Den 20 april möttes alla Amerikas stats- och regeringschefer i Kanada för att på USAs initivativ bilda världens största s k frihandelsorganisation, ALCA på spanska eller FTAA på engelska. Som många insett används ordet frihandel av de mäktiga nationerna på samma sätt som demokrati –för att dölja motsatsen: fritt för dem, ofritt för de fattiga, makt för dem, maktlöshet för det fattiga. Det handlar om ännu ett initiativ från USA – de har varit otaliga sedan Monroe-doktrinen i början på 1800-talet – för att kontrollera sin bakgård, Latinamerika, och därmed bli starkare i konkurrensen med övriga maktcentra i världen, främst EU och Japan.
   EU har fått ett nytt område att exploatera, ett nytt ”hinterland”, i det f d Sovjetblocket. Och Japan har sitt i Asien. Så Latinamerika är fortfarande livsviktigt för USA i kampen om investerings- och spekulationsmarknader, naturtillgångar, energikällor, rent vatten, och den biologiska artrikedomen. Med FTAA tänker USA också undergräva och förlama den latinamerikanska och karibiska ekonomiska integration som trots alla problem gjort en del framsteg under 90-talet med Mercosur, Caricom, Andinska Pakten, Centralamerikanska förbundet, osv.
   Latinamerika går in i detta utifrån ett mycket svagt förhandlingsläge p g a den politiska, ekonomiska och sociala kris som skapats genom tillämpningen av ”den enda vägens politik”, den nyliberala. 90-talets ekonomiska tillväxt har legat på hälften av vad som ansetts minimum för att inte öka klyftorna till den rika världen. Utlandsskulden har fördubblats och slukar 56 % av alla exportintäkter. Innan tillämpningen av den nyliberala doktrinen var 39 % av befolkningen i Latinamerika fattiga, och nu är de 44 %, dvs 225 miljoner människor, av vilka 90 miljoner är extremt fattiga. Och runt om i länderna växer de organiserade protesterna från folkliga organisationer, ursprungsbefolkningar, jordlösa, arbetare.
   Om man vill veta vad FTAA kommer att föra med sig kan man ta en titt på Mexiko och effekterna av NAFTA, det Nordamerikanska Frihandelsområdet där Mexiko ingår tillsammans med USA och Kanada sedan 1994. Den ekonomiska tillväxten per capita har minskat till 1,3 % under 90-talet. Arbetslösheten är hög och hälften av den aktiva arbetskraften jobbar inom den informella sektorn utan garantier och skydd. Kapitalinflödet har ökat, men utflödet ännu mer: 36 miljarder dollar i kapitalinflöde och 48 miljarder i utflöde. Utlandsskulden har dubblerats.
   Handelsberoendet har ökat så att nu 74 % av importen kommer från USA och 89% av exporten går dig. Exporten har ökat, men framför allt i form av sammansättningsarbeten i USA-ägda bolag som importerar delar från USA, sätter samman dem i Mexiko där arbetskraften är 15 gånger billigare än i USA, och exporterar till USA. 96 % av exporten kommer från ca 300 huvudsakligen USA-bolag, medan 2 miljoner små mexikanska företag står för 4 %.
   ”Liberaliseringen” har medfört att 50 % av mexikanska transportföretag förvägras infart i Texas, 42 % i Arizona, och 28 % i Kalifornien. Jordbruket har också drabbats hårt. Inom den sektorn har USA världens mest raffinerade subventionssystem och tekniskt mest utvecklade jordbruk. För Mexiko som var en stor risproducent har det inneburit att nu över 50 % av förbrukningen importeras från USA.

Mexiko exporterade mycket potatis, men de mexikanska potatisarna har utestängts från USA – av sanitetsskäl – och USA-potatis har invaderat Mexiko. Och från att ha varit bomullsexportör har Mexiko blivit importör. Odlad landareal har minskat och 6 miljoner lantarbetare har blivit utan jobb. Minimilönerna har förlorat 50 % av sin köpkraft och hälften av löntagarna tjänar mindre än hälften i reallön än för 10 år sedan. Så gick det för den sardinen i det fria mötet med hajen.
   Den frihandel USA tänkt sig handlar om att få bort tullar som skyddar inhemsk tillverkning i Latinamerika och att komma åt det som finns kvar av offentlig sektor efter 90-talets privatiseringar av allt från el- och tele till vatten och sjuvård. Men själva tänker USA behålla de regler som effektivt kan utestänga latinamerikanska produkter från den egna marknaden, t ex fortsatta subventioner av eget jordbruk, växtsanitet utifrån egna definitioner, och rätt att när som helst bojkotta ett land som inte följer USAs politik. USAs ekonomi är tio gånger starkare än hela Latinamerikas och Karibiens tillsammans och USA kan därför ställa villkoren för vart och ett av länderna.
   I det nyliberala frihandelskonceptet ingår att stor och liten ska behandlas lika, eller snarare att stor ska ha fördelar i f h t liten. En av principerna som Latinamerika ska anta är att den offentliga sektorn måste upphandla varor och tjänster från dem som har bäst erfarenhet och störst volym. Och att USA-kapital måste få konkurrera på samma villkor som inhemskt, och spekulativt kapital på samma sätt som långsiktigt investeringskapital.
   I början av 90-talet inledde de latinamerikanska länderna ett samarbete för integration och för att stärka sig gemensamt gentemot USA. De iberoamerikanska toppmötena var ett uttryck för detta, och ogillades starkt av USA som inte hade tillträde och inte kunde bestämma dagordningen som de var vana vid i OAS (Organisation of American States). Som motdrag kallade USA till ett Amerikanskt toppmöte i Miami 1994 dit alla utom Kuba var inbjudna. Och sedan ett i Santiago de Chile 1997. De iberoamerikanska toppmötena har dock fortsatt varje år, och varje år har det krävt att USA ska häva blockaden av Kuba. Nu ställde de Latinamerikanska stats- och regeringscheferna ändå upp på USA/Kanadas toppmöte i Quebec och godtog uteslutningen av Kuba. De styrande eliterna verkar efter 10 års ekonomisk och social kris att vara på väg att ge upp alla anspråk på regional självständighet och i stället sälja ut sina länder till USA.
Alternativet skulle vara att bryta den nyliberala inriktningen och tillsammans med folken gå in för verklig social och ekonomisk utveckling, men det skulle innebära att lämna ifrån sig makten och privilegierna.

(källa Centro de Investigación de la Economia Mundial)•