Från Allende till Chávez, två demokratier, störtade av USA
Den dag då Chile minns kuppen 1973 bekräftar bortförandet av president Nicolás Maduro att konspirationen mot de folkliga projekten i Latinamerika inte upphört, utan bara bytt form.
Den 11 september 1973 och den 3 januari 2026 kommer att gå till historien som datum för de största attentaten som begåtts av USA och de inhemska oligarkierna i Chile och Venezuela mot två legitima och konstitutionella regeringar.
Den 11 september 1973 störtade en militärkupp – med stöd och rådgivning från CIA och med godkännande från den chilenska oligarkin – den socialistiske presidenten Salvador Allende. Den 3 januari 2026 kidnappades president Nicolás Maduro och hans hustru vid en militär attack utförd av USA:s armé, med stöd av den venezuelanska extremhögern – det allvarligaste angreppet mot den Bolivarianska revolutionen som inleddes av Hugo Chávez.
Den 4 september 1970 vann socialisten Salvador Allende, som ledare för Unidad Popular, presidentvalet i Chile. Han drev igenom en nationalisering av de viktigaste gruvindustrierna, fördjupade exproprieringen av storjordegendomar och utvecklade en rad sociala åtgärder för att ge det chilenska folket tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning, bostäder och anständiga löner.
Den 6 december 1998 vann Hugo Chávez, kandidat för Movimiento Quinta República (MVR), presidentvalet och inledde processen för den Bolivarianska revolutionen. Hans program innebar att det venezuelanska folket skulle förvalta och kontrollera sina naturresurser – främst oljan – samt en rättvis fördelning av inkomster och rikedom, vilket kom till uttryck i de olika sociala programmen.
Med tjugoåtta års mellanrum mellan de båda segrarna, och i olika historiska sammanhang, utgjorde de demokratiska regeringarna den politiska likheten som kom att avgöra en lång och djupgående strategisk debatt inom den latinamerikanska vänstern om vägarna till makten.
Båda segrarna, var och en i sitt sammanhang, var särskilda och ovanliga. Allende vann presidentposten genom valet, medan den kubanska revolutionen fortfarande var den grundläggande referenspunkten i övriga politiska processer på kontinenten.
Chávez segrade däremot efter en process av politisk uppbyggnad som fick en kraftig drivkraft i El Caracazo, [ett folkligt uppror som slogs ner med stort våld] i ett regionalt sammanhang där nyliberalismen dominerade politiskt och ekonomiskt, samtidigt som en begynnande process med progressiva regeringar växte fram.
I båda fallen var valsegern bara utgångspunkten, eftersom varje process satsade på att bygga upp folkmakt genom organisering, deltagande och folkets förmåga att förvalta och fatta beslut.
Blockadmetoden som tryckkokare
När Allende tillträdde som president hade USA:s regering redan i flera år tillämpat blockadmetoden mot den revolutionära regeringen i Kuba. I det chilenska fallet tillämpade Nixons regering – med satsning på den lokala oligarkin – en blockad som skilde sig från den som användes mot den karibiska ön.
Så återger journalisten Edgar Amílcar Morales det i en analys publicerad av Prensa Latina: »Chile drabbades av en spökblockad, det vill säga en som inte förklarades som sådan, men som orsakade allvarliga inre skador. Under inflytande från Washington blockerade internationella organisationer, såsom Världsbanken och Interamerikanska utvecklingsbanken, krediter till Chile, och amerikanska privata aktörer stängde av alla finansieringskanaler. I linje med detta drogs lån tillbaka för inköp av maskiner och viktiga reservdelar inom kopparbrytning, transport och industri, där tekniken i huvudsak var amerikansk.”
I Venezuela upprepades samma mönster under åren med den ekonomiska blockaden mot den Bolivarianska revolutionen. Enligt Morales gömde stora lokala företagare varor, däribland baslivsmedel, medan den mäktiga lastbilsförarföreningen, med kopplingar till den lokala oligarkin, utlyste strejker för att hålla marknaderna tomma och skapa oro och osäkerhet bland befolkningen.
Konspirationer och motstånd
I Chiles presidentval den 4 september 1970 vann Unidad Popular med knapp marginal över Jorge Alessandri. Resultatet tvingade kongressen att godkänna valet inom 40 dagar.
