Dödsmässa över FN och internationell rätt
I september 1960 krävde Hotel Shelburne på Manhattan en oacceptabel avgift av den kubanska delegationen för att inkvartera den, samtidigt som den lokala pressen spred rykten om att revolutionärerna plockade höns i rummen, varför delegationen, som uppfattade detta som en provokation, beslutade sig för att lämna hotellet.
Fidel Castro begav sig då till FN:s huvudkontor och framförde till Dag Hammarskjöld att om det inte fanns någon värdig plats att bo på i New York skulle de sätta upp tält i organisationens trädgårdar eller i Central Park. Historien slutade i Harlem, på Hotel Theresa, dit Nikita Chrusjtjov och Malcolm X kom för att besöka Fidel. Några dagar senare steg han upp på talarstolen i generalförsamlingen och höll det längsta talet som någonsin hörts i den salen, där han framförde en tes som idag, i ljuset av vad som har hänt, framstår som en förutseende diagnos: ”Låt filosofin om att plundra försvinna, så kommer filosofin om krig att försvinna”.
Fidel Castro i FN
Sextiofem år senare, i samma sal, sammanfattade USA:s president sin politik gentemot Venezuela – och i själva verket gentemot resten av världen – med en lika kort formulering men med exakt motsatt innebörd: ”Segraren tar allt”. Mellan dessa två meningar ryms hela historien om det multilaterala systemet, med dess grundläggande löfte, dess långsamma förfall och det som, med stor sannolikhet, börjar likna dess slut.
Det som hände igår under högnivåmötet bör ses som ett politiskt dokument som med en svåröverträffad tydlighet visar hur den internationella ordningen håller på att bryta samman samtidigt på tre plan: det normativa, det institutionella och legitimitetsplanet.
Den normativa upplösningen är den mest uppenbara. Artikel 2.4 i FN-stadgan förbjuder ”hot om, eller användning av, våld mot någon stats territoriella integritet eller politiska självständighet”, och ändå försvarades från den talarstol som borde värna om denna princip ett militärt ingripande i Caracas och gripandet av en sittande statschef, framhölls det som ett öppet alternativ att ”skicka Iran till helvetet”, det tillkännagavs att Kuba ”kommer att falla” och att det åligger USA att ”återställa landets frihet”, samt Mexiko varnades för att det måste ”återta kontrollen över sitt territorium”.
Det ligger inte längre i USA:s intresse att ha en ordning baserad på normer eftersom landet inte längre kan vinna enligt dessa normer, och därför föredrar man en ordning baserad på makt, eftersom det är det enda området där man fortfarande har ett övertag
Stormakterna har vid många tillfällen brutit mot internationell rätt, men hittills har de tagit sig besväret att klä över överträdelsen i någon juridisk motivering, hur svag den än må ha varit, såsom förebyggande självförsvar, skyldigheten att skydda eller massförstörelsevapen som aldrig dök upp, och detta behov av ett alibi var, paradoxalt nog, ett erkännande av att normen fortfarande hade kraft. Det nya med detta tal är att det avstod från varje slags förevändning, det vill säga plundringen döljs inte längre utan framställs som en princip, med fullständig fräckhet.
Den institutionella brytningen är mindre synlig men inte mindre oroande. Samma talare som hotade fyra medlemsstater skröt med att ha skurit ned organisationens budget med 15 % och avskaffat 4 000 tjänster inom organisationen, krävde att länderna skulle lämna Internationella brottmålsdomstolen samtidigt som han garanterade att ingen amerikansk soldat någonsin skulle ställas inför rätta, diskrediterade människorättsrapportörerna och de organ som reglerar klimatfrågorna, och tillkännagav ”de största reformerna i FN:s historia” under ledning av sin egen ambassadör.
Allt detta avslöjar att projektet inte går ut på att förstöra institutionen, utan på något betydligt mer sofistikerat och sjukligt, nämligen att tömma den på allt självständigt innehåll för att omvandla den till ett instrument för att förvalta hegemonin, det vill säga till ett FN som ”har potential”, som han själv uttryckte det, förutsatt att det överger de ”vänsterorienterade agendorna” och därmed slutar stå i vägen.
Men det allvarligaste av de tre är brottet mot legitimiteten, eftersom ingen norm överlever på grund av sin formulering, utan överlever därför att den gemenskap som antog den reagerar varje gång någon bryter mot den. I går uteblev den reaktionen, med undantag för Kuba och Iran; ingen delegation lämnade salen, ingen åberopade formellt stadgan och ingen tillkännagav något gemensamt initiativ, så det enda som återstod var protokollära applåder, långa miner och uttalanden som författades timmar senare, när tystnaden redan hade gjort sitt.
Den historiska kontrasten gör det möjligt att mäta omfattningen av detta bakslag. År 1960, samma år som Fidel bodde i Harlem, antog generalförsamlingen resolution 1514 om beviljande av självständighet till koloniala länder och folk, varigenom FN blev den arena från vilken den framväxande globala södern ifrågasatte den ordning som stormakterna hade utformat efter sina egna behov 1945. 1979 återvände Fidel till denna talarstol som ordförande för Rörelsen för icke-allierade länder, för att tala på uppdrag av nästan hundra nationer och kräva en ny internationell ekonomisk ordning.
