Först oljan och bränslet, sedan maten. USAs tvångsisolering av Kuba.
Ett jävulusiskt system av riktade sanktioner slår stenhårt mot Kuba samtidigt som det gynnar USA.
USA skärper sanktionerna mot Kubas livsmedelsimport och hamninfrastruktur och använder svält som påtryckningsmedel för att tvinga fram ett regimskifte, samtidigt som man upprätthåller sitt eget monopol på den kubanska jordbrukshandeln.
USA är fortfarande är en av Kubas största handelspartner när det gäller livsmedel. De nya sanktionerna medför enorma risker för företag i tredjeländer att bryta mot reglerna, vilket i praktiken isolerar Kuba från alternativa livsmedelsleverantörer. USA:s oljeblockad har minskat den inhemska jordbruksproduktionen med 60 % och tvingat Kuba att importera 70–80 % av sina livsmedel. Genom den extraterritoriella räckvidden av Helms-Burton-lagen och den amerikanska dollarns hegemoni utövar Washington påtryckningar på globala företag att avbryta handeln med Kuba. Det är uppenbart att USA medvetet skapar beroende och använder livsmedel som politiskt påtryckningsmedel för att destabilisera den kubanska regeringen och öppna landet för privat amerikanskt ägande.
Kubas rätt att odla, förädla och äta sin egen mat är hotad.
I juli tillkännagav det amerikanska utrikesdepartementet en omgång omfattande ekonomiska sanktioner mot Kuba riktade mot branscher som historiskt sett har undantagits, vilket begränsar den kubanska regeringens möjlighet att köpa jordbruksråvaror och utrustning för livsmedelsförädling från tredjeländer genom att särskilt peka ut Kubas statliga importör (GECOMEX) och hamnoperatör (GEMAR).
Detta sker mot bakgrund av USA:s oljeblockad mot Kuba, som redan har försatt den breda befolkningen i fattigdom genom att hindra grundläggande sanitära förhållanden och livsmedelssäkerhet och som har kostat många patienter livet på kubanska sjukhus. En delegation från den amerikanska kongressen som besökte landet i början av juli beskrev situationen på plats som ett ”tyst Gaza”.
Mot denna bakgrund kan det kanske komma som en överraskning att USA fortfarande är en av Kubas största handelspartner, med en export av varor värd över 828 miljoner dollar förra året. Bakom den uppenbara motsägningen att USA inför sanktioner mot ett land som man samtidigt bedriver handel med döljer sig en strategi som är lika gammal som imperialismen själv. USA är fullt berett att sälja livsmedel och andra utvalda varor till Kuba, men man vill ha monopol på den handeln.
En mardröm när det gäller regelefterlevnad
I årtionden har USA:s sanktioner mot Kuba riktats mot sektorer som gruvdrift och turism, vilka båda är viktiga inkomstkällor i utländsk valuta för den kubanska regeringen. Under denna tid har USA avstått från att sanktionera aktörer som importerar vissa varor till Kuba, eftersom dessa transaktioner innebär att utländsk valuta lämnar landet – mycket ofta till amerikanska företag, betalda i sin helhet och i förskott.
Gruvföretagen och hotellkedjorna som är verksamma på Kuba är vana vid att navigera i komplexa regelverk. Dessa tenderar också att vara mindre företag som inte är börsnoterade. Men utrikesdepartementets utpekande av GECOMEX och GEMAR, som underlättar den fysiska importen och exporten av praktiskt taget allt som kommer in på och lämnar ön, medför risker för tillverknings- och rederiföretag. Detta är i sig en avsevärd eskalering.
Till exempel står ett företag som Bühler Group, en schweiziskt industrikoncern, nu inför efterlevnadsrisker om det säljer utrustning för spannmålsmalning till Kuba. Detsamma gäller för ett företag från ett tredjeland som skulle kunna sälja maskiner för rengöring och sortering av baljväxter. Om GECOMEX inte kan importera utrustning kan dess dotterbolag inte effektivt bearbeta jordbruksråvaror som vete och bönor, vilket i sin tur minskar tillgången på baslivsmedel som når de kubanska hushållen.
Sanktionerna mot hamnoperatören GEMAR är ännu mer rakt på sak och skapar risker för alla rederier som betalar hamnavgifter till dem. Mer än sjutusen containrar med destination Havanna står nu strandsatta över hela Karibien, efter att företag som Hapag-Lloyd och CMA CGM har avbrutit sin verksamhet i Kuba. Så även om det finns humanitära undantag som tillåter import av livsmedel till Kuba från tredjeländer, kan denna nya omgång av sanktioner allvarligt hindra också sådana transporter.
”Den här typen av åtgärder visar på den folkmordsliknande avsikten bakom USA:s strategi med ’maximalt tryck’”, säger Helen Yaffe, professor vid University of Glasgow och författare till We Are Cuba! How a Revolutionary People Have Survived in a Post-Soviet World. ”Livsmedel är en fruktansvärd sårbarhet som påtvingades Kuba av den koloniala och imperialistiska historien. Hela landet förvandlades till ett sockerrörsfält.”
