecknade han det som ”perverst” att Washington inte tar ”ansvar för den kollektiva bestraffningen som det kubanska folket utsätts för, med en brottslig blockad av bränsle och en sjuklig förföljelse av allt som bidrar till deras utveckling och materiella välfärd”.
Kuba: myten om den ”misslyckade nationen” och den stängda ”ventilen”
Ofta citerar politiska analytiker och höga kubanska tjänstemän memorandumet från Lester D. Mallory, biträdande statssekreterare för interamerikanska frågor i USA, som i april 1960 sammanfattade den strategiska grunden för blockaden mot Kuba, som upprätthållits i över 60 år.
Kort sagt handlade det om att vidta åtgärder för att försvaga Kubas ekonomi, sänka lönerna och framkalla ”hunger, förtvivlan och regeringens störtande” genom ”den desillusion och missnöje som uppstår ur ekonomiskt missnöje och materiella svårigheter”. ”Man måste snabbt använda alla möjliga medel för att försvaga Kubas ekonomiska liv”, påpekade han.
Trump-administrationen har fortsatt på samma linje och har hittills under 2026 genomfört mer än ett dussin omgångar av ensidiga tvångsåtgärder mot Kuba, riktade mot sektorer som energi, olja, byggnadsbranschen, sjukvård, penningöverföringar, finansiella transaktioner, gruvdrift, elektronik och teknik, sjöfart och hamnar, metallurgi och nickelindustri, turism samt utrikeshandel.
Grunden för de olagliga sanktionerna har varit ett presidentdekret som undertecknades den 1 maj av Trump, vilket förutom tvångsåtgärder mot ön även innefattade hot om sekundära sanktioner mot företag eller organisationer i tredjeländer som överväger att etablera handels-, finans- eller investeringsförbindelser med ön. Målet är att internationalisera blockaden och bryta Kubas förbindelser med omvärlden.
USA-administrationen håller dessutom landet kvar på listan över påstådda stödjare av terrorism. Denna klassificering begränsar i praktiken Kubas handlingsutrymme i dess relationer med utländska banker och det internationella finanssystemet. Transaktioner, betalningar och inkasseringar hindras; handeln blir nästan omöjlig eller dyrare.
Offensiven har haft ytterligare en grund, nämligen det presidentdekret som den 29 januari införde en oljeblockad mot Kuba, vilket innebär att landet i år endast har tagit emot ett enda stort fartyg med råolja, det ryska Anatoly Kolodkin, i mars, med 100 000 ton – den bränslemängd som landet behöver för cirka 10 dagar. Utan bränsle till sitt system för distribuerad elproduktion (anläggningar som drivs med diesel och eldningsolja) har ön varit tvungen att förlita sig på en inhemsk oljeproduktion som täcker en del av det nationella behovet (mindre än 40 procent av elproduktionen).
Under de senaste veckorna har nyheter kommit fram om beslag av fartyg med mindre oljelaster som var på väg till det karibiska landet. Efter att Trump utfärdade blockaden ändrade även tankfartyg som var på väg till kubanska hamnar kurs.
Det verkställande dekretet från den 1 maj ledde inte bara till att vissa internationella företag begränsade sin verksamhet på Kuba (på grund av logistiska svårigheter som påverkar verksamheten, bränslebrist eller rädsla för sanktioner). Hotet om sanktioner påverkade även stora rederier som Hapag Lloyd och CMA CGM, som ställde in transporter till den karibiska nationen. Som ett resultat av detta stod, vid halvårsskiftet, över 7 000 containrar avsedda för ön fast i flera hamnar i Karibien, med medicinsk utrustning eller insatsvaror för produktionssektorerna.
