Ger USA humanitärt bistånd till Kuba?

Ger USA humanitärt bistånd till Kuba?

Den 21 juli landade ett fraktflygplan i Havanna med den första delen av ett utlovat humanitärt bistånd från USA till Kuba på 100 miljoner dollar. Sändningen bestod av kartonger med mat och plasthinkar med hygienartiklar till 700 familjer och delades ut av Cáritas Habana. Efter en fototillställning för media inför avgången i Miami fortsatte den iscensatta leveransen utanför Havanna, där Mike Hammer, chef vid den amerikanska ambassaden på Kuba, besökte några av de första familjerna som tog emot biståndet; därefter lade han ut sina möten på sociala medier. Biståndspaketen var märkta med klistermärken med den amerikanska flaggan och orden på spanska: ”Donation från folket i Amerikas förenta stater till medborgarna på Kuba.”

”Friheten närmar sig”, säger USAs högste diplomat i Kuba, Mike Hammer.

Allt kring denna blygsamma gest av amerikansk välvilja verkar utformad för att vinna det kubanska folkets hjärtan och sinnen – och avleda uppmärksamheten från den amerikanska politik som bidrar till den hunger och misär som livsmedelslådorna är avsedda att lindra. Hjälpsändningen råkade anlända dagen efter att USAs utrikesdepartement publicerade en 100-sidig rapport där man anklagade Kuba för att leda ”en revolution mot den västerländska civilisationen i sig”, för att rättfärdiga USA:s eskalerande krig av ekonomisk aggression och utmattning.

För den bråkdel av den kubanska befolkningen som har turen att få ett hjälppaket kommer riset, bönorna, matoljan, sockret, tandkrämen, tvålen och andra varor knappt att räcka i 10 dagar. Många kommer att sakna rinnande vatten för att kunna använda tvålen eftersom strömavbrott påverkar vattensystemet, och de kommer att koka riset och bönorna med ved eller kol i mörkret, eftersom de skärpta sanktionerna som införts av Trump-administrationen hindrar tillgången till bränsle, el, mat och kontanter på ön.

Den kubanska regeringen har accepterat biståndet, men tjänstemän där har påpekat hyckleriet i USA:s ekonomiska blockad som är det som skapat behovet av humanitärt bistånd. I ett meddelande på X förklarade president Miguel Díaz-Canel att USA ”varken kommer att möta hinder eller otacksamhet från Kubas sida, hur inkonsekvent och paradoxalt erbjudandet än må verka för ett folk som den amerikanska regeringen själv straffar kollektivt på ett systematiskt och hänsynslöst sätt.” ”Hundra miljoner dollar skulle säkert hjälpa”, konstaterade Kubas utrikesminister Bruno Rodríguez i juni, ”även om vi måste erkänna att det endast motsvarar fem dagars kostnad för blockaden” mot Kuba. Och av dessa 100 miljoner har det alltså inte blivit mer än 6.

I ett videotal på spanska riktat till kubanerna utvecklade Rubio målen med de 100 miljoner dollarna: ”Jag vill berätta för er vad vi i USA erbjuder för att hjälpa er, inte bara att lindra den nuvarande krisen, utan också att bygga en bättre framtid… Den verkliga anledningen till att ni saknar el, bränsle och mat är att de som styr ert land har plundrat miljarder dollar, men ingenting har använts för att hjälpa folket”, hävdade Rubio. ”President Trump erbjuder en ny relation mellan USA och Kuba. Men den måste ske direkt med er, det kubanska folket”, inte med regeringskontrollerade organ.

För att kringgå de kubanska myndigheterna tilldelade utrikesdepartementet 60 miljoner dollar av biståndet till Catholic Relief Services för distribution via dess kyrkliga kubanska motsvarighet, Cáritas Cuba. Pengarna kommer att finansiera hjälppaket till nästan 200 000 familjer, eller mer än 500 000 människor, enligt organisationen. Kubas befolkning uppgår till mer än 9 miljoner. Dessutom bekräftade pastor Franklin Graham, en allierad till president Trump, att Samaritan’s Purse, den evangeliska katastrofhjälpsorganisation som han leder, planerar att hjälpa till med att leverera en del av biståndet.