Upp- och nedgångar i det kubanska jordbruket
Omedelbart efter revolutionen nationaliserade den kubanska regeringen de största jordbruksegendomarna, plantagerna och haciendorna, samtidigt som många små bondejordbruk fick förbli självständiga. Under den särskilda perioden (efter Sovjetunionens sammanbrott) antog Fidel Castro Kubas tredje jordbruksreformlag, som tilldelade mer mark till kooperativ och familjejordbrukare genom nyttjanderätt. Detta decentraliserade regeringens jordbruksproduktion och förvandlade de importberoende statsgårdarna till grundläggande enheter för kooperativ produktion.
”Nätverk mellan jordbrukare utbildade mer än 200 000 jordbrukarfamiljer i agroekologiska metoder”, säger Margarita Fernandez från Caribbean Agroecology Institute (CAI), som verkar för hållbara jordbruksmetoder och livsmedelssuveränitet. Under den särskilda perioden spred sig stadsodlingar (organopónicos) över hela Havanna, och den kubanska regeringen uppskattade att över 50 procent av den frukt och de grönsaker som konsumerades i huvudstaden odlades där.
I sin bok *The Greening of the Revolution* hävdar livsmedelsrättsaktivisten Peter Rosset att detta var ”det största försöket i världshistorien att ställa om från konventionellt till alternativt, halvekologiskt jordbruk”.
”Under en tid blev Kuba en global symbol för hur jordbruket efter fossila bränslen skulle kunna se ut”, säger Fernandez.
När rörelsen var som störst, i mitten av 2000-talet, kom 35–40 procent av alla kalorier som konsumerades på Kuba från inhemskt jordbruk. Den särskilda perioden tog dock slut när Kuba utvecklade ett närmare handelssamarbete med Venezuela under Hugo Chávez. Återigen fick Kuba tillgång till de oljebaserade insatsvaror som möjliggör industriellt jordbruk.
”När de ekonomiska förhållandena tillfälligt förbättrades gick beslutsfattarna ofta tillbaka till konventionellt industriellt jordbruk”, säger Fernandez. ”Agroekologin institutionaliserades aldrig fullt ut som grunden för livsmedelssystemet. Istället behandlades den som en nödlösning.”
Skördarna och boskapsavkastningen minskade under den särskilda perioden. Under slutet av 80-talet ledde Kubas industriella jordbruksmodell till allvarlig markkompaktering och markförstöring, vilket fick avkastningen från jordbruksproduktion att sjunka.
Mellan 2018 och 2023 minskade den inhemska skörden av basgrödor som ris med mer än 50 procent. Världslivsmedelsprogrammets amerikanska filial uppskattar att Kuba nu är beroende av jordbruksimport för att täcka 70–80 procent av sina behov.
Det kanske inte låter som en stor minskning, men det är viktigt att komma ihåg att inte alla kalorier är lika värda. Historiskt sett har Kuba varit 90 procent självförsörjande när det gäller frukt och grönsaker, som är rika på vitaminer och fibrer men innehåller mycket lite protein. Men Kuba producerar nu mindre än 1 procent av det fjäderfä som landet konsumerar, och landets grisköttsindustri har nyligen kollapsat.
För att göra saken ännu värre har den nuvarande oljeblockaden minskat den inhemska jordbruksproduktionen med 60 procent, uppskattar FN:s människorättschef i en rapport från juni. ”Ransoneringsboken är nästan tom nu”, säger Helen Yaffe. Sanktionerna från juli kommer sannolikt att förvärra situationen ytterligare.
Kooperativ och familjejordbrukare förvaltar nu cirka 69 procent av Kubas jordbruksmark, även om inte alla bedriver hållbart jordbruk. Många är fortfarande beroende av bevattningsmetoder som drivs med bensin och diesel. Och även om användningen av biogödsel och biopesticider, i stället för derivat av fossila bränslen, är utbredd, är dessa beroende av stabila transporter för att distribuera levande kulturer från laboratorier till avlägsna åkrar innan de förstörs – något som är praktiskt taget omöjligt med tanke på USA:s brutala energiblockad.
Uppskattningarna varierar, men förespråkarna hävdar att en utvidgning av agroekologiska metoder skulle kunna minska beroendet av jordbruksimport med 35–40 procent. Andra uppskattar att det skulle kunna tillgodose 70 procent av alla kalorier som konsumeras på Kuba. Detta skulle också bidra till att minska handelsunderskotten inom jordbruket, vilket organisationer som CAI ser som ett hinder för ökad livsmedelssuveränitet. Kubas utgifter för utländska jordbruksimportvaror uppgick till 2,7 miljarder dollar år 2024, främst bestående av kött (458 miljoner dollar) och spannmål (177 miljoner dollar).
Kuba måste dessutom brottas med en aggressiv granne i norr som inte bara begränsar landets möjlighet att bedriva fri handel och ta emot bränsle, utan också med kraft försvarar sina befintliga marknader. ”Alla försök att odla mat för lokal konsumtion möter motstånd från den amerikanska jordbrukslobbyn”, säger Yaffe.
