FNs Kommission för mänskliga rättigheter lyckades USA i år - efter hårda påtryckningar - få 22 av de 53 medlemsnationerna att rösta för en resolution som kritiserar Kuba för ”fortsatta brott mot mänskliga rättigheter” och särskilt ”Lagen för Skydd av Kubas Oberoende och Ekonomi” som nationalförsamlingen antagit i försvar mot USAs ekonomiska krigföring. 20 länder röstade emot, 10 avstod och 1 lämnade salen.
   Alla vet att USAs årliga resolutionsförslag mot Kuba i MR-Kommissionen inte har något att göra med omsorg om mänskliga rättigheter utan är en del av krigföringen mot Kuba. Det har också blivit allt svårare för USA att samla röster för ett fördömande av Kuba. Dock fortsätter USA för, som utrikesminister Powell uttryckt det, ”detta är en fråga av högsta prioritet för USA, och USA gör allt för att samla styrkorna mot Kuba”. I det formellt tjeckiska resolutionsförslaget (alla vet att det är USA som ligger bakom) hade från början funnits med ett milt påpekande om att man ”bör undvika ekonomiska sanktioner ” med hänvisning till FNs Generalförsamlings resolution 9 november (där 167 länder krävde att USA skulle häva blockaden). Denna paragraf skulle ”balansera” kritiken mot Kuba och var ett krav från EU-länderna, för att de även i år skulle ställa upp. Men de gav sig, som vanligt, för USAs maktspråk och "balansen" försvann.

          78 USA-diplomater mot Kuba
Som tidigare år blev denna omröstning mellan USA och Kuba en thriller där USA med 78 diplomater och tjänstemän på plats i Geneve med hot, utpressning och biståndslöften samlade motvilliga röster. I utgångsläget hade USA 16 säkra röster, de som de alltid kan räkna med: Kanada, Japan, Sydkorea, 8 EU-länder, 4 östeuropeiska länder. Argentina hade redan i januari, innan det ens fanns någon resolution, lovat att rösta för den i samband med att landet beviljades ett lån på 40 miljarder dollar till räddning ur den ekonomiska krisen. Uruguays utrikesminister rekommenderade att Uruguay skulle avstå, men dagarna innan omröstningen och efter upprepade telefonsamtal från Powell och Bush i egen hög person meddelande president Battle att Uruguay skulle rösta med USA, för som han sade ”det är avgörande för USA att få igenom sin resolution och för Uruguay är det viktigt att sända en positiv signal till USA”. USA kunde också räkna med Costa Rica trots att landets utrikesminister rekommenderat att avstå, för det skulle skada Costa Ricas image att rösta med USA. Men presidenten gav efter för påtryckningar från den exilkubanska extremhögern, som äger nästan alla tidningar i Costa Rica, och exilkubanska terrorgrupper som av tradition har ett högsäte där.
   Detta gav USA 19 röster, medan 24 länder sagt att de skulle rösta mot resolutionen. Så var läget på morgonen den 18 april, den dag omröstningen skulle äga rum. Då satte USA in sista stöten in mot några av de extremt fattiga afrikanska länder som tänkt rösta för Kuba eller avstå.

   Utpressning mot Afrikas fattigaste länder
Kamerun är ett av dem, med barnadödlighet på 71 per tusen levande födda och medellivslängd på 54 år. En delegation från USA besökte Kamerun i mars och sade att Amnesty

International hade allvarliga anmärkningar mot Kamerun men att USA skulle kunna förhindra att Kamerun blev anklagat för detta om de i gengäld röstade för USAs resolution mot Kuba. Kamerun höll ut in i det sista, och först mitt på dagen den 18:e meddelande utrikesministern sin kubanska kollega att de inte längre hade något val. Sedan var det Madagaskar, barnadödlighet 86 per tusen och medellivslängd 57 år, extremt beroende av utländskt bistånd och krediter från Världsbanken och Internationella Valutafonden, där USAs röst är avgörande. Förra året röstade Madagaskar mot USAs resolution, men efter USAs påtryckningar gick landet nu med på att rösta för.
   Colin Powell ringde personligen upp president Kabila Jr och hotade med att om inte Demokratiska Republiken Kongo ändrade sin position – den 16:e hade Kongos representant faxat att landet även i år tänkte rösta mot USA – skulle USA i FNs säkerhetsråd inte ställa upp på ansträngningarna att få till stånd en fredlig lösning på kriget i Kongo för att säkra nationens gränser.
   I Kenyas fall handlade det om ett lån från Internationella Valutafonden på 150 miljoner dollar, ytterligare 50 miljoner från Världsbanken och ytterligare 37 miljoner från England, för att bekämpa effekterna av svår torka, och AIDS som i Kenya medfört att 1,6 miljoner människor eller 12 % av den vuxna befolkningen är smittad. Det var England som stod för de direkta påtryckningarna, och som fick Kenya att lägga ner sin röst i stället för att rösta mot USAs resolution.
   Så sent som den 18 april på morgonen hade Senegals representant instruktioner att rösta mot USAs resolution. Men i sista minuten ringde presidenten själv och sade att Senegal skulle lägga ner sin röst, efter samtal från USA. Samma sak hände med Niger, världens näst fattigaste land, medellivslängd 49 år, barnadödlighet 166 per tusen levande födda. Niger skulle riskera lån från Världsbanken och Internationella Valutafonden om de röstade mot USAs resolution, och ett alldeles färskt löfte om bistånd från USA skulle dras in. Nigers president blev uppringd så sent som klockan 4 på morgonen den 18:e för en sista hotfull påtryckning.

     Ständiga telefonsamtal från Powell
Det sägs att när det gäller Latinamerika så ringde Powell vissa presidenter mellan sex och tio gånger för att försäkra sig om deras röster, och att president Bush också personligen deltog i påtryckningarna. Mexiko, Brasilien och Venezuela stod emot. Så sent som den 17:e hade också Guatemalas president sagt att Guatemala skulle avstå, men USAs ambassadör hade rått honom att inte på det sättet riskera att förlora USAs stöd, och påmint om att den nya regimen i Washington var av ett mer hämndlystet slag än Clintons. Klockan halv tolv den 18:e gav presidenten upp och instruerade sin ambassadör att rösta för USAs resolution. Så gick det till när 4 länder som in i det sista sagt att de skulle rösta mot USA valde att avstå, och 3 som sagt att de skulle avstå i stället röstade för.