Venezuelas president Nicolás Maduro är oskyldig.
Detta är ett rättsligt och faktamässigt konstaterande, eftersom Maduro inte har dömts för något brott. Han har förnekat alla anklagelser som riktats mot honom, och de anklagelser som USA framfört förblir just det: anklagelser. Enligt principen om oskuld tills motsatsen är bevisad – som erkänns i USAs konstitution och i artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter – vilar bevisbördan helt och hållet på åklagarsidan. Det är inte Maduro som måste bevisa sin oskuld, utan det är USAs regering som måste bevisa hans skuld.
Den 3 januari 2026 trängde USA-styrkor olagligen in i Venezuela, attackerade mål i och omkring Caracas, grep president Maduro och hans hustru, tillika folkvald politiker, Cilia Flores, och förde dem till USA. Två dagar senare framträdde Maduro, fastkedjad och skadad, inför en federal domstol på Manhattan. ”Jag är oskyldig. Jag är inte skyldig”, sade han till domstolen. Båda åtalade förklarade sig oskyldiga och sitter nu fängslade i Brooklyn i väntan på en rättegång som preliminärt är planerad till juni 2027.
USA hävdar att Maduro deltagit i konspirationer för att importera kokain, inneha maskingevär och förstörelsevapen samt samarbeta med organisationer som Washington betecknat som terroristgrupper. Dessa anklagelser har sitt ursprung i en åtalsskrift som offentliggjordes under Donald Trumps första presidentperiod i mars 2020. Målet utvidgades avsevärt efter att Maduro anklagats genom en fjärde, ersättande åtalsskrift. En åtalsskrift är dock inte bevis som prövats i domstol. Det är ett dokument som utarbetats av åklagare och godkänts genom ett förfarande inför en åtalsjury, där försvaret normalt varken är representerat eller tillåts ifrågasätta regeringens redogörelse.
Åklagarsidan förlitar sig i hög grad på tesen att Maduro ledde den så kallade Cartel de los Soles, eller Solkartellen. Men även organisationer som är djupt fientligt inställda till den venezuelanska regeringen medger att detta inte är en kartell i konventionell mening. Namnet har länge använts som ett samlingsbegrepp för olika venezuelanska tjänstemän som påstås vara inblandade i kriminell verksamhet, långt innan Maduro blev politiskt aktiv. Det beskriver inte en organisation med ett fastställt medlemskap, en befälsstruktur, ett huvudkontor eller en befälsordning jämförbar med Mexikos Sinaloa-kartell. När Washington 2025 betecknade Cartel de los Soles som en utländsk terroristorganisation noterade Associated Press att det ”inte var en kartell i egentlig mening”.
Detta är viktigt eftersom åklagarsidans språk spelar en stor roll i det politiska arbetet. Anklagelser om enskilda korruptionshandlingar sammanställs till bilden av en enad organisation, organisationen tillskrivs sedan den venezuelanska staten, och ansvaret för allt som påstås ha gjorts av vem som helst inom detta lösa nätverk läggs på Maduro. Åtalet måste fortfarande visa att Maduro medvetet deltog i de specifika konspirationer som han anklagas för. Politisk makt över en stat där brott begås innebär inte i sig något personligt straffrättsligt ansvar för dessa brott.
Venezuela är ingen större producent av kokablad eller kokain. De främsta kokainproducerande länderna är fortfarande Colombia, Peru och Bolivia. Venezuela har använts som transitland, särskilt för kokain med ursprung i grannlandet Colombia. Men transit genom ett land bevisar inte att landets president styr handeln, och det styrker inte heller den överdrivna politiska bilden av Venezuela som den centrala källan till de droger som kommer in i USA. USAs narkotikapolis DEAs egen hotbedömning från 2025 fokuserade övervägande på mexikanska organisationer och deras försörjningskedjor. Den globala kokainhandeln bedrivs främst genom produktion i Anderna, maritima exportkorridorer, Centralamerika och Mexiko, inte genom en enda organisation som påstås ledas från det venezuelanska presidentpalatset. Internationella brottmålsdomstolens utredning av situationen i Venezuela är till exempel en utredning av påstådda brott som faller inom dess jurisdiktion. Det är inte en fällande dom mot Maduro och har inte resulterat i någon individuell rättslig bedömning av hans skuld.
USAs regering förväntas förlita sig på samarbetsvilliga vittnen, däribland den f.d. venezuelanske underrättelsechefen Hugo Carvajal och den f.d. generalen Clíver Alcalá. Båda har erkänt sig skyldiga till allvarliga brott i USA. Deras vittnesmål kan inte betraktas som någon opartisk sanning. Samarbetsvilliga åtalade kan hoppas på strafflindring genom att bistå åklagarna. Deras påståenden måste därför bekräftas och verifieras genom korsförhör. Tills dess kan deras uttalanden inte fastställa Maduros skuld. I själva verket är det bättre att betrakta deras uttalanden som bevis på deras egna försök att mildra sina straff och tvätta sitt befläckade rykte.
