Vi var en liten grupp från Malmö som besökte Kuba en månad under våren och försökte få svar på denna fråga, som så ofta ställs av folk till höger och vänster. Ganska snart fick vi en bra lektion, utan att egentligen ha bett om den. Jag hade med mig ett brev från en bekant till en kubansk läkare. Den vänliga kvinnan som brevet var ställt till insisterade på att få visa oss det Havanna som hon sade ligger utom räckhåll för turister. Och så blev det.
   Rundvandringen började inte långt från Capitolum, som ligger på gränsen till Gamla Havanna. Först visade hon oss en dollarbutik, där vi kunde se att allt finns att köpa, från moderna köksapparater till första klassen skött - om man har råd så klart. Några steg därifrån låg en ganska sliten lokal där köpare och säljare gick om varandra, enligt vår guide yrkesfolk av olika slag som övergivit sina yrken för att tjäna mer på att sälja allt från hantverksprodukter till bättre begagnat, eller på att laga skor och elektriska apparater, göra nycklar osv. Jag orkade inte prata med någon av dem, för jag började bli trött på att översätta alla ”oskyldiga” anklagelser mot regimen som hela tiden strömmade ur vår ledsagares mun. Allt från den svåra ekonomiska situationen, över påståenden om allmänt missnöje som ingen vågar ge uttryck för till påståenden om politisk förföljelse av de s k dissidenterna.
   När vi gick vidare viskade hon åt oss att titta över på andra sidan utan att visa det, för det kom poliser efter oss. Där stod ett hus som höll på att ramla ihop av ålder och bristande underhåll. Hon sade att människor bodde med risk för livet och att huset därför besöktes av många utländska journalister. Och att vi också kunde ta foton senare.
   Vi befann oss i ett gammalt kvarter, lika förfallet som stora delar av övriga Gamla Havanna. Där gick vi in på jordbruksmarknaden där jordbrukare och mellanhänder säljer jordbruksprodukter till ganska rimliga priser. Mitt emot fanns en kvartersbutik för de ransonerade matvarorna.
   Utanför marknaden satt 6-8 personer på trottoaren och sålde köksattiraljer, hygienprodukter, dvs lite av varje. Enligt vår guide var det svart marknad. På frågan om detta var förbjudet, dvs om det verkligen var svart marknad eftersom polisen inte tycktes bry sig om det, svarade hon att de inte orkade.
   Trots att vi var trötta följde vi med kvinnan till det förfallna hus som hon pekat ut. Och det var verkligen förfallet, men det fanns folk som bodde där. Ingen av oss ville egentligen störa dem med frågor och ännu mindre fotografera dem, men till slut gav den yngste av oss efter och följde med henne på ett besök. Det gick nästan en halvtimme och till slut gick jag upp för att hämta vår yngling.

   Vårt guide drog in mig till en gammal kvinna som snabbt berättade att hon deltagit i revolutionen och var tacksam mot Fidel, fastän hon bodde så eländigt. Vår unge vän befann sig i rummet intill och talade med en medelålders man med blicken förlorad i fjärran. Vi gick därifrån och när vi kom ner såg vi att två poliser samtalade med de övriga i gruppen.
   Vår guide och två män sprang fram och bad mig att inte säja någonting till polisen. När jag började säga att vi var intresserade av huset inflikade en av de unga poliserna att kvinnan som guidat oss var ökänd, liksom den organisation hon tillhör och att de hade hållit ett öga på oss under besöket. Vi pratades vid en bra stund och jag berättade att vi var medlemmar i Vänsterpartiet i Sverige, att jag hade flytt från Chile, osv. De förklarade att huset som vi fortfarande stod vid var utdömt och skulle rivas för det gick inte att rädda, och att de som fortfarande bodde där hade anvisats evakueringslägenheter, men att några ändå hade återvänt, och att de var personer med psykiska problem, knark, alkohol osv.
   När vi hade kommit tillbaka till våra rum och jag hade lugnat mig från irritationen över att ha tillbringat dagen med en kontrarevolutionär så började jag se saken positivt. Utan att mena det hade hon egentligen givit oss ett svar på den inledande frågan. Bara i en demokrati där folk är delaktiga som på Kuba kan polisen lämna de s k dissidenterna sådan handlingsfrihet. Vi som var oliktänkande under de verkliga diktaturerna fick betala dyrt. Många med sina liv, många fick utstå tortyr och fängelse, och många fick fly i exil.
   Hur kan då den kubanska regeringen känna sig så säker? Det upptäckte vi senare under många, många besök hos olika slags organisationer, vårdcentraler, husläkare, kvarterskommittéer, och under alla våra spontana samtal med folk på gatan, i restaurangerna, biblioteken, taxibilarna, bland folk helt enkelt. Svaret ligget utan tvekan i denna enighet och denna medvetenhet hos detta glada och solidariska folk.

•