Kyrkogrupperna står inför en enorm logistisk börda som kan bromsa insatserna för att få ut biståndet till de människor som behöver det mest. Organisationerna måste skaffa fram lastbilar och bensin i ett land där det saknas reservdelar till fordonen och där bensin har blivit mer svårtillgänglig och dyr sedan USA införde en bränsleblockad i januari. Faktum är att församlingsprästerna fortfarande försöker dela ut liknande matpaket som Rubio utlovade i februari som en del av ett bistånd på 9 miljoner dollar för att avhjälpa skadorna efter orkanen Melissa i oktober förra året. Kubanska myndigheter uppger att endast en bråkdel av det orkanbistånd som Rubio lovade hade delats ut i juli.

I juli, när den första sändningen av det nya biståndet på 100 miljoner dollar nådde Havanna – mer än två månader efter att Rubio tillkännagav det – var människorna mer desperata än någonsin efter någon form av andrum från den dagliga kampen om mat, vatten och el. De började strömma till kyrkorna eller stoppa präster på gatan och tigga om en matlåda.

”Hjälpen är till för alla, men det räcker inte”, säger pastor Leandro NaunHung, kyrkoherde i församlingen San José Obrero i utkanten av Santiago, Kubas näst största stad. Klyftan mellan behovet och mängden hjälp ”är enorm”, konstaterar han. Och hjälpen sår oenighet och avund. Vissa människor påstår att de har fler munnar att mätta än de egentligen har, i hopp om att få en låda. Överallt där han går, berättar prästen, hör han människor som vädjar: ”Padre, Padre, min låda, min låda, min låda!”

Plågad av de känslor och motsättningar som hjälppaketen har släppt lös höll NaunHung nyligen en predikan där han jämförde de amerikanska matkartongerna med Pandoras ask. Enligt den grekiska myten släppte Pandora ut olika olyckor över landet när hon öppnade lådan. I prästen återberättelse var det sista av olyckorna längst ner i lådan hoppet – något som vanligtvis inte betraktas som något ont. Han varnar sina församlingsmedlemmar för att klamra sig fast vid falska förhoppningar, såsom att en humanitär matlåda ska lösa deras problem. ”Hungern är större än det humanitära biståndet som anländer”, säger han till dem.

Och ändå, hur bristfälligt och begränsat biståndet än må vara, tror NaunHung att hans leveranser inte är förgäves. ”Det finns de som säger att om biståndet inte är till för alla, så borde det inte vara till för någon”, säger han. Men ”om ens tio personer kan dra nytta av det, så skulle vi göra det här arbetet.” Han tillägger: ”Folk säger att de aldrig har sett så mycket mat på en och samma gång.”

En fredagseftermiddag i slutet av juli, i en by på landsbygden öster om Santiago, samlas ett par dussin människor i ett utomhusskyddsrum byggt av timmerpålar och ett tak av plåt. Eftersom ingen del av de 100 miljoner dollarna ännu hade nått den delen av landet, väntar de ivrigt på NaunHungs ankomst med några av de flaggdekorerade matlådorna som ingår i den försenade orkanhjälpen.

Skyddet fungerar som en gemensam matsal där grannarna ger mat till de mest behövande. De är beroende av stekbananer, mango, malanga, majs och andra grödor som de odlar i sina egna trädgårdar. De klagar över att banksystemet då och då tar slut på medel för att växla ut deras magra elektroniska pensioner till kontanter, som de behöver för att köpa förnödenheter från privata försäljare, eftersom hyllorna i statliga butiker och apotek ofta är tomma.

I matsalen har någon hängt upp en kartongbit med ett klistermärke med den amerikanska flaggan. Den klipptes ut från en hjälpförpackning som NaunHung levererade för flera månader sedan. På kartongens baksida har någon klistrat upp en affisch med Jesus.

NaunHung anländer i församlingens 13 år gamla Toyota Hilux-pickup med 376 647 miles på mätaren. Hans församling sträcker sig mer än 30 miles ut över fälten och bergen och omfattar tusentals familjer. Idag har prästen med sig ett dussin matlådor och ett dussin hygienpaket. De är avsedda för de mest utsatta människorna, oavsett vilken tro de har – eller om de inte har någon tro alls, säger han. Han förlitar sig på betrodda kontakter som leder honom till de mest behövande familjerna, och han gör spontana besök i hushållen för att kontrollera deras situation.

