EU-parlamentariker: Ett folkmord utan bomber
Intervju med EU-parlamentarikern Irene Montero, representant för Podemos som ingår i parlamentets vänsterblock:
Alla dessa aktivister och dessa folk som gör motstånd mot ett våldsamt system, ett grymt system, och som hävdar att en annan värld är möjlig och framför allt sin suveräna rätt att bestämma över sitt eget öde. Det är vad Kuba betyder för världen.
Denna reflektion är viktig för mig eftersom jag tror att Kuba kvävs på grund av den utmaning landet utgör för imperiet, för USA, men också på grund av det exempel Kuba ger hela mänskligheten. Om det bara handlade om Kuba, skulle de ha lämnat landet i fred för länge sedan.
Men om de fortsätter att kväva Kuba med ett embargo som pågått i 65 år, ett brottsligt embargo, som gör att människor på Kuba har fötts, vuxit upp, blivit föräldrar och mor- och farföräldrar utan att en enda dag ha upplevt sitt land utan blockad; om det är så, handlar det inte bara om Kuba, utan också om att Kuba visar mänskligheten att hur svårt det än verkar, kan man fortsätta drömma om att en annan möjlig värld och man kan göra saker på ett annat sätt.
Och dessutom avslöjar det det brottsliga hyckleriet hos ett system som talar om demokrati, mänskliga rättigheter, frihet och rättvisa, men som dömer barn till att inte få medicin, till att inte kunna få antibiotika, till att inte kunna förvara maten i ett kylskåp, till att leva utan el, eftersom de inte gillar att detta folk suveränt bestämmer över sin framtid och eftersom de behöver visa hela världen att det inte finns något alternativ till detta nyliberala system.
Bara av den anledningen förtjänar Kuba all vår solidaritet, och vi måste organisera denna solidaritet över hela världen tills blockaden upphör och Kuba är befriat från den amerikanska överhögheten.
—Tror du att den extrema situation som Kuba befinner sig i har ökat solidariteten?
—Jag tror att precis som med folkmordet i Palestina, är det som händer med Kuba ett tyst folkmord. Det som händer med Kuba är ett folkmord utan bomber.
USA hindrar inte bara sina egna företag, utan även företag från andra länder från att bedriva handel med Kuba eller skicka solidaritetsbistånd; man kväver ön och förhindrar att läkemedel och teknik kommer in, samtidigt som man hindrar Kuba från att exportera alla de medicinska och tekniska framsteg till världen som skapas på ön av dessa briljanta hjärnor och dessa utmärkta professionella team, och som skulle kunna bidra till att förbättra livet för väldigt många människor.
Nu skärps dessutom blockaden genom ett totalt förbud mot att en enda droppe olja får komma in. Och jag tror att denna skärpning – som jag önskar inte hade skett eftersom den innebär oerhörda lidanden för en befolkning som inte förtjänar det – får många människor att inse att systemet, genom sin behandling av Kuba och Palestina, visar oss – och vill visa hela mänskligheten – hur långt det är kapabelt att gå, att dess grymhet och våld inte känner några gränser, att det är kapabelt att låta barn dö, att låta människor som behöver ventilatorer och andningshjälpmedel dö, att det är kapabelt att beröva ett helt folk mat, mediciner och sophämtning för att krossa dess vilja.
Så ja, jag tror verkligen att solidariteten växer, men jag önskar att det inte behövde vara så eftersom det innebär ännu större lidande för det kubanska folket. Och jag tror att just därför måste denna ökade solidaritet tjäna sitt syfte.
Det finns bara en kraft som är mäktigare än världens härskare, än Donald Trump, än den amerikanska imperialismen, och det är de organiserade och solidariska människorna som bestämmer att det nu är nog med att världens härskare dominerar och underkuvar folkens suveräna vilja.
—Men det finns de som fortfarande hävdar att blockaden mot Kuba ”inte existerar”…
—Jag tror att alla i Europa alltmer inser, om än mer genom att uppleva det på egen hand än genom att se det i exempel från andra folk i världen, att systemet här inte fungerar och att det inte har mer att ge.
Aldrig tidigare har det funnits så stor ojämlikhet, aldrig tidigare har det funnits en sådan koncentration av makt och rikedom. Just nu äger 1 % av mänskligheten lika mycket rikedom som de återstående 95 %. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har det funnits en sådan koncentration av rikedom och makt.
Därför tror jag verkligen att det åtminstone bland Europas folk råder relativ enighet om att systemet inte fungerar, och att världens makthavare är kapabla att leva utanför de allra minsta konsensus som mänskligheten har nått, och inte längre ens inom ramen för internationell rätt.
Och att allt som händer i världen – krig om olja, folkmord, krig för affärsintressen, försöken att kontrollera handelsvägar och råvaror – att allt detta har att göra med den eländiga och kriminella girigheten hos en minoritet på 1 % av befolkningen som är kapabel att förslava och underkuva majoriteten. Det tror jag att allt fler människor inser. Jag tror att det råder enighet om detta.
Och i den mån tror jag att detta också gör det mer troligt att människor som tidigare kunde lita på att systemets regler fungerade – och därför misstrodde exempelvis att blockaden existerade – nu tydligt inser att om de är kapabla att begå ett folkmord i fullt dagsljus och inför hela världens ögon, så har de också i 65 år varit kapabla att utsätta Kuba för en olaglig, kriminell blockad, som år efter år förkastas av 187 länder i FN.
Och vilken tillfällighet att det bara finns två länder som alltid har motsatt sig ett upphävande av denna blockad i FN, nämligen USA och Israel, de största hoten mot mänskligheten.
USA har återigen placerat Kuba på listan över länder som stöder terrorism. Men jag tror att allt fler människor inser att det är USA och staten Israel som är terrorister, som är kapabla att begå folkmord, organisera statskupper och finansiera terroristgrupper för att tvinga igenom sin vilja i världen, och att det Kuba exporterar till världen är läkare, räddningspersonal, solidaritet, idrottare och kultur.
Och att systemet, naturligtvis, varken fungerar för Europa eller för Kuba. Och just därför måste våra folk visa solidaritet och kämpa för att bli fria och suveräna.
—Vad begär ni av de europeiska institutionerna när det gäller Kuba?
—Stöd till Kuba. Att de ska upphäva blockaden. Staterna har möjlighet att skicka fartyg med humanitär hjälp, läkemedel och olja. Staterna har möjlighet att vidta diplomatiska åtgärder som upprätthåller internationell rätt. Det vi begär av de europeiska regeringarna, de europeiska institutionerna och medlemsstaterna när det gäller Palestina gäller även för Kuba. Vi behöver att staterna använder sin makt för att bryta blockaden, eftersom den är olaglig och brottslig.
Och såväl på diplomatisk nivå som på ekonomisk nivå, liksom när det gäller solidaritet och humanitärt bistånd, finns det tillräckliga resurser och verktyg för att en stat, om den så önskar, ska kunna hantera de repressalier som kan uppstå om man hjälper Kuba. Och det är just det vi måste sträva efter: att många länder vågar bryta denna blockad.
Om det är många länder, kommer det inte att vara så lätt för USA att straffa dem som gör det. Och vi ser exempel som Mexiko, där vi ser att det är möjligt att trotsa dessa hot från USA och hjälpa Kuba.
Samma sak förväntar jag mig av den spanska regeringen och de europeiska regeringarna.
Cubainformacion 261007 (ZT)
KUBA BEHÖVER OSS –
VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke. Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0