”Flerpartival”: Slagordet som de upprepar för att splittra oss
Idag, den 10 oktober, är det 158 år sedan Kubas självständighetskrig inleddes. En dag för att minnas dem som reste sig i La Demajagua. Och också för att minnas varför vi förlorade det kriget: det berodde inte på brist på förnuft, stöd eller mod. Det berodde på splittring. Den lärdomen kostade oss vår självständighet. Och idag, när samma krav som splittrade oss då upprepas från exil, är det värt att ha i åtanke.
Varje gång man öppnar sociala medier stöter man på samma sak. Agenter, samordnade konton, talespersoner som betalas av stiftelser eller av vilken administration som helst som sitter vid makten i Washington, som liksom papegojor upprepar samma inövade fras om Kuba: ”Det måste hållas fria flerpartival.” Det är ingen slump. Det är en kampanj. Det är propaganda som pågår hela tiden, i alla former. Och man måste fråga sig: tror de verkligen att de kräver demokrati?
Nej. De kräver att landet ska överlämnas.
För det handlar inte om att Kuba ska ha val. Kuba har val. Det handlar om att Kuba ska upphöra att vara Kuba. Och för det behöver de ett flerpartisystem finansierat från utlandet. Partier som inte har sitt ursprung i Havanna, utan i Miami, Madrid, Washington. Strukturer som skapats på kontor med utländska pengar, utan några medlemmar på ön. I Spanien, till exempel, går aktivister som Amelia Calzadilla, grundare av det så kallade Ortodoxa liberala kubanska partiet i Madrid, från en talkshow till en annan och upprepar samma manus. De representerar ingen som bor på Kuba. De är skal. De är marionetter. De är strukturer som skapats så att Washington kan hävda att det finns en ”kubansk opposition” att förhandla med.
Det är inte demokrati. Det är en invasion med röstsedlar.
Den US-amierkanska ”demokratin”
Och kom inte till mig med historien om att USA är förebilden. Många upprepar den eftersom de växte upp med att höra att det är den föredömliga demokratin, och har aldrig tittat på hur den fungerar inifrån. Om de gjorde det skulle de se två partier som delat makten i över ett och ett halvt sekel, utan att något tredje parti någonsin nått presidentposten. De skulle se valkampanjer som kostar miljarder, finansierade av banker, oljebolag och det militärindustriella komplexet. De skulle se vd:ar som inte bara utövar inflytande: de tar över staten. De skulle se bankräddningspaketet 2008: de som orsakade krisen räddades med offentliga medel, medan miljoner människor förlorade sina hem. Det är inte demokrati. Det är en plutokrati med valurnor. Och det är den modellen de åberopar.
De 90 procenten i botten av inkomstskalan i USA har statistiskt sett 0 procents inflytande på den förda politiken.
Martin Luther King Jr: ”Kapitalism tillåter inte ett jämnt flöde av ekonomiska resurser. Med det systemet är ett litet fåtal priviligierade sanslöst rika och nästan alla är dömda att vara mer eller mindre fattiga. Det är så systemet fungerar. Och eftersom vi vet att systemet inte kommer ändra reglerna så kommer vi att behöva förändra systemet.”
USA har aldrig varit intresserat av demokrati. Det invaderade Dominikanska republiken, Grenada och Panama. Det stödde statskupper i Chile, Honduras och Bolivia. I samtliga fall talade det om demokrati. I inget av fallen respekterade det den när den gick emot dess intressen. Med Kuba gjorde det samma sak: blockad sedan 1962, Helms-Burton-lagen, finansiering av oppositionen, destabiliseringskampanjer. Allt under demokratins mask.
Och här är vad de aldrig nämner: Kuba har försökt öppna sin ekonomi, och varje gång det gör det blockerar USA det. År 2010 drev Raúl Castro igenom reformer. USA skärpte blockaden. År 2014 återupprättade Obama förbindelserna. Flyg, kryssningar och penningöverföringar kom igång. Trump skärpte blockaden med över 240 åtgärder. Biden behöll dem. Varje gång Kuba försöker liberalisera sin ekonomi svarar de med fler sanktioner. Det är inte att försvara demokratin. Det är att strypa ett folk.
Och man behöver inte fantisera särskilt mycket. Under Obama, utan att blockaden hävdes, bara genom att den lättades, växte BNP med 4,4 % år 2015, enligt officiella uppgifter – den bästa siffran på ett decennium.
Fyra miljoner turister anlände. Det uppskattas att penningöverföringarna uppgick till över 3,4 miljarder dollar. Antalet egenföretagare ökade från 424 000 till över 580 000. Allt detta medan blockaden fortfarande var i kraft. Hur skulle Kuba se ut utan blockaden? Vi talar inte om ett experiment. Det har redan hänt. Kuba bevisade att landet kan växa när det ges lite andrum. Det är därför de inte vill häva den. För ett Kuba utan blockaden skulle vara ett alltför obekvämt exempel.
Men det finns något djupare. Det är inte nyckfullhet. Det är historia. År 1868 reste sig Kuba mot Spanien. De hade rätt, de hade stöd, de hade ledare som Céspedes, Agramonte och Maceo. Och de förlorade. Varför? För att de splittrades. Den splittringen var vägen till nederlag. År 1878 undertecknade de Zanjón-pakten. En kapitulation. Maceo protesterade i Baraguá, men det var för sent.
