Tidens betydelse och lärdomar som dragits
Den där dagen 2020, när en grupp höga kubanska ledare inledde en snabb rundresa i olika provinser för att ta reda på hur molekylärbiologiska laboratorier fungerar, var det nog inte många av oss som insåg hur viktig och prioriterad frågan var.
Covid-19 var ett dödligt hot mot Kuba, och forskare hade redan föreställt sig de möjliga konsekvenserna – antalet fall, styrkor och svagheter, geografisk spridning. Det viktigaste politiska resonemanget av dem alla kan ha varit: vi måste bemöta det som kommer med våra egna mänskliga och materiella resurser. Från att ha haft tre laboratorier inom denna specialitet i hela landet byggde vi på några månader upp minst ett i varje provins (totalt 27).
Något liknande hände den dagen, även 2020, när vår president samtalade med kubanska forskare och experter inom hälsovård och bioteknologi. Det var inte för att kräva resultat eller sätta upp absurda mål, utan för att uppmana dem att göra sitt allra yttersta för att få fram åtminstone ett kubanskt vaccin inför pandemin. Det var som att be dem att med några tegelstenar och lite cement dämma upp Nilen vid en översvämning. Nästan per automatik sa de som hade blivit utmanade ja.
Drömmen var så storslagen att förslagsställaren kan ha tänkt om på grund av den utmaning som den innebar, och de som förbundit sig att de gjort det mer av övertygelse än med objektivitet. Troligen var det ingen av dem som kunde sova den natten.
Vid båda dessa tillfällen hade huvudpersonerna gjort en resa in i framtiden – vissa mer medvetet, andra mindre. Med hjälp av den vetenskapliga information som dittills fanns om covid-19 fastställdes tidslinjer, man gjorde baklängeskonstruktioner och scenarier beräknades. Det är det enda sättet att undvika att bli överraskad av det som kommer att hända och då försöka vrida tillbaka klockan.
Vad skulle Kuba ha fått betala i liv om dessa beräkningar inte hade gjorts, om vi inte hade byggt upp denna framtid utifrån nuet?
Resten av historien är välkänd; den kubanska pressen har gett otaliga detaljer om hur intensivt arbetet är vid BioCubaFarmas centra och andra hälsovårds- och akademiska inrättningar. Mindre känt är kanske det faktum att experter och chefer var tvungna att ta månader och veckor av arbete från annat för att föra detta nya projekt i hamn.
Precis som inom IT finns det inom bioteknik ”färdiga” dellösningar för vissa processer. Varje gång du påbörjar en programmeringsuppgift eller gör ändringar i en molekyl eller ett DNA börjar du inte från noll. En av de mest intressanta frågorna i detta krig mot klockan gällde den organisatoriska snarare än den vetenskapliga sidan. Covid-19 var den ”fiende” som tvingade de olika delarna av BioCubaFarma och det kubanska hälsovårdssystemet och andra områden att integreras och samarbeta som aldrig förr, och de lyckades.
Det är inte samma tidsramar som gäller om du bara har tillgång till din egen institutions resurser för att möta en utmaning som när du även kan förlita dig på vad tredje part kan bidra med. Trots att vi brister i utbildning i affärsverksamhet för att göra det, fick denna övning en fördel som kan vara unik för Kuba. I stället för att skriva kontrakt, diskutera priser och köpslå, förhandla och lägga till onödiga om och men, gick alla till sitt eget center och tog därifrån med sig den bästa kunskapen, den bästa utrustningen och de bästa metoderna för gemensam användning. Detta sker inte varje dag på alla breddgrader. Det är än mindre vanligt att människor och medel av så olika ursprung intar sin exakta plats under en integrerande ledning, att alla förstår den exakta tid som krävs för att lyssna, säga och besluta om varje idé.
Tack vare dessa och många andra sätt att agera har det kubanska hälsovårdssystemet samlat på sig en unik erfarenhet, och BioCubaFarma i synnerhet har nått en ny nivå i rankingen av företag i världen med liknande socialt mandat. Sammantaget har detta skapat nya värden och gör det möjligt för oss att göra prognoser om hur vi ska möta en ny pandemi (framtid), när större delen av världen ännu inte har återhämtat sig från den nuvarande (dåtid–nutid).
Vi kubaner insåg det episka värdet av denna erfarenhet och i slutet av 2021 trodde vi att vi inte skulle få någon liknande utmaning på ett tag, utöver de gamla vanliga orkanerna som mobiliserar oss så mycket och så ofta. Så kom smärtan från explosionen i Hotel Saratoga, och innan vi kommit över det traumat chockades vi av de stora lågorna i oljehamnen i Matanzas.
Och i denna smärtsamma erfarenhet måste vi återigen erkänna tidens betydelse som räddade oss från förluster av alla slag och mycket större än de vi genomlidit.
