Hur löser man bäst vardagsproblemen?

Hur löser man bäst vardagsproblemen?

Kubas president tar regelbundet emot samtal från medborgare i ett direktsänt radioprogram. En metod för att vanliga kubaner ska kunna ha direktkontakt med landets högsta ledning. Men är det bästa sättet att utöva folkmakt och medborgarinflytande?

I radions program ”Criterio Compartido” kan kubaner ringa in och prata med landets president.

Vad innebär det att tänka kritiskt? Det innebär att ifrågasätta orsaken till problemen, att se bortom det uppenbara, att fråga sig varför saker och ting händer och vad som behöver förändras för att de inte ska fortsätta att hända – en process som omfattar dialog, aktivt lyssnande (engagemang i samhällets frågor och ett perspektiv som sträcker sig bortom analysen), handling och ansvarsskyldighet.

När det gäller Criterio Compartido, radioprogrammet som skapar ett offentligt utrymme för dialog mellan den kubanske presidenten och befolkningen, är det värt att stanna upp vid en fråga: Är detta lösningen på de problem som medborgarna tar upp, eller har vi här att göra med ett undantagsförfarande för att hantera brister som egentligen borde åtgärdas av institutionerna och strukturerna på basplanet?

Programmet har ett obestridligt värde. Det gör det möjligt att lyssna direkt på människor, synliggöra situationer där saker försummas, mobilisera myndigheter och kräva svar. Men det tvingar oss också att ställa en obekväm fråga: varför måste vissa problem nå ända fram till landets president för att någon ska ta itu med dem?

Om en medborgare måste ringa in till ett radioprogram, offentligt redogöra för sin situation och vänta på att de högsta myndigheterna ska mobiliseras för att få ett klagomål behandlat, vad har då gått fel i de ordinarie förvaltningsmekanismerna?

Här måste man skilja mellan materiella begränsningar och brister i förvaltningen. Kuba befinner sig i en situation av ekonomisk kvävning, förvärrad av den yttre blockaden och konsekvenserna av en blockadpolitik som kraftigt begränsar landets utvecklingsmöjligheter och direkt påverkar befolkningens vardagsliv.

Miguel Díaz-Canel 

Att tala om ”ekonomisk krigföring” är varken en kliché eller propaganda. I augusti avslöjade utrikesminister Marco Rubio i en intervju med Axios, i en cyniskt imperialistisk ton, omfattningen och målet med Washingtons strategi gentemot Kuba: ”Vad vi försöker lära dem [kubanerna] är att det inte finns några utvägar. Varje gång de skapar en ny mekanism för att försöka ta sig ur omringningen, blockerar vi den helt enkelt.” Det finns ingen etik, inga gränser, ingen rättslig bindning och ingen som helst omtanke om de mänskliga konsekvenserna. Blockaden och offensiven 2026 handlar just om detta: att stänga, och när Kuba hittar en lucka, stänga igen. Blockaden stänger inte bara in, den är rörlig och flexibel nog att anpassas varje gång landet hittar en lösning. Rubios uttalande skulle kunna gå till historien som en ledstjärna för den amerikanska blockaden, precis som Lester Mallorys ökända memorandum gjorde. [Om att genom blockaden framkalla svält och desperation hos den kubanska befolkningen].

Kubas president diskuterar med medborgare som ringer in till radioprogrammet 

I dag är Kuba utsatt för denna strategi för total ekonomisk krigföring. Och detta krig drabbar inte bara det ekonomiska, utan även det sociala och det institutionella. Även det sociala och det institutionella behöver bränsle, reservdelar, energi och insatsvaror. Men det finns något i det sociala och det institutionella som motsvarar den innovationskraft och uppfinningsrikedom som vi kubaner har lärt oss så mycket av under årtionden av brist och yttre isolering på det ekonomiska och tekniska området: det åtagande som följer med utnämningen, medvetenheten om rätt mått och den verkliga innebörden av offentlig tjänst. Vi måste börja se en befattning, mer än en utnämning eller en position, som ett uppdrag, ett förtroendeuppdrag att förvalta det offentliga. Och att förvalta det offentliga innebär att förstå och tillämpa den positiva cirkel som är avgörande för politisk effektivitet, som sträcker sig från att lyssna (med ständigt öppna kanaler för dialog och kontinuerligt medborgarsamråd) och analysera kraven eller problemen (kritiskt, tekniskt och etiskt, med engagemang och medvetenhet om offentlig tjänst), till att agera.

Inte alla problem har en omedelbar lösning: bristen på resurser, bränsle, reservdelar, finansiering eller el begränsar förmågan att agera. Men att erkänna detta sammanhang innebär inte heller att bristen kan bli en universell förklaring till oordning, byråkrati, brist på initiativ eller likgiltighet, vilket är raka motsatsen till offentlig tjänst: ett uppdrag, ett förtroendeuppdrag från medborgarna.

