Kuba står fast
Skribenten, Helen Yaffe, professor i latinamerikansk politisk ekonomi, skriver om USAs allt hårdare press på Kuba
Den 18 maj 2026 fördömde Kubas representant vid FN:s världshälsoförsamling, dr Tania Margarita Cruz Hernández, hotet om en militär aggression från USA:s sida och konstaterade att ”ingenting kan rättfärdiga en sådan brutal och ociviliserad handling från supermaktens sida”. Kuba, sade hon, uppmanar alla fredsälskande nationer att mobilisera sig för att förhindra en sådan aggression, och tillade att ”det kubanska folket kommer att försvara sin suveränitet och självständighet”. Hennes uttalande kommer i en tid då den amerikanska regeringens krigshets når en höjdpunkt som inte setts sedan Kubakrisen 1962, då tjänstemän uppmanade president Kennedy att invadera eller ”bomba” ön.
Redan innan hotet om en kärnvapenkonflikt förde USA ett ekonomiskt krig mot det revolutionära Kuba. Det är grunden för USA:s politik, som fastställdes i ett hemligt memorandum från 1960 av den amerikanske diplomaten Lester Mallory, som erkände den kubanska regeringens folkliga stöd och föreslog ekonomisk krigföring ”för att framkalla hunger, desperation och störtande av regeringen”. Med stöd av en mäktig extremhögerlobby i exil driver Trump och Rubio denna strategi till sin yttersta spets.
Trumps första administration antog en politik med ”maximalt tryck” och införde över 240 nya sanktioner och tvångsåtgärder för att stänga ute Kuba från världshandeln, investeringar och det internationella finanssystemet. Detta sammanföll med covid-19-pandemin och drabbade Kuba hårt: strömavbrotten återkom, varor och mediciner blev en bristvara, inflationen och utvandringen sköt i höjden och valutareserven tömdes.
Kubanerna hade det svårt redan innan Trump återvände till makten, med en utrikesminister, Marco Rubio, vars karriär bygger på en hårdför opposition mot den kubanska socialismen. Trump och Rubio är fast beslutna att genomföra ett regimskifte på Kuba före årets slut.
Trump sägs vara frustrerad över att Kuba inte fallit. Slag i slag hårdnar blockad och sanktioner. Samtidigt hänger krigshotet över ön.
Den 29 januari 2026 undertecknade Trump ett presidentdekret där han hävdade att Kuba utgör ”ett ovanligt och extraordinärt hot” mot USA:s nationella säkerhet och utrikespolitik. Han införde tullar på varor från länder som säljer eller levererar olja till Kuba. Detta följde på beslagtagandet och konfiskeringen i december 2025 av tankfartyg som transporterade venezuelansk olja och det våldsamma bortförandet av Venezuelas president Nicolás Maduro och hans fru, Cilia Flores, den 3 januari. USA tog kontroll över den venezuelanska oljan. Mexiko och andra länder avbröt oljetransporterna till Kuba.
USA:s oljeblockad har haft omedelbara och förödande effekter på alla sektorer i Kuba: sjukhus, skolor och universitet, industri, transport, kylkedjan, livsmedelsproduktion och -distribution, vattenpumpning och gasförsörjning, sophämtning och så vidare. Det är en folkmordspolitik som orsakar allmänt lidande men som särskilt drabbar utsatta kubaner: barn, äldre och sjuka, gravida kvinnor som tvingas föda i skenet av en mobiltelefon och för tidigt födda barn i kuvöser.
Attacken mot Iran den 28 februari 2026 har inte stoppat USA:s hot mot Kuba. Rubio förklarade den 27 mars att ”Kubas ekonomi måste förändras, och deras ekonomi kan inte förändras om inte regeringssystemet förändras”. Tidigare skröt Trump med att han skulle ha ”äran att ta Kuba” och tillade: ”tror jag skulle kunna göra vad jag vill med det” (16 mars). Han föreslog nonchalant att den amerikanska militären kunde stanna till vid Kuba på vägen tillbaka från Iran. Detta är psykologisk krigföring, en integrerad del av USA:s aggression.
Kubas alternativa utvecklingsmodell sätter människors välfärd och miljöfrågor i centrum
Kubas ledare har svarat genom att bekräfta sitt engagemang för fred och dialog, samtidigt som de varnat för att varje attack kommer att möta hårt motstånd, vilket skulle leda till stora förluster på båda sidor. Efter nästan fem månader av oljeblockaden har Kuba inte kollapsat och befolkningen har inte heller gjort uppror. Under de sista tio dagarna i april undertecknade över 6,2 miljoner kubaner, av en befolkning på under 10 miljoner, en petition som fördömde den amerikanska blockaden, oljeblockaden och hotet om militär attack och hävdade landets rätt till fred och suveränitet. Den 1 maj firade en halv miljon kubaner den internationella arbetardagen med en marsch förbi den amerikanska ambassaden i Havanna; ytterligare miljoner marscherade runt om i landet.
Som straff utfärdade Trump ett andra presidentdekret den 1 maj, där han upprepade att Kuba hotar USA och tillkännagav omfattande extraterritoriella sanktioner för att straffa aktörer från hela världen som samarbetar med Kuba. Ytterligare sanktioner följde den 7 maj – så hårda och omfattande att de tvingade det kanadensiska gruvbolaget Sherritt International att omedelbart avsluta sin verksamhet på Kuba efter trettio år. Andra företag följde efter, däribland rederier som Kuba är beroende av.