Den lärdomen etsade sig fast i minnet. När Martí organiserade kriget 1895 byggde han det på enighet. Han grundade det kubanska revolutionspartiet 1892 som en enda nationell front. ”Med alla och för allas bästa”, sa han. Utan enighet fanns ingen seger. Och när Fidel och revolutionärerna 1959 byggde upp det nya systemet hade de den lärdomen i åtanke. Splittring hade kostat självständigheten. Splittring hade möjliggjort interventionen 1898. Splittring hade möjliggjort Batistas diktatur. Splittring fick inte upprepas.
Det är därför det finns ett enda parti. Inte av dogmatiska skäl. Utan för att historien bevisat att splittring är vägen till nederlag. I dag, när vissa grupper i exil kräver flerpartival, ber de Kuba att upprepa misstaget från 1868.
Och det är inte så att ingen funderar på att bilda partier i Kuba. Det är bara det att systemet är skyddat, och det skyddet har en anledning. I artikel 5 i konstitutionen definieras kommunistpartiet som ”samhällets och statens ledande kraft”. Det är ingen nyck: det är det historiska svaret på ett verkligt hot. Kuba har den mäktigaste fienden på jorden 90 miles bort, och den fienden har i sex decennier finansierat alla alternativ som försvagar regeringen. Flerpartipolitik skulle i det sammanhanget inte vara demokrati: det skulle vara att öppna dörren för intervention genom valurnan.
Ingen påstår att det kubanska systemet är perfekt. Det finns problem, det finns kritik, det finns saker att förbättra. Men lösningen kan inte komma utifrån, och den kan inte heller påtvingas genom ett flerpartisystem som finansieras av dem som blockerar oss.
Om Kuba i morgon vaknade upp med tio partier, vad skulle då hända? Först skulle dollarna strömma in. Partier finansierade från Miami, från Washington, från utländska stiftelser. Kandidater med valkampanjer betalda i dollar. Köpta medier. Manipulerade opinionsundersökningar. Sedan kaos. Strejker, destabilisering, gatuvåld. Jag säger inte att Kuba är Libyen, Irak, Ukraina eller Venezuela. Men manuset är detsamma. Och i slutändan, förmyndarskap. En svag, skuldsatt, beroende regering. Och därefter, annektering eller underkastelse.
De vill inte att kubanerna ska rösta. De vill att Kuba ska sluta vara ett hinder. De vill att hälso- och sjukvården ska privatiseras. Att utbildningen ska privatiseras. Att ekonomin ska öppnas för företag. Att sociala landvinningar ska utplånas. Att ön återigen ska förvandlas till den bakgård den var före 1959.
På Kuba finns det ett enda parti. Det är ingen slump. Det bildades 1965, efter Grisbukten, efter missilkrisen, efter år av sabotage finansierat från utlandet. Det bildades eftersom enighet var det enda sättet att överleva. Det är inte perfekt. Ingen påstår att det är det. Men det har gjort det möjligt för Kuba att stå emot över sextio år av blockad, hot, misslyckade invasioner och destabiliseringskampanjer. Och så länge aggressionen består kommer enigheten att förbli en skyttegrav.
Låt ingen vara förvirrad.
Den som kräver flerpartival på Kuba efterfrågar inte demokrati. De efterfrågar en mekanism för att överlämna landet. Den som säger ”som i USA” efterfrågar inte frihet. De efterfrågar en företagskoloni. Den som upprepar ”fria val” som en papegoja försvarar inte det kubanska folket. De försvarar intressena hos dem som har blockerat, invaderat och plundrat Latinamerika i två århundraden.
Kuba behöver inte val i amerikansk stil. Kuba behöver suveränitet. Och suveränitet försvaras idag genom enighet.
Och låt det stå klart: ingen är motståndare till förändring. Om något behöver förändras – ekonomiskt, socialt eller politiskt – till förmån för folket, så kommer det att ske. Men med suveränitet. Genom våra egna beslut, inte genom yttre påtvingande. Och inte nu. Inte nu. För man kan inte genomföra politiska experiment i tider av belägring. Man kan inte öppna systemet för partikonkurrens medan en mäktig fiende finansierar, organiserar och främjar alla alternativ som försvagar landet. Först måste blockaden upphävas. Först måste aggressionen upphöra. Därefter, med suveränitet och i fred, kan allt som folket vill diskutera diskuteras. För det byggs inte med slagord som finansieras från utlandet. Det byggs med suveränitet. Och suveränitet försvaras idag genom enighet.
Gilda Lemos FB 261011 (ZT)
KUBA BEHÖVER OSS –
VI BEHÖVER KUBA!
BRYT BLOCKADEN!
Kuba utsätts för en belägring utan motstycke. Allt stöd till det kämpande Kuba!
Bidra till kampanjen ”1 miljon kronor till Kuba!” Alla pengar skickas oavkortat.
PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72
Bli en del av solidaritetsrörelsen! Bli medlem i Svensk-Kubanska!
Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)
Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0