Först och främst bör vi tala om den heroiska tiden för dem som mobiliserades utan någon kallelse, eller för dem som anlände till platsen så fort de hört kommandorösten. Alla räknas – arbetsledare, brandmän, räddningstjänst, experter och folket i allmänhet.
Sedan långt innan undsättningen av brigadgeneral Sanguily1) och även efter återbördandet av Elián2) och De Fem3) har kubanerna fostrats med idealet att inte överge varandra, att utan att tveka reagera på en farlig situation och att vänta med meditationen till senare. Det finns i vårt DNA.
Men det fanns andra beslut som krävde ett mer medvetet agerande och som förkortade tiden för att nå framgång på ett gränsöverskridande sätt. Av utrymmesskäl kommer vi bara att nämna två av många viktiga sådana.
Det första var att vi inom några timmar insåg att vi behövde internationell hjälp. Detta görs i situationer med mindre stress genom att utifrån den egna förmågan beräkna vad man klarar av. Men historien har gett oss kubaner så många olyckor att det inte är ovanligt att vi som medborgare har en obegränsad tilltro till vår styrka och ibland glömmer bort våra svagheter.
Denna beslutsamhet i sig förkortade kampen mot lågorna med några dagar och minskade avsevärt sannolikheten för en ny explosion. Bedömningen av vem som skulle kontaktas och vem som inte skulle kontaktas spelade också en viktig roll i beslutet.
De mexikanska och venezuelanska myndigheterna visade en oförglömlig och ovärderlig solidaritet. Men deras positiva svar kunde också ha inneburit att mer (och inte mindre) tid skulle gå åt än vad som var nödvändigt för att kontrollera branden. I katastrofsituationer är det svårt att få specialister och befälhavare från olika institutioner att fungera som en enhet, att jämka samman perspektiv och åsikter, om gemensamma övningar inte har genomförts i förväg. Det blir ännu mer komplicerat när människor från olika länder med olika erfarenhet, bakgrund och förväntningar involveras. Lyckligtvis var språket inget problem. Och återigen uppstår frågan: hur kan man förutse problem i tid?
Här var den kommunikation som hölls i förväg med de specialister som skulle anlända från utlandet av avgörande betydelse. Det hade varit en lyx att inte börja samordna förrän efter deras ankomst. Vart och ett av dessa samtal och skriftliga meddelanden sparade timmar och kanske dagar i arbetet.
De där dagarna i augusti kändes minuterna som århundraden, men från den första till den sista lågan var det bara fem dagar. Alla förutsättningar fanns för att tragedin skulle kunnat bli ännu större, och om vi jämför med liknande händelser i andra länder, länder med alla resurser för att hantera dem, då får dessa 120 timmar en helt annan dimension.
När jag delade dessa tankar med Dr Rosa Miriam Elizalde4) kommenterade hon att händelserna i Matanzas till och med förkortat kommunikationstiden i våra medier. Nyhetsförmedlingen skulle ha varit omedelbar från första stund. Men det är upp till en specialist av hennes rang att hantera denna fråga på sätt som hon anser lämpligt, och vi uppmanar henne att förklara sitt resonemang i detta avseende.
Sammanfattningsvis, inför covid-19 och denna brand utan motstycke var en nyckel till framgång utan tvekan hur tiden utnyttjades. Livshotande faror får oss att växa och skapa förmågor som vi vanligtvis inte visar eller tror att vi inte har.
Från dessa lärdomar bör vi alltid hämta kunskap som kan användas för att utan onödiga dröjsmål uppnå våra mål även på andra områden. Vi bör inte vänta tills vi är i knipa för att utnyttja den tid vi har till vårt förfogande för att uppnå ett mål.
Låt oss alla träna upp förmågan att förutse. På samma sätt som vi idag återvinner metallrester från förstörda cisterner kan vi se över vad som gjorts och fundera på hur den samlade erfarenheten kan användas för att lösa även andra problem.
José Ramón Cabañas, La pupila insomne 220914 (CV)
El valor del tiempo. Lecciones aprendidas
1) I befrielsekriget 1871, med hjälp av bl.a. Henry Reeve, undsattes Sanguily, som tillfångatagits av spanjorerna.
2) Eliáns mor drunknade på väg till USA och han togs om hand av släktingar i Miami. Efter en vårdnadstvist ända upp på regeringsnivå och ingripande av Fidel fick pojkens far till slut tillbaka Elián till Kuba. https://svensk-kubanska.se/solidariteten-med-kuba-kan-inte-blockeras
3) De Fem Kubanerna infiltrerade exilkubanska terrororganisationer i Florida. https://svensk-kubanska.se/dvd-multimedia/
4) Journalist och vice ordförande i Kubas journalistförbund UPEC.
