”Jag tycker att Kuba har gjort ett storartat jobb inom utbildning och hälsovård ”. Det var Världsbankschefen som sade det, i samband med bankens vårmöte med Internationella Valutafonden och presentationen av ”World Development Indicators” för 2001 som visade att Kuba överglänser alla andra fattiga länder när det gäller hälsa och utbildning, trots USAs blockad och trots avbrottet i handeln med gamla Sovjetblocket i början av 90-talet. Och det handlar inte bara om att Kuba kunnat vidmakthålla sina sociala landvinningar under 90-talet utan också ytterligare utvecklat dem.
  Världsbankchefens gratulationer till Kuba är desto mer intressanta som Kubas ekonomiska politik är antitesen till det ”Washington Consensus” och den nyliberala politik som präglat bankens råd och de kontroversiella strukturprogrammen som tvingats på fattiga länder under de senaste 20 åren.
  Kuba är också ett av mycket få fattiga länder som inte fått eller får något stöd eller någon rådgivning från Världsbanken, där Kuba inte heller är medlem. Kubanerna brukar säga att deras framgångar också hänger ihop med detta faktum.
   Kuba pressade ner barnadödligheten från 11 per tusen levande födda 1990 till 7 år 1999, vilket placerar Kuba bland världens 18 rikaste industrialiserade länder. Jämförelsevis hade Argentina 18, Chile 10, Costa Rica 12 och hela Latinamerika och Karibien 30.
   Och när det gäller dödlighet för barn upp till fem år har Kuba pressat ner siffran från 13 till 8 per tusen under 90-talet. Det är 50 % färre än i Chile, som är det land i Latinamerika som kommer närmast. Latinamerikas genomsnitt var 38 år 1999.
  Världsbankens vice ordförande, nederländaren och förre utbildningsministern Jo Ritzen besökte Kuba privat under våren och blev mycket imponerad, inte minst inom sitt eget område. Under 90-talet har andelen barn som går genom grundskolan ökat från 92 till 100 % ”, vilket är

mer än i USA och långt över de 80-90 % som gäller i Latinamerikas rikaste länder som Argentina, Brasilien och Chile. Kuba använder också mer än dubbelt så stor andel av sin BNP på utbildning. Kubas en lärare per tolv elever är i nivå med Sverige, och det dubbla mot Latinamerika och Östasien. Och analfabetismen som uppgår till 7 % i Latinamerika i genomsnitt, är utrotad på Kuba. Uruguay med bara 1 % analfabetism bland ungdomar är det land som kommer närmast Kuba.
  Kan då de kubanska erfarenheterna leda till efterföljd? Antagligen inte, säger Ritzen och övriga experter. Ritzen hoppas dock att politiska skygglappar inte ska hindra andra länder att dra lärdom av de kubanska erfarenheterna (IPS 01 05 02), även om den kubanska vägen inte kan hålla i längden.
   Kuba tillhör de 23 länder i världen som har högsta medellivslängden, med 76 år. Och de 19 länder i världen som har lägsta barnadödlighet, under 7 per tusen levande födda. Och när det gäller ”Global Index of Motherhood” som beskriver mödrarnas situation i olika länder hamnade Kuba också bland de rika ländernas fåtal, på samma nivå som USA som kom 11:a. Kuba har mindre än en tiondel av de rika ländernas resurser per capita.
   Men det är ohållbart säger den rika världens experter. Kuba måste byta samhällssystem och respektera de mänskliga rättigheterna, säger de rika ländernas ledande politiker till höger och vänster. Vad menas då med mänskliga rättigheter, och för vilka är de avsedda, i en värld där dessa rika länder med mindre än 20 % av världsbefolkningen förbrukar över 80 % av världens resurser, och klyftorna bara ökar. Kan det finnas något samband mellan de ekonomiska och politiska utvecklingsvägar som USA och EU och deras verktyg Världsbanken och Internationella Valutafonden och massmedia föreskriver för världens fattiga, och de ständigt ökade fördelarna denna politik skänker dem själva?