67 år av terrorism mot Kuba
Nedan nämns några få av de cirka 3 500 offer för terrorism med ursprung i USA som drabbat Kuba. Det finns många fler; bombningar av hotell, beskjutning av byar på kusten, sprängningen av ett civilt flygplan; för att bara nämna några exempel. Kuba har inte utfört ett enda terrordåd i USA. Ändå går landets utrikesminister Rubio ut och anklagar Kuba för terrorism! Hyckleri är bara förnamnet.
Anhöriga framför foton av de som dog i bombattentatet mot ett civilt kubanskt flygplan. De skyldiga, Orlando Bosch och Posada Carriles, levde ostraffade och hyllade i Miami.
Ramón García Guerra var bara femton när banditer ledda av Ramón del Sol Sorí lade en snara om halsen på honom, drog i repet tills fötterna lämnade marken medan han sprattlade förtvivlat, och red iväg från trädet där han hängde likt en makaber frukt – lämnad att dö. Vilket brott kunde motivera ett sådant straff för en femtonårig pojke?
Det allra värsta brottet av alla: att lära människor att läsa och skriva. Att vara volontär inom läskunnighetskampanjen i Escambraybergen på Kuba 1961. Att bara vara en tonåring med en lykta, en lärobok och en blyertspenna, som vågade dela kunskapens ljus med bönder som fram till dess bara hade känt till analfabetismens mörker. Det var därför de hängde honom. Det var därför de lämnade honom hängande i ett träd – som en varning, som ett budskap: den som sår kunskap ska straffas med döden. Men pojkens tyngd – han var smal och gänglig, som de flesta tonåringar – var mindre än mördarna hade föreställt sig. Repet gjorde inte sitt jobb. Mirakulöst nog överlevde pojken.
Samma kriminella logik – att straffa dem som vågade bygga en bättre framtid med döden – tog sig särskilt brutala uttryck natten till den 24 januari 1963 på gården ”La Candelaria” i Bolondrón, Matanzas. En grupp upprorsmän, som agerade på order av Juan José ”Pichi” Catalá, öppnade eld mot våningshuset som tillhörde Gregorio Rodríguez och Nicolasa Díaz.
Till följd av attacken miste 13-årige Fermín Rodríguez Díaz och hans syster Yolanda, 11 – som avled av sina skador några timmar senare – livet. Även Felicia, 16, och Josefa, bara 7 år gammal, skadades svårt; Josefa fick bestående men. Deras mor, Nicolasa Díaz, skadades också under attacken.
Deras enda ”brott” var att de tillhörde en familj som stödde revolutionen. Samhället i Bolondrón drabbades hårt, och barnens begravning blev en manifestation av allmän sorg och fördömande.
Men terrorism uppträder inte alltid i form av en bomb eller en snara. Ibland tar den skepnaden av en farsot, en sjukdom eller en tyst epidemi som smyger sig in obemärkt och skördar liv i sin väg.
År 1981 utsattes Kuba för en biologisk attack som få känner till och som nästan ingen utanför ön minns. En epidemi av hemorragisk denguefeber – avsiktligt spridd av agenter från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA – drabbade 344 203 människor över hela landet. Totalt avled 158 personer; av dessa var 101 barn under 15 år.
Barn drabbade av den inplanterade denguefebern.
Dr José González Valdés, dåvarande chef för barnsjukhuset i centrala Havanna, berättade hur akutmottagningarna började ta emot vågor av barn med symtom som liknade en vanlig förkylning men som snabbt förvärrades. Sjukhuset tog emot mellan 400 och 500 sjuka patienter dagligen, och tidvis så många som 1 200.
Berättelserna om familjerna som förlorade sina barn är hjärtskärande. Silvia Torres Lara förlorade sin 12-åriga dotter Ernestina. Innan flickan somnade gav hon sin mor en mycket kall kyss och bad henne att inte släppa hennes hand. ”Vid tvåtiden på natten började hennes hand förlora kraften i min. När jag tittade på henne hade hon blivit lilaaktig i huden… Och det var slutet.”
Casimira Camejo förlorade sin 13-åriga dotter. Zenayda Isla förlorade sin lilla Yamilé – fyra och ett halvt år gammal – som innan hon dog sade till henne: ”Mamma, jag tror att jag ska dö.” Rosa María Acuña förlorade sitt enda barn, en tioårig pojke.
Terrorismen mot Kuba har inte varit en slump. Den har varit en statlig policy, upprätthållen i mer än sex decennier. Den upphörde inte med att bombdåden slutade eller att den öppna finansieringen av våldsamma gäng stoppades – trots att hetsiga röster från norr fortfarande kräver en återgång till de blodigaste åren av kontrarevolutionärt våld. Statsterrorismen har förändrats; den har muterat. Idag tar den sig uttryck i den längsta ekonomiska, kommersiella och finansiella blockad som mänskligheten någonsin skådat.
Aktuella uppmaningar till terrorism. ”Antikommunistiska patrioter i exilen! Det är dags att finansiera den underjordiska kampen i Kuba! Och det är inte den pacifistiska!”
Detta ekonomiska krig är terrorism i sin renaste form. Det orsakar inte sår med splitter; det sårar genom hunger, genom brist på varor, genom mediciner som aldrig når fram och genom liv som avbryts i förtid eftersom ett helt land stängs ute från världsmarknaden. Det är en smutsig strategi utformad för att strypa en nation utan att ett enda skott avlossas, men resultatet blir detsamma: dödsfall som hade kunnat undvikas och onödigt lidande.
Den 21 augusti minns världen terrorismens offer. Men alla offer har inte namn. Alla väger inte lika tungt i minnets vågskål i den så kallade västvärlden.
Kuba har drabbats av fler än 3 500 direkta dödsfall till följd av terrorhandlingar som organiserats, finansierats och utförts från USA. Fler än 2 000 människor har fått bestående funktionsnedsättningar. Och listan omfattar inte dem som dött till följd av blockaden; officiellt klassas de inte som ”terrorismens offer”. Ändå smärtar förlusten av dem lika mycket. De blöder på precis samma sätt.
Idag, när vi minns offren, minns vi Ramón García Guerra. Vi minns barnen från Bolondrón: Fermín, 13, och Yolanda, 11. Vi minns de 101 barn som dog i hemorragisk denguefeber, en sjukdom som infördes av CIA. Vi minns alla de bortglömda offren för ett krig som de aldrig förklarade. För att hedra dem, deras familjer och alla dem som drabbats hårt av terrorism i alla dess former – däribland det ekonomiska krigföring som kväver ett helt folk – slår vi fast att terrorism inte kan rättfärdigas.
Ingen som drabbats av terrorism är bara en siffra i statistiken. De är människor. De är kubaner. De är modiga. Deras rätt till liv är inte förhandlingsbar – varken med bomber, lagar eller blockader.
Roberto Massola Martinéz, Cubdebate 260821 (ZT)
El terrorismo no siempre se viste de bomba
NEJ TILL ATTACK PÅ KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Bli en del av solidaritetsrörelsen!
Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Eller skicka ett bidrag till Stödfonden!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0
Kuba utsätts nu för en belägring och hot utan motstycke
Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidrag till insamlingen ”Mediciner till Kuba”. Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0 ELLER Swish 123 182 37 72