Kort därefter började president Richard Nixon, hans nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger och chefen för CIA, Richard Helms, att konspirera tillsammans med delar av den chilenska oligarkin för att förhindra att Allende tillträdde ämbetet.
Bland de åtgärder som vidtogs ingick att skicka vapen via diplomatpost för att utrusta grupper som hade till uppgift att utföra hemliga operationer, i syfte att skapa ett klimat av oroligheter i landet. I detta sammanhang dödades arméns överbefälhavare, René Schneider, i ett kidnappningsförsök – med målet att provocera fram en statskupp och förhindra att valprocessen fullföljdes. Men parlamentet beslutade att bekräfta valresultatet, utan att ge efter för påtryckningarna.
Allende tillträdde presidentposten den 3 november 1970, och omedelbart inleddes en ny fas av konspirationen mot honom, nu inriktad på att förstöra ekonomin och omintetgöra det program som kallades ”den chilenska vägen till socialism”.
I fallet med Venezuela genomgick konspirationen mot det projekt som inleddes av Chávez motsvarande etapper, från oljestrejken och kuppen i april 2002, till de våldsamma guarimbas 2014 och 2017 och, under Nicolás Maduros regering, den militära och rättsliga inringningen som Washington under flera år vävde samman mot presidenten, som sedan 2020 anklagats för att leda en påstådd narkoterroristisk organisation.
Denna inringning fullbordades i gryningen den 3 januari 2026. Strax efter klockan två på morgonen skakades Caracas och delstaterna Miranda, Aragua och La Guaira av en serie explosioner, samtidigt som militärflygplan flög över huvudstaden och en brand ödelade en hangar på en venezuelansk bas. Operationen, som genomfördes av specialstyrkor från USA:s armé, ledde till strömavbrott i olika delar av staden.
Några timmar senare bekräftade Donald Trump via sina sociala medier att USA hade genomfört ”en storskalig attack mot Venezuela” som resulterade i att president Maduro och hans hustru, parlamentsledamoten Cilia Flores, kidnappades och fördes ut ur landet. Under bevakning av federala agenter fördes de till amfibieangreppsfartyget USS Iwo Jima innan de transporterades till amerikanskt territorium, där åklagarmyndigheten formellt åtalade dem för konspiration till narkotikahandel och innehav av förbjudna vapen.
Den venezuelanska regeringen avvisade anklagelserna och betecknade händelsen som en militär aggression; delar av oppositionen välkomnade däremot operationen.
Skillnaderna mellan de chilenska och de venezuelanska väpnade styrkorna – och de roller som var och en spelade under sina respektive historiska omständigheter – är avgrundslika.
Salvador Allendes valseger, som betraktades som den fredliga vägen till makten, fick vissa delar av den chilenska vänstern, inom Unidad Popular men även på hela kontinenten, att tro på lojalitet gentemot de demokratiska institutionerna hos de chilenska väpnade styrkorna. Vissa politiska grupper, såsom den chilenska Rörelsen för revolutionär vänster (MIR), uttryckte tvivel om inställningen hos officerare som utbildats vid Escuela de las Américas, i ett kontinentalt sammanhang präglat av genomförda eller förestående militärkupper – Brasilien, Uruguay, Argentina.
I Chile blev arméns och oligarkins förberedelser för en kupp – som övervakades av CIA-agenter stationerade i landet, enligt forskaren Peter Kornbluhs rekonstruktion – verklighet den 11 september 1973 genom en brutal attack mot regeringshögkvarteret.
I motsats till detta riktades aldrig gevären från de Bolivarianska väpnade styrkorna – till vilka Hugo Chávez hörde och som han själv omformade genom sitt tal och sitt handlande – mot det venezuelanska folket; där skapades istället en sammansmältning av civila, folkliga, militära och polisiära krafter.
Peter Kornbluh, Telesur 260911. Kornbluh är amerikansk journalist, författare och tjänsteman. Han arbetar som analytiker vid National Security Archive och är chef för organisationens dokumentationsprojekt om Chile och Kuba. (ZT)
De Allende a Chávez: dos modelos populares, la misma conspiración imperialista y oligárquica
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke. Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0