”Ni behöver inte lära er ’Fader vår’ eller ’Ave Maria’ för att få humanitärt bistånd”, säger han till gruppen som sitter på träbänkar och rostiga stolar i matsalen. Men han påminner dem om att det inte räcker till alla, och ”i alla fall kommer den här lådan inte att lösa alla era problem, för snart är den slut.”

Han ser Milagros, kvinnan som sköter matsalen, sitta längst fram.”Milagros, du fick en låda i den första omgången” av utdelningarna för flera månader sedan, säger han. ”Vad finns kvar av din låda?” ”Bara minnen”, säger Milagros och skrattar. ”Och stillade den din hunger?”, frågar han. ”Nej, det är precis som förut”, svarar hon, medan alla skrattar till. En man längst bak skämtar: ”Vi måste vänta på en ny stor orkan som orsakar mer skada!” ”Det är så det alltid går till”, säger NaunHung och blir allvarlig. ”Vi väntar på nästa storm så att vi kan få en ny låda.”

Politiken bakom humanitärt bistånd

Paradoxen med de matlådor som pryds av den amerikanska flaggan är att de kommer från en regering som ger bistånd med ena handen och tar det ifrån med den andra. Under sin första mandatperiod skärpte Trump det 66 år gamla handelsembargot mot Kuba och införde ytterligare sanktioner, som president Joe Biden i stort sett lät kvarstå. Under sin andra mandatperiod har Trump och Rubio skärpt åtgärderna och infört nya sanktioner, vilket har strypt de intäkter som behövs för att köpa mat och medicin samt begränsat oljeimporten – något som har drivit det redan bräckliga kubanska elsystemet till randen av kollaps.

Som svar på den fördjupade humanitära krisen försöker olika länder och organisationer i det civila samhället tillgodose några av Kubas mest akuta behov. I juni anklagade Volker Türk, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Trump-administrationen för att ha skapat ”en perfekt storm” av ”lidande för det kubanska folket”, och FN:s kontor för samordning av humanitära frågor tillkännagav en insats på 94 miljoner dollar för att ge nödhjälp till 2 miljoner kubaner. FN-kontoret rapporterade dock att när förnödenheterna väl når ön hindrar bränslebristen, som är kopplad till Trumps oljeblockad, insatserna för att leverera biståndet till familjerna.

Mexiko, Brasilien, Belize, Colombia och Spanien, bland andra länder, har enligt uppgift skickat bistånd. Endast Ryssland har dock skickat en oljetanker, och det var för fem månader sedan. USA har också tillåtit att en relativt liten mängd bränsle skickas till privata aktörer på ön, men det är för dyrt för vanliga kubaner.

”Varje liten bit hjälp är bara en droppe i havet jämfört med de skador som dessa sanktioner och oljeblockaden orsakar”, säger Medea Benjamin, medgrundare av människorättsgruppen Code Pink, som i åratal har organiserat leveranser av humanitärt bistånd till Kuba.

Samtidigt urholkar de amerikanska sanktionerna andra hjälpkällor. I juni och augusti lade utrikesdepartementet till det kubanska institutet för vänskap med folken (ICAP) och dess ledare till den växande listan över grupper och individer som sanktioneras för att ha kopplingar till regeringen. Institutet har fungerat som en länk till internationella grupper som för med sig humanitärt bistånd till ön, däribland den nyligen genomförda humanitära konvojen Nuestra América som enligt arrangörerna levererade 35 ton mat, medicin och andra förnödenheter. Amerikaner får nu inte ge pengar eller varor till ICAP, och utlänningar som har kontakt med ICAP riskerar också ”sanktioner”. ”De gör det väldigt, väldigt svårt för organisationer som har någon form av politisk ståndpunkt mot denna grymma politik att skicka hjälp”, säger Benjamin.

Genom att använda sanktioner och nya regler för att främja USA-godkända kanaler för bistånd och handel verkar Trump-administrationen försöka öka Kubas beroende av den amerikanska regeringen som ett sätt att undergräva den kubanska regeringen, säger Lee Schlenker, forskningsassistent vid Quincy Institute for Responsible Statecraft. ”Det är en genomtänkt process för att göra den [kubanska] staten i princip irrelevant när det gäller hanteringen av de få resurser som kommer in från USA, samtidigt som vi stryper Kubas oberoende handel och utrikesförbindelser med andra länder”, säger han. Matlådorna ”är ett plåster på såren”, tillägger Schlenker, men de är ”ett viktigt PR- och kommunikationsverktyg som kan användas mot regeringen för att visa hur ’inkompetent’ den är och att det är den som står i vägen, när vi vet att den har händerna bundna” av USA.