Så här har Kuba upplevt året: en bränslebrist som drabbar elproduktionen, grunden för den ekonomiska och sociala funktionen; som nästan lamslår transporter, produktion och vattenförsörjningen; som påverkar sjukhusens verksamhet och leder till att tusentals människor står på väntelistor för operationer eller saknar tillgång till nödvändig behandling; som stör både skolundervisningen och barnens kost samt landets möjligheter att upprätthålla och utveckla sin ekonomi. Energikris, ekonomisk kris, hälsokris och, enligt varningar från internationella organisationer, humanitär kris.
Mitt i denna framkallade kris förklarar Trump-administrationen – från vilken de åtgärder som lamslår Kuba härrör – landet som en ”misslyckad stat”, medan FN-experter och till och med amerikanska kongressledamöter har fördömt den ”kollektiva bestraffningen”, som strider mot internationell rätt, och börjat använda en beskrivande term för det som pågår: ”Det tysta Gaza” eller ”det tysta folkmordet”.
FN-organ och internationella organisationer som Internationella rödakors- och rödhalvmånefederationen har varnat för att blockaden mot Kuba hindrar hjälp från att nå fram och till och med förhindrar distributionen (på grund av brist på bränsle för transporter) av den hjälp som lyckas ta sig in i landet.
I detta sammanhang redogjorde Marco Rubio öppet i augusti för den nuvarande amerikanska administrationens mål, en sorts historisk bilaga till Mallory-memorandumet från 1960 som avslöjar strategin att stänga alla flyktvägar för Kuba samtidigt som landet stämplas som en ”misslyckad stat”.
I uttalanden till Axios sade den kubanskfödde utrikesministern: ”Det vi försöker lära dem är att det inte finns några utvägar. Varje gång de skapar en ny mekanism för att försöka undkomma blockaden, blockerar vi den helt enkelt.”
Trump quiere «terminar con Cuba» en su mandato y no descarta vía militar
Telesur 261113 (ZT)
En kubanska kommenterar Trumps nya militära hot mot Kuba
Donald Trumps uttalanden i en telefonintervju med Salem News Channel den 12 november väcker djup oro.
Den amerikanske presidenten hävdade att han vill lösa frågan om Kuba innan hans mandatperiod löper ut och pekade ut Marco Rubio som den person som ska ta hand om vårt land. Men det allvarligaste kom när journalisten frågade honom om han skulle vara beredd att ta till militärt våld, även genom en operation av mindre omfattning.
Hans svar var: ”Ja, jag skulle överväga det.”
Han tillkännagav inte någon militär intervention, men uteslöt inte heller att använda våld mot Kuba. Och att USA:s president offentligt överväger denna möjlighet är inte något vi kan betrakta som normalt. Med vilken rätt beslutar Washington att man måste ”lösa frågan om Kuba”? Vem har gett dem befogenhet att avgöra vårt lands framtid? Trump talar om Kuba som om det vore en olöst fråga för Vita huset, som om vår suveränitet stod till förfogande för deras intressen och beslut.
KUBA ÄR INTE EN FRÅGA FÖR WASHINGTON!
Vårt land är fritt och suveränt. Det har rätt att existera, att leva i fred och att bestämma över sin egen framtid, utan hot, utpressning eller yttre påtryckningar. Efter årtionden av blockad, sanktioner och ekonomisk kvävning – vill de nu dessutom att vårt folk ska leva under hotet om en militär intervention?
Det internationella samfundet måste uppmärksamma dessa uttalanden. Folkens suveränitet och respekten för internationell rätt får inte underordnas någon stormakts önskemål. Kuba är inget hot. Hotet ligger i att med våld försöka påtvinga landet ett öde som uteslutande vårt folk har rätt att bestämma över.
Kuba förtjänar respekt! Kuba förtjänar att leva i fred!
Tania Guerrero FB 261112 (ZT)
TRUMP VUELVE A AMENAZAR A CUBA: NO DESCARTA UNA AGRESIÓN MILITAR CONTRA NUESTRO PAÍS.
KUBA BEHÖVER OSS –
VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
STOPPA FOLKMORDET!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke.
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till ”Solceller till Kuba!”
Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