En utpräglat ofri marknad
Av de livsmedel som Kuba importerar kommer varor för 403 miljoner dollar från USA, 328 miljoner dollar från Argentina och 282 miljoner dollar från Brasilien. Men återigen: alla kalorier är inte lika värda. Kuba importerar 85 procent av sitt vete från Kanada och – kanske viktigast av allt – 80 procent av sitt fjäderfä från USA.
Fryst kyckling och kycklingben är det mest prisvärda och lättillgängliga animaliska proteinet i den kubanska kosten. Kuba har i över tio år varit en av de fem största exportmarknaderna för amerikansk fjäderfä, före länder med enorma befolkningar som Filippinerna och Kina. Förra året exporterade USA fjäderfä till Kuba till ett värde av 298 miljoner dollar, i stort sett uteslutande frysta kyckling.
De senaste sanktionerna förväntas tippa balansen i jordbrukshandeln ännu mer i USA:s riktning.
Det är osannolikt att den kanadensiska jordbruksindustrin ser någon fördel i att fortsätta med 278 miljoner CAD i jordbrukshandel med Kuba, med tanke på de risker som redan har lett till att ett gruvföretag tvingats säljas till en amerikansk köpare med kopplingar till Donald Trump. Som jämförelse bedrev Kanada jordbrukshandel till ett värde av över 100 miljarder kanadensiska dollar år 2024, varav 62 procent var med USA.
”Om du är ett tredjeland och levererar varor eller tjänster till en blockerad part kan du själv bli blockerad”, förklarar Robert Muse, en framstående advokat som specialiserar sig på amerikanska lagar och förordningar rörande Kuba. ”Då kan alla som levererar varor eller tjänster till dig bli blockerade … och så vidare.” Avsnitt III i Helms-Burton-lagen, som gör privata företag utsatta för stämningar om de handlar med tillgångar som exproprierades under den kubanska revolutionen, kan teoretiskt sett utvidgas i oändlighet.
Förutom deras önskan om att kunna fortsätta handla med USA finns det åtminstone ett annat skäl till varför företagen inte gör uppror mot dessa påtvingade risker: ”Det internationella banksystemet och den amerikanska dollarns överhöghet hindrar företagen från att göra motstånd”, säger Helen Yaffe. Dollartransaktioner, som står för större delen av världshandeln, måste gå via det amerikanska banksystemet.
Detta lämnar Kuba med endast en handelspartner utan friktion: det land som för närvarande försöker störta dess regering. ”Amerikanska företag kommer att vara de främst gynnade investerarna i det ’nya Kuba’ som USA försöker skapa genom sekundära sanktioner”, säger Muse.
Att forma Kuba efter mönster från latinamerikanska länder som Guatemala, som är fast i ett beroendeförhållande och ojämlikt utbyte med USA, verkar vara Trump-administrationens yttersta ambition. När det gäller jordbrukets roll i denna övergripande strategi säger Muse: ”USA:s inflytande över den kubanska regeringen ökar i takt med att mängden livsmedel som importeras till Kuba ökar.”
Detta kan bidra till att förklara den senaste omgången av sanktioner. Genom att behålla undantagen för humanitära ändamål samtidigt som man riktar in sig på hamnindustrin och importörerna kan USA hävda att man inte förbjuder import av livsmedel till Kuba, även om man orsakar att den inhemska livsmedelsproduktionen och livsmedelsimporten rasar.
”Effekten förstärks av den befintliga livsmedelsbristen. Kuba kanske får 16 procent av sina livsmedelsimport från USA, men om man slår ut de övriga 84 procenten – då har man en katastrof”, säger Muse.
För närvarande är större delen av världen inte villig att riskera tillgången till den amerikanska marknaden och till betalnings- och kreditsystem genom att fortsätta handla med Kuba. Ändå fortsätter trycket på ett alternativ att öka i takt med att USA:s ombytliga handelspolitik och ensidiga sanktionsregim utsätts för allt större påfrestningar mot bakgrund av handelsstörningar kopplade till kriget mot Iran.
”Om Kuba hade resten av världen att handla med skulle landet kunna blomstra”, säger Yaffe.
Den amerikanska regeringen har utnyttjat Helms-Burton-lagens gränslösa räckvidd och dollarns hegemoni för att skapa ett regelverk och ett sanktionssystem som är så strängt att ingen rationell aktör vågar trotsa det. Samtidigt har oljeblockaden gjort livsmedelssuveränitet genom en industriell jordbruksmodell nästan omöjlig, vilket gjort att Kuba är beroende av den amerikanska jordbruksindustrin för billiga proteinkällor.
Samtidigt har sanktionerna mot bankväsendet, gruvindustrin och turismen berövat Kuba de utländska valutor som landet behöver för att finansiera en övergång till mer hållbara jordbruksmodeller. Med andra ord: när USA försöker störta den kubanska regeringen och öppna landet för privat amerikanskt ägande använder man tillgången till mat som det ultimata påtryckningsmedlet.
Logan McMillen, Progressive International 260907 (ZT)
After Blocking Fuel, the US Turns to Cuba’s Food Supply
BRYT BLOCKADEN!
KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke. Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0