Omständigheterna under vilka Maduro ställdes inför USAs domstol skapar ett ännu värre problem. Washington begärde inte utlämning genom en överenskommen rättslig process. Man använde militär makt inom ett annat suveränt land utan varken Venezuelas samtycke eller bemyndigande från FNs säkerhetsråd. Artikel 2.4 i FN-stadgan förbjuder hot om eller användning av våld mot en stats territoriella integritet eller politiska självständighet, med undantag för begränsade fall såsom självförsvar. Att gripa en person som anklagas för narkotikabrott är inte ett av dessa undantag. Specialister på internationell rätt beskrev operationen som olaglig användning av våld, medan regeringar i bland annat Brasilien, Mexiko och Kina fördömde kränkningen av Venezuelas suveränitet.
Maduros advokater har hävdat att åtalet strider mot den immunitet som en sittande statschef åtnjuter. Venezuela fortsatte att erkänna Maduro som sin konstitutionella president när USA grep honom – ett faktum som USA tyst erkänner när man kallar Delcy Rodríguez för tillförordnad president*. Washington kan inte upphäva den internationella rättsliga statusen för ett annat lands statschef enbart genom att vägra diplomatiskt erkännande. Försvaret har därför begärt att åtalet ska avvisas på grund av immunitet och har separat ifrågasatt anklagelsen om narkoterrorism på grund av bristande jurisdiktionell anknytning till USA. Muntlig förhandling om dessa frågor är planerad till november 2026.
*) Delcy Rodríguez var Venezuelas vice president. (ö.a.)
Fallet med den f.d. honduranske presidenten Juan Orlando Hernández avslöjar selektiviteten i Washingtons påstådda krig mot narkostater. Hernández var en nära allierad till USA under sin presidentperiod 2014–2022. Efter att han lämnat ämbetet utlämnades han – han blev inte bortförd genom någon militär invasion – och ställdes inför rätta i samma federala distrikt i New York där Maduro nu åtalas. I mars 2024 fällde en jury Hernández efter en tre veckor lång rättegång. Åklagarna lade fram bevis för att han hade tagit emot miljontals dollar från narkotikasmugglare, skyddat kokaintransporter med hjälp av den honduranska polisen och militären samt hjälpt till att transportera mer än 400 ton kokain till USA. Han dömdes till 45 års fängelse. Till skillnad från anklagelserna mot Maduro prövades dessa anklagelser genom vittnesmål, korsförhör och en jurydom. Ändå benådade president Donald Trump Hernández den 1 december 2025 och säkerställde hans frigivning, med hänvisning till att den före detta presidenten hade behandlats orättvist.
Kontrasten kunde knappast vara mer avslöjande. Trump benådade en före detta president vars deltagande i kokainhandeln hade fastställts i en domstol i USA, samtidigt som han hotade och slutligen invaderade Venezuela för att gripa en president mot vilken ingen dom hade avkunnats. Hernández tillhörde Washingtons politiska läger; Maduro gjorde det inte. Den ene frigavs trots en fällande dom, medan den andre tillfångatogs trots sin juridiska oskuld. Denna skillnad motbevisar inte i sig anklagelserna mot Maduro, men den raserar påståendet att Washington agerade utifrån en konsekvent oro gällande narkotika. Den avgörande skillnaden var politisk tillhörighet, inte bevisningens styrka.
Konsekvenserna av detta fall sträcker sig långt bortom de specifika omständigheterna kring Maduro och Cilia Flores eller följderna för Venezuela. Att tillåta en utländsk stat att åsidosätta ett annat lands rättssystem, driva en anklagelse för vilken det inte finns några bevis och genomföra en rättegång som saknar grund i internationell rätt innebär i praktiken att USAs rättssystem etableras som ett system med global och obegränsad jurisdiktion. Ambivalensen hos regeringar världen över gentemot detta fall är därför alarmerande, eftersom den riskerar att signalera samtycke och normalisera ett sådant grovt maktmissbruk. Detta är särskilt relevant för Mexiko, som redan står inför en rad anklagelser och utlämningskrav från USA, med tydliga politiska implikationer. Utgången av Maduros rättegång skulle kunna skapa ett viktigt prejudikat för hur Mexiko – och andra länder – behandlas under liknande omständigheter.
”Nicolás Maduro är oskyldig” är därför den enda försvarbara slutsatsen i detta skede. Han greps genom en militär insats, ställdes inför domstol i den stat som i åratal strävat efter att störta honom, och åtalades på grundval av en politiskt konstruerad teori som ännu inte har klarat en kontradiktorisk prövning. Han förblir oskyldig så länge det inte finns godtagbara bevis som visar motsatsen bortom rimligt tvivel. Suveränitet är inte en prydnad, en åtalspunkt är inte en dom, och en anklagelse som framförs av en mäktig stat blir inte sanning bara för att den staten besitter vapen för att gripa den anklagade.
Stephanie Weatherbee Brito & Vijay Prashad, CounterPunch 290616 / cv
Nicolás Maduro Is Innocent
Denna artikel har producerats av Globetrotter.
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke. Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!”
Alla pengar skickas oavkortat.
Pg 23 57 15 – 0 eller Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0