Yttre svårigheter gör det svårare att styra, men just därför krävs det mer initiativ, lyhördhet, ledningsförmåga och ansvarstagande på varje nivå. En tjänsteman kanske inte har resurserna att lösa ett problem, men har en skyldighet att lyssna på den som tar upp det, söka alternativ, arbeta fram lösningar, förklara hindren och stå till svars för sitt agerande. Lyhördhet ersätter inte ledningsförmåga, men det kan inte heller finnas någon verkligt effektiv ledning utan lyhördhet. Empati är avgörande.

Enligt programmakarna syftar radioprogrammet till att gå längre än de mottagna samtalen, de besökta personerna och de lösta fallen. De senaste avsnitten bekräftar viljan att grundligt undersöka hur stor beslutsmakt kommunerna och de lokala strukturerna har, vilken självständighet deras ansvariga har, hur stort utrymme det finns för att ta initiativ och vilka kontroll- och ansvarsmekanismer som fungerar när någon brister i sina skyldigheter. Men det finns en motsägelse som förtjänar vår uppmärksamhet: om vardagsproblemen måste eskaleras till de högsta instanserna för att få svar, visar vi då inte på en svaghet i de mellanliggande lednings- och förvaltningsnivåerna?

Nyttan av Criterio Compartido bör inte enbart mätas utifrån dess förmåga att lyssna på och ta itu med klagomål, utan också utifrån hur många problem som upphör att upprepas efter varje sändning, hur många institutioner som börjar reagera i rätt tid och hur många tjänstemän som tar det ansvar som åligger dem.

Naturligtvis täcker denna analys inte alla aspekter av ett mycket mer komplext problem, som har ekonomiska, strukturella, institutionella och även kulturella orsaker. Det kommer att finnas de som anser att vissa delar saknas, att det är nödvändigt att fördjupa sig i de historiska orsakerna eller undersöka andra dimensioner av den offentliga förvaltningen. Och de har rätt i att debatten kan och bör vara mycket bredare. Men utan att här göra anspråk på att ge alla svar finns det något grundläggande som vi faktiskt kan kräva: att var och en utför det arbete som tillhör honom eller henne, med insikten att vi i ett samhälle alla tjänar någon, oavsett om positionen är högre eller lägre, om den kräver mer eller mindre utbildning, mer eller mindre kvalifikationer. Och det är ingen börda, det är det som ger oss mening som en del av det sociala nätverket.

Om presidenten har öppnat ett offentligt forum för att direkt lyssna på befolkningen, ta del av deras svårigheter, intressera sig för deras problem och kräva svar, är det logiskt att detta exempel följs på alla ledningsnivåer. Att varje minister, guvernör, kommunchef, företagsledare, delegat och ansvarig för en institution gör detsamma inom ramen för sina befogenheter. Att de som befinner sig på lägre nivåer inte väntar på att problemet ska nå landets högsta ledning för att ta itu med det. Att de där de bor, arbetar och har ansvar gentemot medborgarna lyssnar, beslutar, hanterar, genomför och svarar. Det handlar inte om att alla ska ha samma befogenheter eller samma resurser, utan om att ingen avstår från att utöva det ansvar som de faktiskt har. Och det kräver större öppenhet. Och det kräver en effektiv ansvarsskyldighet för att fullborda den positiva cirkeln i den offentliga förvaltningen – den mekanism som avgör om folkmakten, medborgarnas makt, förverkligas eller inte.

Må exemplet med att lyssna och kräva svar uppifrån bli en daglig praxis nedifrån. För i slutändan behöver vi inte att presidenten ska behöva vara överallt för att problemen ska hanteras.

Vi behöver att varje ansvarig befinner sig där hen hör hemma och gör det hen ska.

Medborgardeltagandet kan inte reduceras till att ha en telefon att anmäla problem med. Det innebär också att ha förmågan att påverka besluten, kräva svar och kontrollera förvaltningen av dem som förvaltar de offentliga resurserna.

Att lyssna är det första steget. Att lösa problemen, åtgärda orsakerna och förhindra att de upprepas är den verkliga utmaningen. Att agera och se till att den offentliga förvaltningen fungerar som den ska.

Dianet Doimeadios Guerrero, Cubadebate 261114 (ZT)

A propósito de “Criterio Compartido” y el servicio público: escuchar, dialogar y actuar

KUBA BEHÖVER OSS –

VI BEHÖVER KUBA!

BRYT BLOCKADEN!

STOPPA FOLKMORDET!

Kuba utsätts för en belägring utan motstycke.

Allt stöd till det kämpande Kuba!

Bidra till ”Mediciner till Kuba!”

Alla pengar skickas oavkortat.

PG 23 57 15 – 0, Swish 123 182 37 72

Bli en del av solidaritetsrörelsen!   Bli medlem i Svensk-Kubanska!

Ange namn, e-post, adress och skicka 300 kr för ett års medlemskap (150 för pensionärer, arbetslösa och studerande)

Swish 123 589 0975 eller Pg 40 54 11 – 0

 

Blockaden. Historiens längsta folkmord.