Med tanke på de eländiga förhållandena över hela Kuba har budskapet om att ”vinna hjärtan och sinnen” en viss genklang. I Santiago är det faktiskt ingen som förnekar den härliga, flyktiga känslan av att få tag på en matlåda från USA. Milagros drar NaunHung åt sidan för att berätta hur mycket det kommer att betyda för byns äldste invånare, en pigg bonde på 101 år, som har tagit på sig en skjorta och byxor för att ta emot sin låda. ”Han var inlagd på sjukhus i mer än 15 dagar, och hemma hos honom har de förmodligen ingenting att äta”, säger hon. ”Nu, med den här lådan, är de miljonärer.”

Mannen går fram till bakluckan på Hiluxen, och församlingsmissionären Humberto David Téllez Zamora förklarar innehållet i matlådan: 10 pounds vardera av ris och svarta bönor, en flaska vegetabilisk olja, tre pounds spaghetti, tre burkar sardiner i tomatsås, fem burkar tonfisk, två pounds brunt socker, ett pound salt. Och hygienhinken: en liten, uppladdningsbar solcellslampa, sex tvålstycken, en förpackning tvättmedel, fyra tandborstar, två tuber tandkräm, ett paket bindor, en vattenkanna och vattenreningstabletter. Mannen ser ut att vara redo att dansa när han släpar sina behållare från lastbilen.

Därefter gör NaunHung ett hembesök hos en kvinna som sitter i ett mörklagt vardagsrum tillsammans med sin 32-åriga dotter, som för några år sedan plötsligt blev förlamad av ett tillstånd som läkarna enligt modern inte helt har kunnat förklara. Den äldre kvinnan tar emot innehållet i hjälppaketen med tacksam stoicism, men en sak berör henne djupt: sollampan, som får henne att brista ut i gråt.

En lampa är vad hon har drömt om och bett om, säger hennes vän. Med strömavbrott dygnet runt och förtvivlan har det varit så mycket mörker i det här huset. Nu kommer det att finnas en liten ljusstråle.

Många människor som NaunHung träffar säger att livet var svårt redan innan Trump skärpte embargot. Det förekom strömavbrott och bensin var dyrt. ”Det är inte bara Trumps fel”, påpekar en man. De säger att regeringen borde ha satsat mer på energiinfrastruktur och mindre på lyxiga turisthotell. Dessa hotell står nu tomma eftersom Trump har gjort det olagligt för amerikaner – och besvärligt för européer – att bo på de flesta av dem, och turismen på ön har rasat.

Trumps inverkan märks även på andra sätt. Strömavbrotten är nu längre och mer frekventa. Humberto, som drev en turistbuss mellan Santiago och regionens städer och stränder, säger att han tvingades lägga ner sin verksamhet när de utländska besökarna praktiskt taget försvann i februari efter att Trumps oljeblockad trädde i kraft.

I ett annat hem berättar en kvinna att hennes man i fyra månader inte har kunnat ta ut sin pension. ”Här i trakten kan man inte köpa någonting om man inte har kontanter. Ingenting”, säger hon. ”Just idag var jag tvungen att sälja en hög med stekbananer bara för att få ihop lite till en liten lunch. Och livet är svårt… Därför uppskattas det humanitära biståndet väldigt mycket.”

NaunHung påminner henne om att glädjen i Pandoras ask är kortvarig. Istället är uppbyggnaden av ett mer självförsörjande kubanskt samhälle ett tema han ofta återkommer till när han bär det märkliga, tveeggade amerikanska biståndet ut över landsbygden. ”På lång sikt kan ni bara lita på er själva som ett samhälle som försörjer sig själv, som hjälper sig själv”, säger han. ”Vi måste hålla ihop som ett samhälle.”

David Montgomery, The Nation 260910 (ZT)

Cuba: The “Pandora’s Box” of US Humanitarian Assistance

BRYT BLOCKADEN!

KUBA BEHÖVER OSS – VI BEHÖVER KUBA!

Kuba utsätts för en belägring utan motstycke. Allt stöd till det kämpande Kuba!

Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.

PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72

Bli en del av solidaritetsrörelsen!   Bli medlem i Svensk-Kubanska!

Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)

Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0