Den 8 maj hävdade Rubio att den kubanska regeringen avvisat USA:s erbjudande om 100 miljoner dollar i humanitärt bistånd. Det stämmer inte, svarade kubanerna. Oavsett vilket är erbjudandet absurt med tanke på att Kubas humanitära kris är det avsedda resultatet av USA:s politik. ”Erbjudandet” motsvarar 10 dollar per kuban, medan Kubas förluster till följd av den amerikanska blockaden uppgick till 7,5 miljarder dollar bara mellan mars 2024 och februari 2025; nästan 639 000 dollar per månad.
År 2025 uppgick den ackumulerade kostnaden till över 170 miljarder dollar sedan 1962. Om USA verkligen ville lindra den humanitära krisen skulle man upphäva blockaden och ta bort Kuba från den falska listan över stater som stöder terrorism, vilket stänger landet ute från det internationella finanssystemet och hindrar transaktioner, handel och investeringar.
Lögner och läckor är en integrerad del av denna psykologiska krigföring, inklusive återkommande spekulationer om hemliga samtal med ”Castros”. Kubanska ledare medger att preliminära diskussioner har ägt rum om omfattningen av en eventuell framtida dialog, men insisterar på att varken Kubas politiska och ekonomiska system eller dess ledarskap är föremål för förhandlingar. Spekulationerna intensifierades efter att CIA-chefen John Ratcliffe träffade kubanska tjänstemän i Havanna den 14 maj på begäran av Washington. Besöket i sig undergräver USA:s påståenden om att Kuba är en ”misslyckad stat”. Washington skulle inte skicka sin högsta underrättelsechef till en stat i kollaps.
Nu kämpar USA för att fabricera bevis för att Kuba utgör ett hot. Den 17 maj hävdade en rapport som citerade hemliga källor och anonyma (och därmed oansvariga) amerikanska tjänstemän att Kuba hade skaffat 300 drönare och noterade att denna information kunde användas av Washington som en förevändning för militära åtgärder. Efter en veckas spekulationer utfärdades den 20 maj ett federalt åtal mot Kubas före detta president, den 94-årige Raúl Castro. Detta gällde nedskjutningen 1996 av två flygplan från den högerorienterade exilgruppen Brothers to the Rescue, vilka hade kränkt kubanskt luftrum 25 gånger och till och med släppt flygblad över Havanna.
Kubanerna hade infiltrerat gruppen och kände till dess terroristplaner, och efter att ha utfärdat flera varningar till amerikanska och internationella myndigheter sköt de ner flygplanen, vilket ledde till att fyra personer dödades. Händelsen fick president Clinton att underteckna Helms-Burton-lagen senare samma år, vilket dramatiskt utvidgade den extraterritoriella räckvidden för den amerikanska blockaden för att avskräcka tredje part från handel och investeringar med Kuba.
I Venezuela gjorde ett åtal mot Maduro det möjligt för Trump att framställa den militära attacken som en fråga om brottsbekämpning, inte krig, och därmed kringgå kongressen och War Powers Resolution.
Allt detta är utformat för att skapa samtycke till en militär attack. Vi ska glömma att USA har genomfört utomrättsliga avrättningar av nästan 200 personer på båtar i Karibien och östra Stilla havet, glömma den iranska skolan som bombades den första dagen av den amerikanska attacken, där över 170 barn och lärare dödades, och acceptera att Kuba är hotet.
Det är svårt att förutsäga vilken form en amerikansk attack kan ta. Den så kallade ”venezuelanska modellen” för att avsätta statschefen skulle inte fungera mot Kubas regering, som fungerar på konsensus och lägger stor vikt vid enighet. Samtidigt visar USA:s krig mot Iran att överväldigande militär överlägsenhet inte garanterar en snabb eller lätt seger.
Kuba har haft fräckheten att överleva över sex decennier av amerikansk fientlighet, inklusive öppna och hemliga militära aktioner, sabotage och terrorism, ekonomisk krigföring, politisk utfrysning, främjande av farlig emigration, hindrande av penningöverföringar, familjebesök och visum; samt lukrativ finansiering av program för regimskifte. Kuba fortsätter att trotsa förväntningarna och strunta i reglerna.
Men dess bästa form av motstånd har inte bara varit att hävda nationell suveränitet, utan att skapa en alternativ modell för utveckling som sätter människors välfärd och miljöfrågor i centrum. Denna fattiga, blockerade ö har uppnått världsledande indikatorer för mänsklig utveckling och den högsta andelen läkare per person. Den har mobiliserat världens största internationella humanitära bistånd, med fler än 600 000 kubanska hälsovårdsarbetare som räddat och förbättrat liv i över 180 länder. Landet har bidragit till globala innovationer inom medicinsk vetenskap, däribland världens första vaccin mot meningit B, en immunterapi mot lungcancer, vacciner mot covid-19 och en behandling som läker diabetesfotsår. Redan nu testar man en lovande ny behandling mot Alzheimers. Kubas bidrag inom idrott, musik, kultur och konst beundras över hela världen.
Kubas enda hot mot USA är att vara ett gott exempel. Som Fidel Castro varnade före invasionen i Grisbukten skulle Kuba inte förlåtas för att ha genomfört ”en socialistisk revolution mitt framför näsan på USA!” Vi kan bara fråga oss: vad skulle det revolutionära folket på Kuba kunna åstadkomma om de lämnades i fred – om de äntligen fick chansen att blomstra, och inte bara överleva.
Helen Yaffe, Red Pepper 260526 (ZT) Helen Yaffe är professor i latinamerikansk politisk ekonomi vid University of Glasgow och medvärd för podcasten Cuba Analysis
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”. Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72