År 2006 tog Hugo Chávez till orda dagen efter George W. Bush, gjorde korstecknet och sa att djävulen hade varit där och att det fortfarande luktade svavel, och även om hans uppträdande chockerade många, applåderade salen länge eftersom alla förstod sammanhanget med Irak, Abu Ghraib, Guantánamo och de hemliga fängelserna. Och under de senaste åren har vi sett hela delegationer lämna salen varje gång Israels premiärminister tog till orda.
Frågan som tvingar sig på är vad som förändrats, och den förtjänar ett svar som går utöver slagorden. Den främsta orsaken är de ekonomiska påtryckningarna som har blivit ett disciplineringsverktyg, något som den amerikanske presidenten själv utan skam förklarade när han hävdade att han hade löst ”åtta krig” med tullar, vilket är detsamma som att varna resten av världen om att oliktänkande har ett pris och att det priset tas ut i form av handelsbalansen, tillgången till det finansiella systemet och valutans stabilitet. I en värld präglad av asymmetrisk ömsesidigt beroende har den politiska suveräniteten förvandlats till en lyx som många regeringar inte anser sig ha råd med, och denna bedömning förklarar en stor del av tystnaden.
Den andra orsaken är Säkerhetsrådets strukturella handlingsförlamning, vars ursprung ligger i vetorätten som fastställs i artikel 27.3 i FN-stadgan, vilken garanterar att ingen permanent medlem kan bli föremål för sanktioner från det organ som har till uppgift att upprätthålla freden. Konstruktionen från 1945 placerade stormakterna över just den rättighet som de påstod sig värna om, och även om denna motsättning under årtionden kunde hanteras tack vare en sorts funktionellt hyckleri, har den idag blivit ohållbar eftersom den som utnyttjar den inte längre bryr sig om att dölja den.
Den tredje orsaken, kanske den mest djupgående, är erosionen av själva den hegemoni som skapade efterkrigsordningen. Det internationella systemet kräver en makt som är beredd att upprätthålla dess allmänna nyttigheter, det vill säga reglerna, institutionerna och de öppna marknaderna, men det vi nu bevittnar är den omvända paradoxen, eftersom det land som utformade denna arkitektur har blivit dess främsta nedbrytare. Anledningen är inte ett infall från ledningens sida; det ligger inte längre i USA:s intresse att ha en regelbaserad ordning eftersom landet inte längre kan vinna enligt dessa regler, och därför föredrar man en ordning baserad på makt, vilket är det enda området där man fortfarande har en tydlig fördel.
Frågan kvarstår vem som får betala priset för allt detta, och svaret tvingar oss att minnas att multilateralism aldrig var ett verktyg för de starka. USA behöver inte FN för att genomdriva sin vilja, eftersom landet förfogar över flottor, dollarn och extraterritoriella sanktioner, och medelstora makter har sina egna allianser och förhandlingsutrymmen.
USA strävar inte efter att förstöra FN, utan att tömma organisationen på allt självständigt innehåll för att omvandla den till ett instrument för att förvalta sin hegemoni
De som verkligen är beroende av det multilaterala systemet är de små och perifera staterna, såsom Kuba, Venezuela, Iran, Palestina eller de afrikanska länderna som blöder ihjäl långt borta från kamerorna, för vilka generalförsamlingen är det enda forum där principen om suverän jämlikhet enligt artikel 2.1 gäller, åtminstone formellt, enligt vilken varje stat har en röst och Havannas röst väger lika tungt som Washingtons. Därför, när den salen förblir tyst inför angriparen, förlorar de stora ingenting, och de som förlorar är de som inte har något annat skydd än rätten.
Finns det fortfarande en utväg? Systemet förfogar över verktyg som sällan används, såsom resolution 377 A (V), känd som ”Union för fred”, som antogs 1950 och gör det möjligt för generalförsamlingen att ta upp frågor om fred och säkerhet när säkerhetsrådet blockeras av vetorätten. Det är ironiskt att detta var ett initiativ som drevs fram av Washington för att kringgå den sovjetiska vetorätten, eftersom det idag skulle kunna tjäna till raka motsatsen till vad dess upphovsmän föreställde sig, nämligen att majoriteten av världens länder gemensamt tar ställning mot en aggression från en makt med permanent plats i säkerhetsrådet.
Inget rättsligt verktyg kan dock ersätta den politiska viljan, och därför är den grundläggande frågan inte om FN kan reformeras, utan om medlemsstaterna är beredda att försvara organisationen när det börjar kosta på att göra det.
El día que la ONU escuchó su propio réquiem
Maria Teresa Felipe Sosa, (Havanna) Cubainformacion 260925
KUBA BEHÖVER OSS –
VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke. Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0